Tidstjuven Fic: If You Can't Beat Them
AHAHAHAHA! Efter en vecka av total besatthet med den här crackiga Bemotus-idéen (som är helt inspirerade av @ebbus post om Bengtsson och spegelhus) så finns det nu 4,500 ord om Bengtssons ihärdiga försök att råna Kråksjös nya museum. Men är det verkligen skatten han är ute efter... ? Vet han ens själv?
Läs nedan eller på AO3.
---
Moa vaknade med ett ryck när hennes mobil började vibrera och pipa på ett numera allt för välbekant sätt. En snabb blick på skärmen bekräftade hennes misstankar: det var larmet på muséet som gick.
”För i helvete”, svor hon mellan sammanbitna tänder. ”Den där förbannade—”
Bredvid henne hade Pontus också vaknat. ”Igen?” undrade han sömnig. ”Det är bara tre dagar sedan sist.”
”För oss, ja. Vem vet, för honom kanske det har gått månader. Eller år. Eller så är han bara helt dum i huvudet.” Moa kastade täcket åt sidan och steg upp från sängen. ”Vet du vad vi borde göra?” fortsatte hon, samtidigt som hon började rota efter en kjol i garderoben. ”Vi borde strunta i att åka dit. Låt polisen komma bara, och ta honom. Inbrott, det får du fängelse för, och då är vi av med honom. Ett tag, i alla fall.”
”Han skulle bara resa iväg när de dök upp”, gäspade Pontus, som också hade klivit upp och var i färd med att dra på sig en blå tröja. ”Och Clint skulle bli ledsen.”
Jo, det var ju just det. Egentid, spontanitet och rätten att sätta dit bovar som råkade vara bästis med ens son var bara några av de saker man avsade när man skaffade barn.
Ibland – till exempel när hon blev väckt i natten för andra gången på en vecka – funderade Moa på om det var värt det.
---
Kråksjö museum låg bedrägligt tyst och till synes öde. Sedan invigningen snart ett halvår tidigare hade det ursprungliga, högljudda larmet bytts ut mot ett tyst dito, eftersom grannarna klagat på de återkommande ”falsklarmen”.
Vad varken grannarna eller Erland och Sirpa visste var att Moa med hjälp av Mårten hade installerat en egen liten utbyggnad av larmsystemet. I de många strategiskt utplacerade speglarna i och runt skattkammaren satt det sensorer som med hjälp av AI kunde registrera när en viss person hade stått och stirrat i dem för länge. När så skedde gick en signal direkt till larmcentralen – och direkt till Moas mobil.
Eftersom både det lokala vaktbolaget och polisen hade sitt närmaste kontor i Överhult hade Moa än så länge alltid hunnit fram före dem, och hade alltid mötts av precis samma syn som nu, när hon med Pontus i släptåg låste upp ytterdörren och marscherade in i den mörklagda byggnaden:
Bildsköne Bengtsson, så djupt försjunken i sin egen spegelbild att han inte reagerade med mer än ett frånvarande hummande vare sig när porten slog igen med en dov duns eller när Moa fräste hans namn. Det var inte förrän Moa gav honom en ganska hård mycket lätt och museichefsmässig knuff som han faktiskt tyckes inse att han inte längre var ensam med skatten.
”Det var inte jag!” sade han snabbt, och lyfte händerna som för att visa att de var tomma. Sedan kände han igen Moa och Pontus. ”Jaha. Det var ni.” Han slog på ett brett leende, som säkert var tänkt att vara charmigt. ”Och vilken trevlig syn det är. God afton, fru museichef. God afton, herr museichefs…man. Fint museum ni har här. Och det är ju bara vad man kan vänta sig, när det är så fina människor som sköter det.”
Leendet var rätt charmigt, det måste Moa motvilligt medge.
Det verkade som om Pontus kände detsamma, för han log tillbaka mot den självutnämnde mästertjuven. ”Vi måste sluta träffas på det här sättet, Bengtsson”, sade han, och lät i det närmaste roat.
Moa sneglade på sin man, för riktigt så trevliga behövde de kanske inte vara när de just jagats upp ur sängen ännu en gång av världens mest irriterande wannabe-tjuv.
Pontus fångade hennes blick och ryckte lätt på axlarna. Det är ju Bengtsson. Vad hjälper det att skälla?
