Fan också
För mer än ett halvår sen kom du in i mitt liv från ingenstans. Dagarna innan hade jag instagrammat en bild med texten: ”isnt it wonderful that some of our best days havent happend yet?”. Bara en kort tid efter det var jag fast vid dig och det där citatet stämde så bra in. Plötsligt spelade ingenting annat någon roll för att Du fanns i mitt liv.
Jag minns första natten vi sov ihop. Hur du blygt och försiktigt frågade mig om jag ville följa med dig hem. Klart att jag ville det, jag hade ju suttit klistrad vid dig de senaste timmarna. Jag minns när du några dagar senare frågade om vi skulle ta en kaffe. Jag minns när jag kom hem till dig en natt och du hade tänt ljus och vi lyssnade på Lorentz. Jag minns första gången när du tog min hand. Det var en skrämmande men samtidigt underbar känsla. Jag minns sista kvällen innan du skulle flytta hur jag kaxigt på fyllan frågade dig ”tror du att vi skulle blivit tillsammans om du skulle bo kvar här”, och jag minns hur du sa ”ja” utan att tveka. Jag visste precis vart jag hade dig. Jag kunde sluta spela svår och jag visste att jag kunde ringa dig när som helst och jag visste att du skulle svara.
Det räckte att bara titta på dig för att känna en värme och en fantastisk glädje rusandes genom hela kroppen. Av alla känslotillstånd så är det här min favorit. Den enkla, rena och okomplicerade känslan av förälskelse. Det är underbart och en känsla jag önskar att alla människor i hela världen någon gång i sina liv får känna.
Men efter att du flyttade till andra sidan jorden var jag osäker på om jag ens ville fortsätta vara med dig. Jag trodde att det skulle bli för jobbigt och det kanske vore bäst om vi bara bröt, rakt av och nöja oss med dessa fantastiska månader vi fått tillsammans. Men jag tog ett beslut och även om allt sket sig i slutändan så ångrar jag inte det. Trots att vår enda kontakt var en Facebook-chatt och några Skype-samtal i veckan var det ändå en fantastisk tid. För jag var lycklig, lycklig över att få prata med dig och lycklig över vetskapen om att du ville prata med mig. När jag efter tre månader bokade min resa började hjärtat att slå okontrollerbart och jag fick tusen fjärilar i magen. Jag var nervös men fruktansvärt förväntansfull över att vi äntligen skulle få ses igen. Att vi skulle få prata och umgås med varandra igen. Att jag äntligen, äntligen, äntligen skulle få röra vid din hud igen och känna dina läppar mot mina.
Det blev inte så.
Det blev ett rent helvete. Ett rent, brinnande, illaluktande och fruktansvärt helvete. Redan andra dagen började jag längta hem. Jag kände mig inte alls välkommen och ditt kalla sätt att vara mot mig var bara rakt av hemskt. Det röda profilpaketet som jag hittade i ditt badrum första dagen gjorde det inte direkt lättare för mig att känna mig välkommen. Vad hade hänt under de senaste dagarna? Hade jag gjort något mot dig?
Det var bara tråkigt att bo tillsammans med någon som inte verkade vilja ha mig där. När du jobbade ringde du aldrig för att kolla vad jag gjorde eller hur jag mådde. Jag fick vara ensam hela tiden. Till och med när vi var med varandra var jag ensam. Trots att jag gått igenom den här veckan i huvudet flera gånger om dagen i över en månads tid kan jag fortfarande inte för något i världen förstå hur man kan göra så mot en människa som betalat massvis med pengar och rest över halva jorden helt ensam bara för att få träffa en. Jag önskar bara att du hade varit ärlig mot mig från början. Att du hade sagt till mig att du inte ville ha mig där. Jag kan förstå att det är en jobbig sak att säga när man i flera månader har haft ett slags ”förhållande”. Men du kunde ljugit. Sagt att du inte var redo. Att det var för tidigt för oss. Vad som helst.
Det VAR för tidigt för oss att göra en sådan här resa. Med facit i hand så förstår jag till hundra procent att vi inte var redo. Vi hade ju trots allt bara dejtat i två månader i Sverige. Vi kände inte varandra helt och hållet. Trots att jag innerst inne vet att det var du som gjorde fel, så kan jag inte låta bli att blamea mig själv. Jag tänker att jag kunde fejkat min sorg och låtsats varit glad. Då kanske det fortfarande hade varit du och jag idag.
