Så gick det (inte) i Malmö
Det skulle bli min revansch. Och det började så bra.
Uppladdningen inför halvmaran i Malmö kändes kanon. Eller kanon och kanon förresten, men åtminstone så bra det kunde kännas. Många veckor innan loppet har jag brottats med problem: först ett långvarigt halsont, och sedan en ömmande fot. Min plan om att springa 10 mil under juli gick om intet (halva månaden fick det bli tvångsvila), men jag var glad över att få ihop sex mil, och ytterligare några mil i början av augusti, däribland ett testlopp på 15 kilometer strax under 5:00 min/km-tempo. Det här skulle jag greja. Tillsammans med Evelina tog jag på tåget till Malmö med ett stort självförtroende och lugn i kroppen.
Det självförtroendet och lugnet bar jag med mig under loppets första kilometrar. Jag sprang avslappnat utan minsta antydning till ansträngt flåsande, och ändå höll jag ett tempo runt 5:00 min/km (alltså något snabbare än de 5:08 min/km-tempo som skulle ge mig en måltid under 1.48). I huvudet delade jag upp loppet i fyra delar: 5 kilometer, 10 kilometer, 15 kilometer och 20 kilometer. Den sista rackaren skulle jag springa på ren urvilja. Det var tanken.
1-5 Den inledande delen gick genom stan, och där var temperaturen rätt behaglig och stämningen hög längs banan. Vid Stortorget hejade Evelina, och längre ner längs gatan stod min mamma och pappa (surprise!) och jag mig sitt stöd. Det kändes fantastiskt bra. Jag kände att jag hade kontroll över loppet redan nu, att jag inte stressade, att jag kunde unna mig att njuta av loppet. Jag passerade 5 km på 24:35 (”you are ahead of your target pace by thirteen seconds”).
6-10 Genom Pildammsparken och förbi Malmö Stadion ledde loppet ut ur stan och bort runt Swedbank Stadion (där jag passerade 10 km på 50:30, alltså ”ahead of your target pace by five seconds”). Min tanke här: ”det här känns bra, jag håller tempot, nu handlar det om att förvalta”.
11-15 Men nu skulle det börja bli jobbigt; loppets tredje del, fram till 15 km, ledde ut mot sundet. Det började bli varmare. På några ställen gick det att springa i skuggan, men för det mesta sprang vi i direkt solsken. Mitt tempo sjönk något, och jag passerade 15 km på 1.16:11 (”ahead of your target pace by three seconds”).
16-18,5 Puh. 15 kilometer avklarade, och nu bara den avslutande delen kvar. ”Bara”. Sex kilometer till mållinjen. Sex kilometer som ett rakt streck längs Strandvägen och Limhamnsvägen. Ännu varmare nu, och inte tillstymmelse till skuggan. ”Jag ska fixa det här”, tänkte jag. ”Tänk på tekniken, tänkte jag”. Jag fortsatte att ta en kilometer i taget. Jag passerade 16 kilometer (fortfarande ”three seconds”). Men det började bli tungt nu. Jag hann tänka att jag låg närma en minut före min drömtid. ”Tänk på tekniken”, tänkte jag, men kroppen ville inte riktigt lyda. Jag sprang mer upprätt här, nästan bakåtlutad, utan att riktigt kunna styra över. Men jag tog mig framåt. Jag passerade 17 km på 1:26:47 (”two seconds”). Jag sprang vidare, tänkte ”nästa är 19 kilometer”. En kilometer senare gick det upp för mig att efter 17 kommer inte 19, det är rent önsketänkande, eller tecken på förvirring. Efter 17 kommer 18 km, som jag passerade på 1:32:15 (alltså med ett genomsnittligt tempo på 5:07 min/km). Att bryta loppet fanns inte på kartan. ”Du är så nära nu”, tänkte jag. ”Alla mil, alla timmar du har tränat, allting som du kämpat för, det är så nära nu. Häng i, kämpa på mot 19 kilometer.”
[…]
Jag vaknar. En kvinna frågar hur jag mår, om jag vet var jag är. Det vet jag först inte. Jag känner att jag ligger i gräset. Hon har en kollega med sig. Jag börja inse att de är sjukvårdare, men allting är mycket overkligt. Jag måste ha kollapsat, svimmat – säkert i flera minuter. Jag har inte ont, men hjärnan är som tokig; mina tankar svävar fritt och storslaget, får mig att tro att min sista stund är kommen. Jag minns inte vad sjukvårdarna säger eller frågar. Jag minns bara att jag är så törstig så att det gör ont i halsen.
Efter en stund, kanske en kvart-tjugo-kanske tjugofem minuter efter att jag kollapsat, säger de att jag ska få skjuts till målet. Långsamt sjunker besvikelsen in. Jag grejade det inte. Jag har brutit igen. Mina krafter fick ge sig mot värmen. Fan fan fan, vill jag skrika, men orkar inte. Sätter mig i bilen.