Alldeles för lite, hittills, men det brukade åtminstone få Moa att känna sig lite bättre. Hon vänder sig åter mot Bengtsson och fixerade honom med fast blick. ”Jaha. Så du är ute på rövarstråt igen.”
”Eh, va? Nä, jag hade, eh, vägarna förbi bara.”
Moa lade armarna i kors. ”Du hade ’vägarna förbi’ flera låsta och larmade dörrar och in på ett stängt museum. Mitt i natten. Igen.”
”Det är ju så mycket folk här på dan. Man ser ju knappt någonting, när alla står i vägen. Så jag tänkte att jag kunde passa på när det var lite lugnare.”
”Det är sjunde gången på två månader.”
”Jo, men skatten är ju så fin.” Bengtssons blick gled tillbaka mot bilden av sitt ansikte i spegeln. ”Men så fick jag syn på något annat väldigt vackert… ”
”Mmm. Det är också sjunde gången på två månader.” Moa skakade på huvudet, plötsligt mer trött än arg. ”Jag fattar inte varför du inte bara ger upp. Det blir så här varenda gång. Du fastnar framför spegeln och så åker du fast.”
Bengtsson rätade förnärmat på sig. ”Vadå åker fast? Jag har väl inte åkt fast! Och så har jag inte gjort något, heller. Jag hamnade lite fel, bara, när jag var ute och reste. Det är sånt som händer.”
”Just det”, sköt Pontus plötsligt in, till synes mest för sig själv. ”Det är sånt som händer. Ibland går saker snett och folk hamnar fel, men det är ju inget du kan hjälpa.”
Bengtsson var kanske inte riktigt så dum som Moa brukade påstå, för han gav Pontus en hastig blick och såg för ett ögonblick faktiskt nästan skamsen ut—men han samlade sig snabbt. ”Ehm, precis. Så alltså, jag var på trettonhundratalet och sno-… eh, tog en promenad och så skulle jag tillbaka hit och då råkade jag hamna här, mitt i natten. Och det ska man ju inte vara, så jag skulle precis åka härifrån, när ni dök upp. Men, eh, bra, då är det uträtt, så då jag ska väl—”
Han börja fippla med tidskikaren, och Moa tog ett snabbt kliv framåt och lade handen på den.
”Försök inte”, varnade hon. ”Vi följer dig hem. Så att du inte råkar hamna här igen, säg tio minuter in i framtiden.”
Det misstaget hade Moa bara gjort en gång.
Bengtsson anlade en sårad min. ”Det är så trist när folk inte litar på en, tycker jag”, sade han misslynt.
”Det är så trist när det inte går att lita på folk, tycker jag”, kontrade Moa oberört, samtidig som hon ledde tidsresenären mot dörren med ett fast grepp om hans arm. ”Låser och larmar du på, Pontus? Jag måste ringa vaktbolaget och säga att det var ’falsklarm’ den här gången också.”
”Det är ett besvärligt larm ni har”, kommenterade Bengtsson, som världens största och mest enerverande idiot. ”Det borde ni göra något åt.”
”Ja”, svarade Moa mörkt medan hon väntade på att larmcentralen skulle svara. ”Något måste definitivt göras.”
Bengtsson sneglade på henne. ”Eh, eller så behövs inte det, nu när jag tänker efter. Det är ju ingen skada skedd, egentligen.”
Hade inte operatören valt just det tillfället att svara hade Moa definitivt sagt något så smart och så dräpande att Bengsson hade blivit tillintetgjord och avlidit på fläcken. Där hade han en jävla tur, tänkte Moa, samtidig som hon förklarade situationen – så gott det nu gick – för den sävliga kvinnan i andra änden.
Tur var också att vaktbolaget inte hade hunnit skicka någon bil—vilket å ena sidan gjorde Moa sur, för det var så typiskt Överhult att släpa fötterna efter sig när det hände något i Kråksjö, men å andra sidan var det bra, eftersom en utryckning hade kostat muséet en rejäl slant, och då skulle hon faktiskt ha varit tvungen att mörda Bengtsson, och då skulle Pontus ha klagat på att det var jobbigt att gömma kroppen, och Clint skulle ha blivit ledsen, och Vida skulle antagligen ha tyckt att det hela var pinsamt.
