2: Make a neighborhood field recording 5. Recreate an object from someone’s past 14: Write your life story in less than one day 43: Make an exhibition of the art in your parent’s house 52: Write the phone call you wish you could have 62: Make an educational public plaque 63: Make an encouraging banner
Konstnärerna Miranda July och Harrell Fletcher publicerade på hemsidan Learning to love you more olika uppdrag, noga beskrivna och publicerade löpande alla sk seriösa försök på hemsidan. Boken är ett utdrag av dessa, av naturliga skäl är videor och ljudklipp uteslutna. Precis som den bästa maten, yogainstruktionen eller covern anser de två konstnärerna att de bästa verken blir till när det finns ett uppdrag, och tolkar jag i de särskiljande egenskaper som blir till i skapandet.
Jag känner inte till Harrell Fletchers konst, men i likhet med Miranda Julys författarskap, både skönlitterärt och för film, samt hennes konstprojekt (som It chooses you där hon samlar berättelser från personer som säljer udda saker via annonsbladet Penny Saver) finns det en stark känsla av... mänsklighet? närhet? intimitet? I de verk som skickas in. Det finns mer och mindre lättsamma eller reflekterande uppgifter. Såväl de skrivna uppgifterna som huvudsakligen utgår från insändarnas liv och önskningar, skrivna utifrån ett jagperspektiv men i syfte att publiceras tillsammans med andra, men även bilderna tex på kyssande föräldrar, främlingar som håller hand, under folks sängar eller på upplyftande banderoller skapar en samhörighet.
Julia Bryan-Wilson skriver i boken om projektet “It might be seen as what art historian Grant Kester calls ‘dialogic art,' collectively produced art that bleeds into cultural activism as it reaches beyond conventional art institutions.” Hon citerar även kurator Bill Arning “Sure, everyone might be an artist… but only one artist gets to be the guy who says that everyone else is an artist” och (serietecknaren) Hal Foster “sometimes politics are ascribed to such art on the basis of a shaky analogy between an open work and an inclusive society”.
Samtliga citat har något att bidra med vid analysen av projektet som helhet, i relationen mellan de två uppdragsgivarna och konstnärerna samt de enskilda verken i sig. Jag grät flera gånger när jag läste, inte bara för att det var berättelser som berörde mig utan också för att det kändes som om jag var inuti dess skapare. Kanske är det en effekt av att vara tillräckligt bra på ett språk (engelska) för att kunna läsa utan hinder, men samtidigt inte tillräckligt hemma för att inte allt sveps in i en viss hinna. Allt känns som det hör samman, förvånansvärt ofta som om de skrivna verken har samma röst. Kanske är det bara en del av textens särskilda form eller kanske att projektet, eller enskilda uppgifter, lockat vissa människor. Men man behöver varken analysera det politiskt, mer än något uppskattar jag att få vara i närvaron av de verk som projektet mynnat ut i. Kanske för att det är högst konkreta, vardagliga arrangemang (se tex 60. Write a press release about an everyday event).
“We are asking the public the same things that we ask of ourselves. The assignment come from something unresolved within us”, förklarar Miranda July. Jag kan se det. Att uppgifterna i någon mån är utredande eller där konstnären ifrågasätter eller skapar själv. När du får i uppdrag att på minst en och högst 24 timmar skriva ditt livs historia tvingas du fråga dig själv vad du vill berätta om och visa av dig själv. Våra liv formas av de många beslut vi gör för att skapa bilden av oss själva, “jag vill vara en sån som”, “jag vill uppfattas som” och sedan finns del en del saker som känns så naturliga, ibland kanske så viktiga att vi agerar ut det utan att tänka så mycket på bilden. Att få ta del av folks urval är i någon mån att ta del av dessa reflektioner, ibland explicit. För den som tänker i dessa banor ofta, och ibland i den omfattning att det förvirrar och sänker humöret är det trösterikt att ta del av andras processer, oavsett om de känns bekanta eller inte.
