#olikheter

[lisekorsedahl]

Olikheter

När man har jobbat med kroppar så länge som jag har (inom yrket som personlig tränare) kommer man till insikt med att vi alla är olika (krävs ingen forskare direkt för att komma på det men…).

Det handlar inte om den perfekta kroppen eller att se normal ut för vad är normalt eller perfekt om vi alla är olika?

Jag har blivit kär i en stadsdel i Oslo; Grönland! När min kille är hemma är vi ofta…

View On WordPress

[inifran]

Möte med andra sjuka

Jag har gått med på att skriva in mig på dagsjukvården. Jag är med i en grupp som ses några timmar tre gånger i veckan. För mig har det varit svårt både att stiga ur min vanliga komfortzon och att erkänna att jag är sjuk. Jag ska inte säga att jag lyckats helt för jag fuskar lite. Jag är med på gruppdiskussionen och på den basala kroppskännedomen, men när det är dags för promenad i en närliggande park, ja då smiter jag. Jag har varken svårt med det sociala eller att komma ut och gå så jag kan inte förmå mig att vallas i grupp av någon i personalen. Dum stolthet? Tja, kanske det.

Det som ger mig mest i dagsjukvården är att träffa de andra sjuka. Jag ser det lite som en socialantropologisk studie. Vi är sex mycket olika personer. Olika åldrar, olika bakgrund, olika yrken, olika anledningar att må dåligt och olika personligheter. Trappstädare, SFI-lärare, tvångstankar, bipolaritet, självmordsförsök, ECT, skilsmässa, utanförskap, ensamhet… Vi bidrar alla med något.

Vad händer då när man sätter sex deprimerade (det är vad vi tydligt har gemensamt) i samma rum? Jo, första tillfället stirrar alla ner i bordet eller gömmer ansiktet i händerna. Andra gången görs tafatta försök till kontakt. Tredje gången släpper spärrarna och vi lyckas till och med brista ut i gapskratt tillsammans. Sju gånger kvar, jag ser fram emot att se utvecklingen.

[mikaeltamme-blog]

Swenglish

Jag jobbar sedan en tid i ett medelstort brittiskt företag med ett stort amerikanskt bolag som kund…

View Post

[londonothoughts-blog]

Lördag, 07.45

Efter ett långt colombiansk-svensk inpsirerad midsommarfirande med massor av grillat käk, kall cider och jordgubbsätande vaknar jag tidigt för att gå upp och vara lite produktiv. Tro det eller ej, det är nu, lördag morgon, som man är som mest produktiv. 

Nu - för att skriva om bostadssegregering. 

Nej, kalla det inte för bostadssegregering, det finns ingen sådan anledning. Kalla det för segregering, det är precis vad det är. 

Segregering i samhället, hos olika klasser eller grupper är skadligt. Segregeringen skapar olikheter genom olika uppfattningar av personer och deras beteenden och egenskaper. Man kan säg att segregering skapar normativa föreställningar om människor som i längden kan vara mycket skadliga. 

För mig, har det alltid varit väldigt svårt att berätta att jag bor på Malmvägen. Det är ett miljonprogram som också brukar kallas för TIAN, efter de tio höghus som finns. Föreställningarna om Malmvägen fanns redan långt innan jag flyttade dit, år 2003.

När man berättade om när man bodde så brukade folk alltid lyfta på ögonbrynen, fnittra lite eller ibland fråga mig om hur jag vågade bo där. 

Dessa normativa föreställningar om Malmvägen eller Tureberg, är välbefästa som universiella sanningar men egentligen inte ens faktiska. Statistiskt sett är det 16 gånger större risk att du blir misshandlad på Stureplan, i "fina" Östermalm, Stockholm än precis utanför min port. 

Ett sätt att tackla denna segregering på, är genom att först bryta föreställningarna som skapas av att olika människor vill skapa olikheter mellan varandra. Detta är egentligen det första steget som bygger upp rasism. Genom samma möjligheter till arbete har alla även samma möjligheter till en schysst bostad, och inte, av politiken, bortglömda miljonprogram.