Det var bättre så här, trots allt.
”Nu går vi”, sade Moa när hon avslutat samtalet. ”Bengtsson, om jag ser dig så mycket som snudda vid kikaren så kommer jag… ”
Hon gjorde en paus medan hon försökte tänka ut ett rimligt hot, och Pontus fyllde hjälpsamt i: ”Rufsa till ditt hår.”
Bengtsson såg så genuint förskräckt ut att Moa hade svårt att hålla sig för skratt. ”Hemska tanke”, muttrade han och rättade till (de perfekta) lockarna innan han demonstrativt knäppte händerna på ryggen.
De gick i maklig takt längs de tysta gatorna mot Kråksjö ruin. Egentligen borde de väl skynda på, tänkte Moa, för att bli av med Bengtsson och komma tillbaka till sin sköna säng så fort som möjligt, men majnatten var ljum och skön att promenera i. Doften av tulpaner och äppelblom hängde i luften tillsammans med det annalkande gryningsljuset, och fåglarna hade börjat kvittra.
Ett tag var de tysta, men till slut kunde Moa inte låta bli att fråga: ”Hann du se någonting av den nya uppställningen – innan du fick syn på dig själv, menar jag?”
”Mjo, en liten glimt fick jag.”
”Vad tyckte du?” Moa ansträngde sig för att låta som att svaret egentligen var henne helt likgiltigt.
Det var ett olyckligt faktum att Bildsköne Bengtsson inte bara var den i Kråksjö som visste allra mest om skatter rent generellt, utan också satt på oerhört mycket och unik kunskap om stadens historia. Hans oräkneliga tidsresor hade gjort honom till något av en expert på nästan allt av vikt som hänt i Kråksjö de senaste 3000 åren, och hur illa Moa än tyckte om att medge det så var han en enorm tillgång i arbetet med museet och utställningarna.
Eller skulle ha varit, åtminstone, om han inte var besatt av att råna muséet, och av att vara en allmänt besvärlig person.
Den andra gången de eskorterade Bengtsson hem efter ett misslyckat inbrottsförsök hade han i förbifarten noterat att ett par tennstop som påstods vara från 1810-talet i själva verket hade varit i bruk redan 1752. Det visste han säkert eftersom han hade fått dem kastade efter sig när han helt oskyldigt och fredligt lämnade Kråksjö värdshus en sen kväll i april just det året.
”Helt oskyldigt, alltså”, hade Moa sagt, men hon hade inte kunnat låta bli att le lite (tanken på att någon kastade tennstop efter Bengtsson hade definitivt något) – och nästa dag hade hon justerat utställningstexterna.
En annan gång hade han synpunkter på en av de utställda dräkterna, och för ett par veckor sedan på en nymålad tavla som skulle föreställa Kråksjö torg 1903. (”Nej, det stämmer inte. Modins skor öppnade inte förrän två år senare. 1903 var det fortfarande ett slakteri, med hutlösa priser. Ja, för de som betalar för sig alltså.”) Senast – det vill säga i tisdags – hade han pratat om hur man med enkla medel skulle kunna justera belysningen så att skattens glans kommer till sin rätt.
Moa och Ingo hade tillbringat större delen av gårdagen med att sätta upp de nya lamporna, och Moa kunde inte låta bli att undra om Bengtsson lagt märke till förändringen.
”Det såg bra ut”, försäkrade Bengtsson henne nu. ”En stor förbättring. Strålande, skulle man kunna säga.” Han skrockade åt sitt eget skämt, och Moa himlade med ögonen, men kände ändå hur hon blev glad.
”Ja, det är väl det minsta man kan förvänta sig av en skatt”, inflikade Pontus, som ogenerat skrattat till åt det klena ordvitsförsöket.
”Precis.” Bengtsson nickade gillande. ”Jag minns en gång—” Han kastade sig in i en historia om hur han en gång fastnat på fjortonhundratalet och tvingats leva förklädd till munk i nästan två veckors tid i jakten på en romersk guldskatt som i slutändan visat sig bestå av målade stenar, trist färg var det också, någon sorts gulbrun, de glänste inte alls.
Pontus lyssnade intresserat och ställde följdfrågor som Bengtsson smickrat besvarade, och Moa kunde inte låta bli att lite grann ryckas med av deras prat och skratt, och fnissade då och då till åt Bengtssons korthuggna med levande beskrivningar av sina strapatser.
