När det bara gör ont när smärtan som frätande syra rinner genom ådrorna. När pajasen i bröstet vill fälla en och försöka överösta mitt andningsmantra och mina försök till positiva tankar. Det skavar det kommer alltid finnas där saknaden, sorgen, smärtan. Den kommer träda genom ytan då och då. Det måste vara så en ska traska framåt veta att det blir bättre om en tror på sig och framtiden inte sluta hoppas. Men bakrunden finns alltid kvar, den går inte springa i från inte att låtsas som den inte finns, även om du vägrar blicka i den, inte släppa fram den så är den alltid kvar. Vill en kunna gå vidare i livet och kunna bli trygg i sig själv måste en möta den. Ta den och gå igenom den, det är ett rent helvete, självmordsstatestiken är hög. Men det går och när det gått har en gjort ett så jävla bra jobb och kan äntligen börja leva ett liv. Om alla fick bra stöd om alla fick höra om o om igen att det går. Skulle färre dö i onödan. Jag lever det gör ont men inte outhärdligt o inte hela tiden. Det blir bättre o bättre. Jag är känslig ett ord kan få mig i obalans o tårar men efter en liten stund går det över. Alla går livets kamper på olika sätt. Det finns ingen som inte tampas med något. Men det finns miljoner som lever bakom en fasad som de är livrädda ska rämna. Livrädda för att visa sig svaga. Att våga visa sig svag är en styrka. Att våga erkänna för sig själv och andra att en har brister o fel att en har alla känslor i registret. Att livet inte är en lyckodans på taggfriarosor med husvagn 100% lyckligt äktenskap utan stötar och fantastiska barn som alltid mår bra, är glada och dansar runt på semestern med leende läppar och uppblåsbara badleksaker.