Det värsta var faktiskt inte vad som hände när jag var hos dig, utan det var det som hände efteråt. Jag ringde dig direkt när jag kommit hem och berättade hur hemskt jag haft det den veckan. Jag kanske borde pratat med dig face to face när jag väl var hos dig, men jag ville inte börja bråka med dig där. Jag ville och vill fortfarande inte bråka med dig. När du inte ville prata med mig på två hela veckor började jag inse att jag inte vill vara med en sådan människa som behandlar mig på det sättet du gjorde. Jag visste att jag förtjänade så mycket bättre än så. Jag ville däremot prata med dig och förklara varenda liten tanke eller känsla jag hade för jag kände ändå att du förtjänade den respekten. Du kände uppenbarligen inte att jag förtjänade samma sak eftersom du skrev ett fem rader långt meddelande på Facebook istället. Jag hatar att du kunde se mig i ögonen och säga hur mycket du tyckte om mig för att vid ett senare skede dumpa mig på Facebook. Du kunde för i helvete inte ens ta det via telefon. Hur fan ska jag någonsin kunna lita på en annan kille igen? Du tog den enkla vägen ut och trots att du uppenbarligen är den trasigare människan utav oss två så är det ändå jag som behöver hjälp att läka. Komiskt va?
I slutet av dagen är det du som gjorde fel och det är du som får leva med det beslutet för resten av ditt liv. Jag kan (förhoppningsvis) någon gång gå vidare och leva mitt liv med gott samvete.
Jag är helt förstörd. Helt fucked up förstörd. Jag har gråtit så mycket och gråter fortfarande. Jag gråter just nu. Jag är fortfarande så jävla kär i dig och jag hatar det. Jag vill säga att jag hatar dig, men det gör jag inte. Hur kan man hata någon som en gång var så nära på att börja älska? Det bara går inte.
Jag trodde att den där resan jag gjorde skulle bli en nystart för oss två. Att vi skulle börja dejta och lära känna varandra på nytt. Det är fortfarande så många saker vi inte vet om varandra. Jag hade till och med gjort en lista i huvudet på frågorna jag hade planerat att fråga dig men eftersom vi aldrig var ensamma så kändes det ganska töntigt och oklart att fråga vad din favortifärg var när vi var med dina vänner. Jag trodde också att vi skulle göra alla dom saker som du sa till mig några veckor innan att vi skulle göra. Äta på fina restauranger, dricka drinkar på takbarer och åka båt i en park. Men inte fan gjorde vi något utav det. Vi satt istället med dina kompisar. Eller låt mig rätta. JAG satt med dig och dina kompisar och lyssnade på era samtal om jobb där det fanns noll chans för mig att kunna följa med. Efter ett x antal misslyckade försök gav jag upp. Eller. Det är väl skillnad på att ge upp och att ha fått nog. Jag fick nog. Du ska veta att de två sista kvällarna började istället dagdrömma om andra saker medan vi satt runt samma bord. Det måste vara härligt för dig att höra eller hur? Då kan jag även passa på att säga att jag låg sömnlös i många timmar om nätterna. Jag grät och lyssnade på dig när du sov. Och du märkte ingenting.
Om mindre än två månader är du här och går på samma gator som mig. Risken att vi springer in varandra är stor. Mitt hem kommer bli ett minfält där jag måste vara på min vakt. Stockholm har tyvärr effekten att man oftast springer i en person när man minst vill träffa den. Jag fasar inför den stunden och blir bokstavligen illamående av den tanken. Det vänder sig i magen och jag måste hålla handen för munnen, blunda och dra några djupa andetag innan jag kan återfå den lilla kontroll jag har kvar. Jag ville så gärna avsluta det fina vi hade med respekt och vördnad. Nu vet jag inte ens om jag kan säga hej till dig. Det är sjukt, hur man på så kort tid kan gå från att vara kära till att bli som främlingar. Får rysningar av tanken att du kommer passera mig på gatan utan några ord som vilken jävla random dude som helst.
Men ja. Jag måste väl försöka tro att some of my best days havent happend yet.