Det var nämligen ett annat olyckligt faktum att Bengtsson—när han inte var upptagen med att stjäla saker, skicka iväg hennes man till vikingatiden eller vara odräglig—kunde vara rätt rolig, ja, nästan riktigt trevlig. Ibland, som till exempel när han och Moa råkade förlora sig i vilda spekulationer om vad som egentligen blivit sagt under det beryktade Rådshusmötet 1932, hände det rentav att Moa glömde bort att han var den jobbigaste personen i hela världen (näst Cindy).
Det kändes som att det inte gått mer än någon minut när de kom fram till ruinen, trots att det var nästan en halvtimmes gångväg från museet. Det hade hunnit bli nästan helt ljust.
Bengtsson sträckte på sig. ”Jaha”, sade han. ”Då var vi framme då. God kväll. Eller god morgon, kanske man ska säga.”
God morgon var faktiskt betydligt närmare sanningen, och en blick på mobilen fick Moa att inse att hon skulle vara tvungen att gå till jobbet om mindre än två timmar. Som genom ett trollslag förbyttes hennes goda humör i vredesmod.
Fy fan. Ännu en natts sömn förstörd, bara för att Bengtsson inte kan få in i sin tjocka skalle att han aldrig kommer lyckas ta sig förbi min geniala fälla.
Det kunde inte fortsätta så här.
Moa tog ett steg närmare Bengtsson. ”Du. Ge mig kikaren.”
Bengtsson gav henne en vaksam blick, och lade händer beskyddande över tidskikaren. ”Eeh, varför då? Jag trodde inte du var intresserad av att resa i tiden.”
”Nej, men jag är väldigt intresserad av att du inte ska göra det heller på ett tag.” Hon skakade långsamt på huvudet. ”Sju gånger på två månader, Bengtsson. Tre gånger bara de senaste veckorna.”
”Jo, men jag sade ju att det var ett misstag. Det kommer inte hända igen.”
”Nej, det kommer det inte, för du ska ge mig kikaren nu. Så får du tillbaka den om en månad eller så, om du sköter dig.” Det bästa hade förstås varit att ta den från honom för alltid, men Moa hyste inga illusioner: ställd inför ett sådant ultimatum skulle Bengtsson definitivt ta till drastiska metoder för att få behålla kikaren, och vem visste hur det skulle sluta. Eller när.
En månad var inte så lång tid att Bengtsson skulle vara beredd att offra vad som helst – till exempel sin vänskap med Clint – genom att vägra, men tillräckligt lång för att ge honom en välbehövlig tankeställare. Och tillräcklig lång för att Moa skulle kunna ta igen lite av sin förlorade nattsömn.
Bengtsson stirrade klentroget på henne. Den avslappnade charmen från deras promenad var som bortblåst. ”Nä”, sade han kort. ”Jag tänker inte ge dig min kikare.”
”Nähä. Okej.” Moa ryckte demonstrativt på axlarna. ”Då ringer jag vaktbolaget igen och säger att det nog var inbrott trots allt. Och att en misstänkt man sågs smita iväg mot ruinen.” Hon vände sig mot sin man. ”Vad tror du, Pontus? Om du hade världens största stulna skatt gömd under marken, skulle inte du tycka att det var väldig, väldigt jobbigt om det började springa runt en massa poliser och letade just där?”
”Jo.” Pontus spelade omedelbart med. ”Det skulle vara väldigt, väldigt jobbigt.”
Bengtsson såg förebrående på honom. Han hade tydligen väntat sig mer stöd av den andre mannen, efter att de hade haft så trevligt på vägen mot ruinen. Men då underskattade han Pontus, och Pontus kärlek och lojalitet till Moa.
”Jaha, men då flyttar jag ju bara skatten, och mig själv”, försökte Bengtsson. ”Till en annan tid. Det är inga problem. Men vad skulle Clint säga? Han tog det ju rätt hårt, när han trodde att jag var död.”
Moa ryckte på axlarna. ”Han kommer över det.”
