4th
I min core gömmer sig pluto som en bomb och spränger mig om och om igen. Som om ifall väggarna inte är starka nog tickar bomben igen, PANG.
Nope, again.
Kanske ska jag bli det orubbliga. Det som står kvar trots att världen omkring mig rasar. Men jag är fortfarande livrädd för sten. Är det DET jag går igenom? Sitter jag i lavan, livrädd för den jag är? Snälla smält mig så jag inte märker..!
Kanske.
Jag älskar sten. Hur coolt är inte sten? Uråldrigt, odödligt och självuppfyllande. Den liksom mest Är. Som en blandning av eoner av upplevelser. insmälta och för evigt orubbliga.
Men HUR ska jag ha fattat att jag va STEN liksom? Jag vaju mjukare än sammet ffs. Men det är nåt som inte stämmer med den bilden. Kanske är det så... att det är cirkulärt. Att ju mer mjuk man blir desto närmare motsatsen hamnar man. Att det finns en botten och den är polariserad. Det skulle förklara en del. Kanske är det därför att när botten är nådd och all kraft nästan är slut, är vi som närmast gudalika krafter?
Woah...är det så att ju hårdare/mjukare man vill vara, desto mer är det egentligen motsatsen man söker? Att motpolen till sammet är sten och för att bli hel så behövs motsatsen? Att ju mer jag väger över på sammet, desto större dragning till sten för att jag ska balanseras.