Det är köer in mot start- och målområdet. Bilfärden går långsamt. Jag sitter i framsätet, och är så trött. Egentligen mycket besviken också, men den känslan låter jag inte så överhanden nu. Orkar inte. Istället börjar jag försöka få ihop verkligheten. Jag tittar på mobiltelefon, som ligger i mitt knä. Ser att jag har missade samtal, obesvarade sms. Hela verkligheten känns bekant, men ändå helt ny för mig. För en stund får jag något slags superfokus, sätter i huvudet ord på varje grej jag ser, kopplar ihop större beståndsdelar med mindre. Det är en sjuk känsla. Jag känner mig fångad i en obehaglig verklighet. Det finns ingen utväg, ingen ände. Jag blir rädd. Fattar inte vad som händer.
Vi är framme vid målområdet. Jag kliver ur bilen och haltar långsamt, långsamt bort mot läkartältet. Jag vet att Evelina, min flickvän, väntar där. Jag är chock, upplever verkligheten på ett overkligt sätt. Jag är förvirrad, men försöker liksom behålla lugnet. Jag hittar henne där, och samtidigt tar läkarpersonalen hand om mig. De frågar saker, och jag svarar, men jag vet inte riktigt vad jag svarar på, vad det är som de frågar. Jag kan inte prata riktigt ordentligt, och det skrämmer mig. Jag får lägga mig ner på en brits, och de frågar fler frågor, ger mig vatten och dextrosol. Verkligheten är fortfarande overklig; hjärnan ställer det ordentligt för mig. Evelina står bredvid mig, stryker sin hand över min panna medan sjukvårdarna sätter in dropp i min arm. Jag skakar ofrivilligt i hela kroppen, och min blick är något stirrig. Jag är fortfarande i chock.
Efter en stund börjar jag må bättre. Verkligheten är stillat sig, och blivit verklig på nytt. Jag har fått i mig ordentligt med vätska, och jag kan resa mig och stå på egna ben. Foten gör ont, på ovansidan, men jag är alltför lättad för att fundera över det nu. Jag är besviken också, men mest lättad. Men också besviken. Det började ju så bra. Det skulle inte sluta så här. Inte den här gången. Inte igen.
Tillbaka på hotellet börjar jag känna mig bättre. Jag duschar och vilar, och börjar tänka tillbaka på det som har hänt. Kollapsen kom utan förvarning. Jag minns ingenting av den. Jag såg den inte komma. Jag minns inte att det blev svart, ingenting. Det tog stopp, jag tog slut. Det enda jag egentligen vet – det kan jag se på min Runkeeper – är att det hände efter 18,5 kilometer, två och en halv kilometer från mållinjen. Fan, fan, fan.
Vad hände? Och varför?
Jag har redan funderat mycket på det.
Jag tror att vätskebristen är boven. Jag hade druckit okej dagarna innan, lite mer än normalt, och jag hade fyllt på med vatten fram till starten vid tre-tiden. Jag drack vatten vid alla vätskekontroller: 5, 10 och 15 km. Men du hör själv: en dag då det är 24 grader är fyra vätskekontroller på 21 kilometer rätt få (jämför bara med Göteborgsvarvet, som är hela tio vätskestationer på samma sträcka). Till saken hör att jag är en värmekänslig löpare. Jag hade befarat att det skulle bli en varm dag i Malmö, men jag hade inte väntat mig det här. Självklart borde jag ha tagit med mig ett vätskebälte.
Maten kan vara en medbrottsling i dramat. Sedan över två år tillbaka äter jag lågkolhydratkost, och det funkar utmärkt att löpträna på (jag har aldrig upplevt några orkesproblem). Däremot behöver den som äter lågkolhydratkost – det har jag läst nu i efterhand – dricka mer vatten, efter kolhydrater binder vatten. Jag borde därför ha druckit mer. Jag borde säkerligen också ha laddat med kolhydrater kvällen innan, enligt den modell som Jonas Bergqvist i boken LCHF och träning kallar för ”kolhydratladdning á la LCHF”. Det innebär att du kvällen innan tävling äter rejält med kolhydrater (ris, pasta eller potatis) – så mycket du vill och orkar. Det – menar han – ger dig extra krafter, särskilt mot slutet av ett lopp, då det börjar bli som tuffast. De krafterna, de hade jag behövt.
Om jag är besviken? Jag är way beyond besviken. Just nu också lite ledsen och uppgiven. Men också envis; jag tänker greja det, bevisa för mig själv att jag kan, trots upprepade motgångar. Jag tänker lära mig av det här. Just nu orkar jag inte tänka så mycket mer på hur och när, men jag tänker ta revansch.
Foten då? Hemma i Göteborg skjutsade mamma och pappa mig till sjukhuset, där en läkare undersökte och röntgade min högra fot. Efter loppet har den svullnat, och jag har haft ont på ovan- och undersidan, till och med svårt att gå. Jag tänker att jag kan ha fått den under mig i fallet, eller att någon löpare bakom mig möjligen kan ha trampat på det. ”Inga frakturer, inga sprickor”, var läkarens utlåtande. Ändå skönt att höra. ”Du har dragit på dig en belastningsskada, möjligtvis en stressfraktur, men det kan jag inte säga säkert. Vila, det är det bästa du kan göra nu. Vill du låna ett par kryckor för att avlasta foten?” Nu hoppar jag runt på kryckor. Och tänker på revanschen.
Tack för Evelina och mamma och pappa för stödet på plats i Malmö. Jag älskar er. Och tack för alla uppmuntrande ord från er många andra (jag uppskattar det verkligen). Tack.