”Vad hade du för plan egentligen? När du åkte till vikingatiden?”
Då, när det hände, hade Clint varit för upptagen av jakten på sin pappa för att undra, men när pappa väl var hemma och Bengtsson försvunnen och dagarna gick, så hade han börjat fundera: vad hade Bengtsson egentligen haft i (den bildliga) kikaren när han lämnade kvar (den faktiska) kikaren hos Mårten och försvann iväg till 989?
Clint hade inte vågat tro att han någonsin skulle få chansen att fråga, men nu satt ju Bengtsson här framför honom igen, i samma skjorta och väst och med samma välövade småleende bakom mustaschen. Lite mera solbränd än förr, efter vad han beskrivit som en semester i rummet, inte i tiden. Maldiverna är underbart så här års. Det är dåligt med stränder i Kråksjö.
Bengtsson tog en klunk saft. ”Jo, vi skulle ju rädda er pappa.”
Clint himlade med ögonen. ”Ja, jag vet, men varför åkte du dit ensam? Och varför var du en krigare i Överhult?”
”Jaha. Jo. Ni ville ju inte ha min hjälp. Så först tänkte jag åka dit själv och hämta honom. Men så kom jag på att det kanske var bra att ni visste att jag hade åkt. Om något gick snett. Och så lämnade jag kikaren, så att ni kunde följa efter. Om ni ville.”
Och så att vi skulle veta att du inte bara hade stuckit, tänkte Clint, i en plötslig insikt. Du ville att vi skulle lita på dig.
Du ville att jag skulle veta att du faktiskt försökte hitta pappa. Även om något gick fel och du aldrig kom tillbaka.
Av någon anledning fick tanken det att värka till i bröstet, och han tog ett bett av bullen Bengtsson haft med sig för att svälja bort känslan. ”Men varför var du i Överhult? Pappa var ju i Kråksjö.”
”Det blev ett missförstånd. När jag landade var det en liten flicka som såg mig. Hon trodde att jag var någon sorts rå.” Bengtsson måste ha sett Clints undrande min, för han tillade: ”Rån är en sorts väsen man trodde på på vikingatiden. De var magiska och ställde ofta till besvär för människor. Så när flickan berättade för byn om mig blev det svårt för mig att ta mig dit.”
”Så då gick du till Överhult istället?”
”Just det. Jag visste ju att de skulle anfalla Kråksjö snart. Så jag tänkte att jag kunde följa med, som krigare, och så kunde jag hitta er pappa då. Sedan kunde vi gömma oss tills ni dök upp.” Bengtsson gjorde en paus, och skakade på huvudet. ”Det var svårare än jag trodde. När jag kom till Överhult så var de inte alls intresserade av att anfalla. Pratade bara om någon gammal överenskommelse som de hade med Kråksjö. De tog flera kvällar kring lägerelden för att övertyga dem om att skatten var värd att bryta en liten deal för.”
Clint nickade. Han kunde se det framför sig, hur Bengtsson sakta men säkert målade upp en bild av hur stor och glänsande Kråksjöskatten var, lockande nog att övertyga även den mest tjurskallige vikingahövding…
Sedan insåg han vad detta innebar, och han spärrade upp ögonen. ”Var det du som fick Överhult att anfalla Kråksjö?!”
Bengtssons blick flackade för ett ögonblick. ”Eh, ja. Men det var ju för att rädda er pappa.”
”Men folk dog ju!”
”Jo, just det.” En kort stund såg Bengtsson nollställd ut på det sätt som Clint börjat förstå var hans sätt maskera känslor han inte ville visa eller kännas vid, men sedan stramade han upp sig igen. ”En av dem var jag. Som du kanske minns.”
Clint kände hur ilskan rann av honom. Minnet av sorgen och skulden när han trodde att Bengtsson faktiskt hade offrat sig för honom var ännu färskt i hans minne, trots att det gått nästan ett halvår. ”Fast du gjorde ju inte det”, mumlade han, mest för att lugna sig själv.
Bengtsson log. ”Nä, och det var väl bra, eller hur? Annars skulle vi inte sitta här. Äta bullar.”
”Jo, det var bra.” Clint suckade lite vid tanken på dagarna efter att de hade kommit hem från vikingatiden, innan han och Vilda hade upptäckt den tomma kryptan och förstått att Bengtsson mot alla odds hade klarat sig än en gång. Clint hade ju hoppats, men säker hade han inte varit…
Impulsivt reste han sig och gick hastigt runt bordet och slog armarna om Bengtsson. ”Jag är glad att du inte är död”, sade han, med näsan inborrade i Bengtssons skjorta. Den luktade kryddigt av vad som säkert var en mycket dyr, och eventuellt en mycket gammal, parfym. ”Och jag är glad att du kom tillbaka.”
Först satt Bengtsson alldeles stilla, det kändes som att han inte ens andades, och Clint hann oroligt undra om kramar kanske bara var acceptabla när Bengtsson var döende (fast inte döende, då). Men sedan lade tidstjuven armarna om Clints axlar.
”Jo”, sade han tyst. ”Jag med, Clint.”
