Den första person jag någonsin älskat bedrog mig. Inte bara det, han kunde inte välja mellan mig och henne. Han älskade oss båda, påstod han. Jag åkte till hans land enbart för honom, och på vägen dit fick jag nyheterna. Han hade hittat en flickvän under den månad jag var i Sverige. Den 11 timmars flygresan var det värsta jag varit med om på länge.
När jag sedan, en vecka in, låg på rummet ensam i ett land som inte är mitt, skakandes och med kräkningar, och dissociation... Ett sånt ofattbart lidande... När jag märkte att det enda sättet jag kunde försvinna var att skriva självmordsbrev i huvudet så insåg att jag det var dags att lämna. Jag hade nått en nivå där jag inte kunde ta mer smärta.
Den andra tjejen vann. Hon kämpade så, med telefonsamtal till mig för att manipulera mig, beskrev i detalj hennes och honoms kärleksliv för att såra mig, hängde ut mig på sociala medier, gick igenom hans telefon när han sov och hotade honom med självmord när hon inte fick som hon ville. Att hon inte bara gick på honom utan även mig, är fortfarande svårt att förstå. Man skulle nästan kunnat tro att jag var den som var den andra kvinnan.
Jag klev undan. Som en hjort som sprungit från ett lejon och till slut inte orkar mer, så gav jag upp. Jag backade utan att någonsin ha hotat, manipulerat, skrikit, varit elak. Jag bara visade honom hur mycket han sårat mig, hur djupt han sårat mig, och jag sa till honom ”You don’t seem to have the guts to choose, so I’m gonna do it for you”.
Nu är han lämnad med henne. Hon är manipulerande, hon är ung. Hon har inte redskapen för att gå vidare från det här. Han är kvar med ett dödsdömt förhållande.
Jag vet att han älskar mig fortfarande.
Han har ofta pratat om hur jag var den enda som någonsin förstått honom. Jag tror honom.
Han växte upp fattigt utan fadersfigur, massor med syskon som alla har olika pappor, och har berättat för mig om sin involvering i gängkriminalitet i tonåren. Om självmordsförsök. Hur han använde militären för att ta sig ur fattigdomen. Han har berättat för mig om sina alkoholproblem, PTSD, och sin extrema rädsla för att vara ensam.
Jag lämnade honom, så nu kan han bara ha henne. Men han älskar mig.
Jag var en trygghet i hans liv han aldrig riktigt haft. Och när jag åkte tog rädslan över, och sen som den man han är stängde han av känslorna när hon flörtade och hon blev distraktionen. Stackars henne, stackars honom, stackars mig.
Han var så rädd att jag skulle lämna honom. Under månader slängde han ur sig då och då hur orolig han var för när jag skulle hem till Sverige. “Just promise you’ll come back.”. Ironiskt nog var det hans rädsla för att jag skulle lämna som gjorde att han förlorade mig.
Han slängde bort allt vi hade för två veckor med en annan. Han slängde bort den enda person han någonsin känt har förstått honom på djupet. För två veckor.
Nu är han med henne. Denna tjej av alla, dessutom. Jag undrar när det kommer slå honom. Denna kille jag tyckte var så otroligt fin, mjuk, varm. Empatisk. Som bevisade mig raka motsatsen med otroheten och lögnerna.
Saken är den, i botten tror jag han är den fina, varma, mjuka person jag trodde han var. Och för det känner jag med honom. För den dagen han inser vad han gjort mot den enda han någonsin känt förstått honom på riktigt, hans trygghet, kommer vara den värsta insikten han haft på länge.
X, är du nöjd med vem du fick? Det du uppoffrade allt för. Får hon dig att skratta? Känner du trygghet? Värme? Var det värt det?
Känns det bra i magen när du ser presenten jag tog med mig från Sverige, eller polaroidkorten vi tog? De korten jag vet hon bett dig slänga, men du vägrar. Och hur känns alla varma minnen?
Känns det bra när du såg tårarna rinna på mig, allt på grund av dig? Mitt ansikte som måste ha visat utmattning, likgiltighet och sorg.
Förstår du inte vad du gjort?
