För drygt fyra år sen började jag berätta för vänner och min familj att jag nog inte var hetero. Eller jag sa ungefär att jag skulle börja testa det där med att dejta killar istället för tjejer. Jag hade tänkt många gånger tidigare att jag skulle berätta ärligt om mig själv om mina tankar om min sexualitet och att det skulle kännas skönt. En gång var när jag var med mina närmsta vänner på semester i Spanien. Jag fantiserade där om hur jag skulle ta ordet nån middag och liksom storartat ställa mig upp bara få det där ur mig. Men jag vågade inte och det kändes som ett misslyckande. Varför det kändes så svårt förstod jag inte riktigt själv. Alla mina nära vänner är ju så förstående, smarta och empatiska personer som jag var säker på skulle applådera och vara glada för min skull.
Det känns som en del av mig inte ville ge dom rätt genom att berätta. Flera av mina kompisar har frågat mig om jag inte är lite bög ändå. På busshållplatsen när en kompis på gymnasiet välmenande sa att det nog vore bra om jag blev tillsammans med någon (tjej) för annars kanske man börjar undra om jag inte är bög. Till en gång när jag berättade om mina snuskiga fantasier om min kvinnliga handledare på universitetet och en kompis utbrast “vi trodde du var gay!”. Eller när Richard frågade i bastun på en fjällresa för tio år sen. Eller Sanna på en promenad längs södermälarstrand när vi var typ 27.
Alla dom gångerna svarade jag ungefär samma sak. “Nä jag tror inte det ändå, det hade jag nog kommit på nu”. Vissa gånger blev jag irriterad och kände att jag blev trängd i ett hörn.
Om någon frågar mig nu eller jag berättar om mina preferenser svarar jag typ att jag håller på att utforska att dejta killar. Att det känns mest naturligt och roligt att dejta killar, men att jag ofta har sexuella fantasier och lust att ligga med tjejer. Att det känns mest troligt att jag kommer att vara tillsammans med en kille i framtiden, men att jag inte är riktigt säker. Att det fortfarande känns jobbigt att placera in mig själv i ett tydligt fack som bög eller bi.
Det behöver du ju inte, säger alla, och det är ju sant.
Men det tänkte jag är strunt samma här och att den här bloggen kunde få handla om tankar (och analyser) som liksom händer och maler i huvudet även om de inte är logiska eller vettiga. Det blir ett sätt för mig själv att ventilera och att skriva av mig tankar som dyker upp (hittills i en anteckningsbok, vilket har känts skönt). Det blir också en träning i att ta plats och våga vara mig själv mer, även om detta ännu är hyfsat anonymt. Jag blir också imponerad och glad när jag läser eller hör andra skriva eller prata ärligt och ofiltrerat om saker som skaver, om oro och vilsenhet, om känslor och sårbarhet och vill gärna våga bjuda på det jag också. I bästa fall läser någon den här bloggen och känner igen sig och blir glad av det.
Annars har jag ingen mer plan än att hälla ur mig några inlägg om att det inte blir så bra när att bli bög blir ett projekt, om att kanske vara kär i sin bästa killkompis, att jag hindrat mig själv från olika aktiviteter jag innerst inne gillar men som jag klassat som gay, om obehaget att berätta för en tjej på tinder att jag mest dejtar killar, med förhoppningen om att hon skriver okej det är fint vi kanske bara kan kramas lite och kanske ligga ändå?, om drömmar med kön i, hur jag klassat olika saker som jag tänkt eller som hänt som straight eller gay, t ex vilken porr jag kollar på eller vems ansikte jag fastnar för på gatan eller vilka namn jag lägger på minnet. Osv.
Det blir kul, och läskigt.