Glittrande höststjärnor och tjockkepsar
Natt. Överallt runtomkring mig. Som ett töcken av illvilja och å samma gång frammarsch. På himlen lyser årets första höststjärnor och månskenslandskapet breder ut sig. De glittrar så starkt, de där höststjärnorna. Jag har aldrig lärt mig urskilja några stjärnbilder, har aldrig känt något direkt behov av det. Inte heller inatt. Det räcker att vi ser varandra som vi är, oberoende av vår omgivning.
Ni är stjärnor för dem som lyckades, för dem inte lyckades. För dem som navigerar sig över haven och för dem som aldrig kommer komma hem. För min gamla fransklärarinna, för hon var då alltid vilse. Och för tjockskallar. Dessa människor lyser ni upp alldeles extra framåt valruschen och höstkanten. Låter dem bli ledmotiven för oss andra framåt dagen. Tjockskallarna som lyser upp vår väg och ger oss hopp.
Det kunde ha varit värre.
Livet är inte alltid så lätt på vår breddgrad, glittrande höststjärnor. I unga dagar får vi lära oss att det inte finns några motgångar, bara möjligheter. Möjligheter till nya motgångar, känner nog många såhär efter valet. Jag är till en viss mån benägen att hålla med dem.
Häromdagen åkte jag buss med målet att hamna på en plats som inte hör till saken. Jag betalade för en vuxen (inte för mig, för jag är inte vuxen) och satte mig lagom långt bak för att slippa säteskompanjon och tillräckligt långt fram för att undvika att tas för en enstöring. Jag hade mina trasslade hörlurssnäckor i öronen men ingen musik. Det är så himla svårt att välja bussmusik tycker jag. Kräver omsorgsfull planering om man vill frångå otaliga next-tryck i shufflelistan.
Framför mig slog sig ett killgäng på tre ned. De var nog 22-23 år skulle jag uppskatta och en av dem hade solglasögon och läppar med en markerad amorbåge. På hans huvud satt en keps och under kepsens kant svallade ett tjockt, vackert mörkbrunt hår ut. Han var väldigt fin på utsidan av huvudet. Men han visade ganska snabbt att insidan inte var något vidare snygg. ”Alltså…” började han, ”vem fan sätter den idiothoran till att kommentera fotboll? Hade jag varit där hade jag gjort hennes liv väldigt kort med min verktygslåda.” De andra två gläffsade ur sig något som jag tror skulle föreställa partiskt stöd. Han fortsatte ”Och fy fan vad skönt att den feministiska fyllekajan inte kom in i riksdagen. Helvete vad obehagligt det hade kunnat bli, pack hela högen.” Killen till höger, utan både solglasögon och keps (men med gulnande tänder och frånvarande hakparti) mumlade något om att han i och för sig hört att hon varit nykter de senaste tio åren. Det var skit samma. ”Man växer liksom upp med vissa värderingar mot kvinnor. Typ såhär att man inte ska slå dem. Att man ska hålla upp dörren. Vara gentleman och så. Men alltså jag har verkligen ingen lust till det längre. Jag hatar egentligen dem.”
Han preciserar inte, men jag uppfattar det som att det räcker att man är ägare av ett kvinnligt kön för att gå under kategorin ”hatad”. Och jag vet att jag inte ska ta åt mig – det finns undersökningar som visar att folk med solglasögon på sig inomhus i septemberregnig dimma är dumma i huvudet. Eller nja, det gör det kanske inte. Men det borde verkligen göra!
Och ändå så svider det. Jag har hört, sett och läst alldeles för mycket av den här typen av kvinnoförakt senaste tiden. Jag är kvinna och jag kommenterar gärna sport (även om jag prefererar innebandy). Jag är kanske inte längst ut vänster, men är absolut feminist. Och så är jag gärna full, ganska ofta. Kanske inte så ofta att jag skulle gå under epitetet feministisk fyllekaja, men ändå. Jag vill ändå ha rätten till allt det där. Men den rätten har tagits ifrån mig.
För att undvika att de ska tro att jag har tjuvlyssnat, vilket jag i och för sig har, försöker jag genom tankeöverföring få kontakt med killen med det tjocka, vackra, mörkbruna håret istället för att avbryta hans monolog. Det verkar inte som att några signaler lyckas tränga sig igenom, eller kanske beror det på att det inte finns något som kan ta emot på andra sidan.
”Hallå? Hej! Du, du kommer att få ett jättejobbigt liv med den inställningen, vännen. Det är nämligen så att drygt hälften av jordens befolkning faktiskt är av det kvinnliga könet. Alla kanske inte kommenterar fotboll, men väldigt många till kommer du få höra göra det. Och aldrig kommer du få ta livet av dem. Eller slå dem. Eller slänga dörren i ansiktet på, ja inte uppenbart i alla fall. Inte heller kommer du kunna undgå att feminister tar plats i politiken, på gatan eller i baren. Du kan hata bäst du vill, men var medveten om att du med det bara matar vår eld.”
Bussen saktade in. Det var min hållplats och utanför såg jag den lömskt förföriska fotbollsplanen ta vid där den blyertsgrå asfalten slutade. På trottoarkanten stod två små killar med keps och väntade på mig, en tredje stod i bakkanten och lattjade med sin fotboll. På vägen av bussen böjde jag mig, dessvärre inte, fram till honom med solglasögon och keps och svallande, tjockt, vackert, mörkbrunt hår och sa ”Nu ska den här idiothoran gå av för att lära mina småkusiner att respektera alla sorts människor - oavsett kön, läggning, intressen eller alkoholentusiasm. Och du, som sitter med solglasögon inomhus i septemberregnig dimma, om du någonsin igen påstår att du ska ta livet av en kvinna för att hon syns eller hörs, kan du köra hammaren mellan benen på dig själv.”
Jag borde verkligen ha sagt det där.
Jag vill inte glädja mig åt andras motgångar, glittrande höststjärnor. Men det finns tröst att hämta i tanken på att andra har det värre. Typ tjockskallar. Och ibland så måste vi låta oss påminnas om det. Låta tjockskallarna lysa klart i sin dumhet och drunkna i sin motgång. Glittrande höststjärnor, marschera med mig genom natten och låt möjligheterna förbli oändliga.