Hon var inte alls så oberörd inför Clints sorg som hon låtsades, men hon räknade iskallt med att Bengtsson bluffade. Hon trodde inte att han frivilligt skulle lämna Clint igen, inte bara för en månad utan kikaren. Det faktum att den gamle skurken så uppenbart älskade hennes son och var beredd att göra vad som helst för att skydda honom var faktiskt det enda skälet till att Moa alls hade gått med på låta Bengtsson stanna kvar i den här tiden och vara en del av Clints liv.
”Men… ” Bengtsson tystnade. Han tycktes inse att han satt utan trumf på hand. ”Nej, det går inte. Hur ska jag ens tvätta min kläder? Va? Tvätteriet lade ned 1964. Utan kikaren kan jag inte åka dit.”
”Du får väl vara smutsig. Eller gå ned till sjön och tvätta för hand”, föreslog Moa. ”Då har du något att sysselsätta dig med också.” Kanske borde hon ansträngt sig för att låta aningen mindre skadeglad, men den uteblivna nattsömnen gjorde henne retlig och det var extremt tillfredställande att se den vanligen så vältalige Bengtsson stå och gapa och stamma.
Pontus gav Moa en hastig blick som hon för en gångs skulle inte kunde tyda, och sedan tog han ett steg närmare Bengtsson och lade en hand på hans arm. ”Du kan komma förbi och låna vår tvättmaskin”, sade han vänligt.
Moa gapade. Vad tog det åt Pontus?
”Jag vet inte—”, började hon, men Pontus fångade hennes blick och skakade avvärjande på huvudet. Lita på mig, mimade han.
I ärlighetens namn var Moa inte hundra procent säker på att hon faktiskt litade fullt ut på sin man när det kom till just Bengtsson och tidskikaren – han hade inte direkt ett bra track record– men hon höll tyst i alla fall. Pontus tycktes ha en plan.
Och kanske var han inte helt ute och cyklade, för Bengtsson, som hade börjat se riktigt upprörd ut, verkade stilla sig något.
”Jamen, det är ju annat också”, muttrade han. ”Tänk om skorna går sönder, till exempel. och så kan jag inte åka till skomakaren. Och, eh, min hudkräm. Den är nästan slut. Den börjar inte tillverkas förrän om tio år. Hur ska jag få tag på den? Ni fattar inte, när man byggt upp sitt liv i olika tider—”
”Det finns en skomakare i Överhult”, avbröt Pontus, fortfarande vänligt, och fortfarande med handen på Bengtssons arm. ”Vi kan åka dit, om dina skor skulle råka gå sönder.”
”Jaha.” Bengtsson såg ut som om han inte visste hur han skulle reagera på det. ”Men jag, eh, trodde att ni, eh, hatade Överhult.”
”Ja, jo, men vi kan ju inte låta dig gå barfota, eller hur?”
Moa skulle personligen inte haft något som helst problem med att låta Bengtsson gå barfota—kanske över ett nässelfält, det hade varit rätt festligt—men hon valde att inte säga något.
”Nej, det förstås”, sade Bengtsson. ”Man vill inte ha in stickor i de här fötterna. De är lena som babyrumpor. Fotbad och peeling vare vecka är hemligheten.”
Pontus nickade, som om Bengtsson uttalande var helt rimligt. ”Och i ärlighetens namn borde väl du också sova om nätterna, inte springa runt på museum”, sade han. ”Jag trodde du skulle vara mer noggrann med din skönhetssömn, faktiskt. Inte för att det behövs”, tillade han hastigt. ”Du ser jättebra ut. Men i alla fall.”
Okej, det där var verkligen att bre på alldeles för mycket, men det verkade onekligen som att Pontus ord hade avsedd effekt, för Bengtsson såg definitivt blidkad ut. ”Jo, jag har kanske slarvat lite med sömnen på sista tiden”, erkände han.
Pontus hummade medkännande. ”Det kanske vore skönt för dig med, med en liten paus. Och en månad går fort, vet du.”
”En månad.” Man kunde riktigt se hur Bengtsson små, små hjärnceller arbetade för högtryck med att väga för- och nackdelarna med att gå med på Moas krav. Nackdelar: ovärdigt att falla offer för utpressning; inga tidsresor; ingen skatt; måste tvätta själv; eventuellt lida brist på hudkräm. Fördelar: inte behöva flytta skatten; fortsätta träffa Clint; skönhetssömn.
