Det tar ungefär tre månader och lika många nätter tills man till slut känner ingenting. Tre månader tills man tappar precis allt. Först, innan det, känner man kanske mer än vad man någonsin har gjort i hela sitt jäkla liv. Man andas i dubbel takt, vaknar med hjärtklappning och skickar så många felstavade sms att man till sist tappar räkningen. Man ringer till sin kompis och viskar att helvete nu sprängs jag, nu finns snart bara rester och flisor och skarven mellan hjärta och lunga kvar. Men sedan, när två årstider har gått inser man en eftermiddag på sitt förbannade tråkiga jobb att man inte har en enda känsla kvar. Att man använt upp precis alla, till och med den där känslan av att falla precis innan man somnar. Istället faller man bara. Och självklart är det just då som han hör av sig. Ping ping i inboxen, hej hej jag kommer till din stad, ska vi ses? I och med att man har förbrukat alla synapser till emotionell verksamhet svarar man det kan vi väl och så möts man på en mörk bar där man inte riskerar att träffa någon man känner. Och så helt plötsligt sitter man mittemot en före detta bästa vän, någon man kunde kasta sig framför tåg och bussar för och som nu bara är en bleknande Gotye-singel. Now you're just somebody that I used to know.