Som Moa gissat vann Bengtssons kärlek till Clint över hudkrämen den här gången också. ”Ja, låt gå då”, sade Bengtsson till slut. ”Men sen lämnar ni tillbaka den.”
”Absolut”, sade Pontus.
”Kanske”, sade Moa. ”Ja, ja”, tillade hon när Bengtsson började protestera och Pontus såg förebrående på henne. ”Så länge du har hållit dig något så när i skinnet och jag har fått sova ostört varenda natt.”
”Hmpf. Du skulle ju kunna stänga av larmet, om det är så jobbigt”, föreslog Bengtsson, samtidigt som han långsamt och med uppenbar motvilja tog av sig kikaren och höll fram den mot Moa.
”Du skulle kunna sluta använda tidskikaren för att stjäla saker”, kontrade Moa, och tog snabbt kikaren från honom, innan han hann ändra sig. ”Tack.”
Bengtsson såg långt efter sin kikare och för ett ögonblick trodde Moa att han verkligen skulle ångra sig och försöka slita den ur hennes grepp, som han hade gjort den där gången hemma i deras kök före jul. Men så slog han ned blicken, och tycktes sjunka ihop lite. ”Det är inget att tacka för. Det är inte som att jag hade något val.”
Han såg så nedslagen ut att Moa höll tillbaka en syrlig kommentar om att han faktiskt bara hade sig själv att skylla. Hon sneglade på Pontus, lite osäker på hur man borde hantera en så okaraktäristiskt dämpad Bengtsson, och hennes man tog omedelbart ett steg framåt.
”Men ska vi säga att du kommer förbi på lunch på söndag då? Så kan du tvätta samtidigt om du behöver,” sade han. ”Och så får du höra av dig om dina skor går sönder innan dess. Eller om du vill låna hudkräm eller så.”
Bengtsson gav honom en snabb blick. ”Hmm. Ja, kanske det”, sade han. ”Vi får se. Jag kanske är upptagen.”
Men han såg genast lite gladare ut, och när han gick därifrån var det med sin vanliga självsäkra schvung i steget.
Moa skakade på huvudet. Den mannan var onekligen bra på att återhämta sig från motgångar. Antagligen för att han var så van vid dem.
Hon väntade otåligt tills hon var helt säker på att Bengtsson var utom hörhåll innan hon vände sig till Pontus: ”Varför sade du att han kunde låna vår tvättmaskin? Och att vi skulle köra honom till Överhult om hans skor gick sönder?! Hela poängen med att ta kikaren var ju att vi skulle slippa honom i en månad! Ja, och skydda skatten förstås.”
Pontus svarade inte direkt, utan lade ena armen om hennes axlar. Sakta började de gå hemåt.
”Skulle det vara så hemskt att umgås med honom”, frågade han efter en stund, ”om det inte var mitt i natten och när han försöker bryta sig in på ditt jobb?”
Det var en möjlighet som Moa aldrig någonsin ägnat en tanke.
“Vi har ju rätt trevligt på våra promenader från museet”, fortsatte Pontus utan att bry sig om hennes förbluffade ansiktsuttryck. ”Och du gillar att han kan berätta om hur det var Kråksjö förr i tiden, eller hur?”
Okej, jo, kanske det, men… ”När man kan få honom att berätta något, ja. För det mesta ägnar han åtminstone hälften av tiden åt att prata om hur snygg han är!”
”Han är rätt snygg.” Pontus skrattade till när Moa blängde på honom, och rufsade om hennes hår. ”Du vet att jag är svag för lockiga rödtottar med stor personlighet.”
Det visste och uppskattade Moa. ”Okej, han kanske är rätt snygg”, medgav hon. ”Men han är inte så snygg som han tycker att han är.”
”Nej”, höll Pontus allvarligt med. ”Det är nog inte möjligt.”
Det gick tysta ett tag. Sedan puffade Moa sin man lätt i sidan. ”Var det därför du bjöd hem honom till oss? För att du tycker han ser bra ut?”
Pontus hummade. ”Kanske lite. Men… har du inte undrat varför han fortsätter? Bryta sig in på museet, menar jag. Du har ju rätt, han åker fast varenda gång och har aldrig ens varit i närheten av att få med sig skatten. Så, varför fortsätter han göra samma sak om och om igen fast han vet att det inte kommer att lyckas? Han är ju inte dum.”
Moa fnös. ”Är han inte?” Hon tyckte att det mesta av Bengtssons beteende kunde förklaras med att karln var helt från vettet.
Men hon tvungen att erkänna att Pontus hade en poäng. Det var lite väl korkat, till och med för Bengtsson, att så ihärdigt upprepa samma misstag om och om igen, och dessutom med allt tätare intervaller.
”Okej, varför gör han det då?”
”Jag är inte säker, men… vad händer, varje gång han bryter sig in?”
”Ja, han… fastnar vid en spegel, och så går larmet. Det helt otroligt att han inte fattat att de grejerna hänger ihop.”
”Mm. Och vad händer sen?”
”Sen kommer vi dit. Och ser till att han kommer därifrån utan att sno något.”
”Hur gör vi det?”
”Vi eskorterar honom hem… ” Moa stannade till och stirrade på sin man, slagen av en plötslig misstanke. ”Seriöst? Tror du att han bryter sig in för att vi ska följa honom hem? För att han vill ha sällskap? Av oss?”
Pontus ryckte lätt på axlarna. ”Kanske, kanske inte. Och kanske inte medvetet, men han skulle ju knappast fortsätta om han inte fick ut något av det, eller hur? Och han får ju inte tag på skatten, så det måste vara något annat. Han gick med på att lämna ifrån sig kikaren väldigt lätt.”
Moa började gå igen, samtidigt som hon försökte smälta denna nya och omtumlande idé. Det lät vansinnigt, men det var i och för sig var helt i linje med vad hon förväntade sig av Bengtsson. Och hon kunde inte förneka att det låg något i det Pontus sade… de brukade ha trevligt under promenaderna, åtminstone under den korta perioden mellan att Moa slutade vara arg för att Bengtsson försökt stjäla skatten igen och började vara arg för att hon snart skulle vara tvungen att gå upp på riktigt.
”Så du tror att om vi… umgås med honom frivilligt så kommer han att sluta försöka stjäla skatten?”
Pontus funderade. ”Nja, kanske inte sluta helt, men bara försöka någon gång i kvartalet eller så.”
Moa var nästan säker på att han skojade.
”Ja, Clint skulle ju bli glad i alla fall”, muttrade hon. ”Om Bengtsson började tillbringa mer tid hemma hos oss, alltså.”
Nu var det Pontus som stannade till och vände sig mot henne så att de såg varandra i ögonen. ”Och du då?” frågade han, plötsligt helt allvarlig. ”Hur skulle du känna?”
Moa svarade inte omedelbart. Hon kände efter; vägde sin misstro mot den mustaschprydde tjuven mot den värme som oväntat kunde välla upp inom henne då och då, när Bengtsson glömde bort att vara en åsna och pratade på om Kråksjö eller om Clint, eller när han gav henne en till synes uppriktig komplimang, eller skrattade åt ett av Pontus dåliga skämt.
”Vi testar”, sade hon till slut. ”Vi testar, så får vi se.”
Svaret tycktes göra Pontus nöjd, för han lutade sig fram och kysste henne på huvudet. ”Men först går vi och lägger oss, va.”
Moa nickade.
När de till slut låg bredvid varandra under täcket igen, Moa med ansiktet i Pontus halsgrop och han med armen om henne, sade Pontus: ”Nu när vi har kikaren så kanske du och jag—”
”Nej.” Moa lät honom inte tala till punkt. ”Ingen reser någonstans med den här kikaren den kommande månaden.”
Pontus sade inte emot, men Moa anade att det inte var sista gången de skulle ha den här diskussionen under de närmaste trettio dagarna. Hon skulle bli tvungen att gömma kikaren på ett mycket säkert ställe för att hindra såväl Bengtsson som Pontus från att få tag på den.
Men trots detta, och trots att hennes väckarklocka skulle ringa igen om en timme, så kände Moa en oväntad liten ilning av förväntan dra igenom kroppen. För ett kort ögonblick föreställde hon sig att det inte bara var hon och Pontus i sängen, utan också—
Nej. Hon slog undan tanken. Var kom det där ifrån? Hon behövde tydligen verkligen sova.
Men ett litet leende dröjde sig kvar på hennes läppar när hon slöt ögonen. Det skulle bli en intressant månad.
