PUSS

Musikblogg & Klubb Stockholm/Malmö [email protected]

[klubbpuss-blog]

Daft Punk för länge sedan

[ayothewuisback]

Visit Original Link

[klubbpuss-blog]

The Smiths - This Charming Man - Skream's Heart Wrenching Ballads Remix

[klubbpuss-blog]

YOU GET UP, FIGHT THEM BACK

2013 har varit ett bra musikår, ett av de bästa åren på länge i min mening. Det enda som jag noterar när jag lyssnar igenom de låtar jag gillat mest från det gångna året är diskrepansen mellan det stormiga politiska klimatet och musiken som producerades under 2013. Det här ska inte bli ett inlägg liknande den debatt kring Håkan Hellström, som borde vara den märkligaste i år, där någon skriver hur konstnärer bör utforma sina egna verk. Jag vill heller inte skriva något gubbigt inlägg om unga män med gitarrer och skinnjackor som vill ha revolution, den ordlösa dansmusiken kan vara nog så subversiv och politisk. Det som dock får mig att känna att politiska slagord kanske inte är så dumt är när jag läser debatten kring Svarta Duvor & Vissna Liljor. Att den debatten ens råder är ju ett tecken på att protestmusiken har en mer marginaliserad plats än på länge. Två av årets bästa skivor hade en tydlig politisk prägel: More Light med Primal Scream och Monkey Minds In The Devil's Time som lyckades med konststycket att låta både moderna och genuint förbannade samtidigt. Dessa skivor kom dock från män i medelåldern som, hur begåvade de än må vara, inte är de artister som ska sätta brand i unga människors politiska hjärtan. Någon måste stjäla facklan från Steve Mason och Bobby Gillespie och våga framstå som idioter, våga provocera och säga vad man tycker utan att oroa sig över vad Twitter tycker. När apatin sprider sig och politiska partier blandas ihop till en stor sörja som inte vågar stå för något eget så föds missnöje som tar sig vidriga uttryck som SD. Jag tror också att när alla åsikter och texrader ska nagelfaras av en självutnämnd duktighetspolis så vågar ingen sticka ut och säga sin mening. Till nästa år hoppas jag verkligen att vi alla, men framför allt artister som faktiskt har chansen att påverka, tar chansen och vågar uttala sig. Man får ha en åsikt och uttrycka något, även om det bara är baserat på känsla.  PUSS BEST OF 2013 (Spotify)

[klubbpuss-blog]

[klubbpuss-blog]

TOO MUCH (SVART TAXI EDIT)

SVART TAXI SVART TAXI SVART TAXI

[klubbpuss-blog]

[klubbpuss-blog]

Producentguden Madlib upp i mixen på Boiler Room.

[klubbpuss-blog]

När man inte trodde att det kunde bli bättre.

[klubbpuss-blog]

Danny Brown VS Pusha T

Båda dessa artister släppte sina senaste album den 8 oktober i år. Vilket album har du fastnat mest för sedan dess? Personligen kan jag inte ta ställning i frågan. Båda albumen är tuffa, kaxiga, ärliga och väldigt hiphop 2013. Om du inte lyssnat tidigare, gör det nu.

[klubbpuss-blog]

Kaytranada från Montreol gör några av de mest dansanta remixarna på hiphop och RnB just nu. Här är Boiler Room-set med honom värt att kicka en enmans-förfest till utan att det ska kännas ensamt.

[klubbpuss-blog]

"Rock & roll is so great, people should start dying for it. You don't understand. The music gave you back your beat so you could dream ... The people just have to die for the music. People are dying for everything else, so why not for music? Die for it. Isn't it pretty? Wouldn't you die for something pretty?"

Ingen har väl lyckats undgå Lou Reeds död de senaste dagarna. De flesta hyllningarna har handlat om den läderklädde rebellen med en spruta i ena armen och en transvestit under den andra som mitt i allt hann med att släppa ett antal fullkomligt odödliga skivor. Vilket naturligtvis är helt sant. Något som kanske inte har tagits upp lika mycket är hur Lou Reed var en man som var fullständigt hängiven sin konst. En man som på liv och död skrev sånger om just liv och död. En man som var fullständigt besatt av den Gud eller djävul som är rock'n'roll, soul, blues, gospel eller vad man nu väljer att kalla det. Redan som tolvåring gick han till skolan iklädd svart sorgebindel efter att ha fått reda på att Johnny Ace hade gått bort. Bara för några månader skrev Reed en recension av Kanye Wests senaste skiva där han fullkomligen sprudlar av extas inför en artist som han tycker flyttar på gränserna för vad en popartist får göra. Lou Reed slutade aldrig tycka musik var intressant och stagnerade aldrig i sin smak och sitt utforskande.  "If God showed up tomorrow and said, 'Do you want to be president?' 'No.' 'Do you want to be in politics?' 'No.' 'Do you want to be a lawyer?' 'No.' 'What do you want?' 'I want to be a rhythm guitar player.'"

Lou Reed var ingen tekniskt stor sångare, kanske inte heller gitarrist. Tekniskt sett. Men den som hört hans rytmgitarr på What Goes On eller Sister Ray med sitt pulserande djupa sväng glömmer det aldrig. Det enda han ville prata om i intervjuer var antingen den tekniska aspekten kring hans egen musik eller om andras musik som han älskade. Ofta var han ett jävla svin mot journalister, men hur kan man inte vara det när man brinner så mycket för något samtidigt som man hela tiden tvingas svara på irrelevanta frågor om hur mycket droger man tagit. För Lou Reed handlade det om musiken och utan honom hade jag kanske inte hört Stay With Me med Lorraine Ellison eller börjat lyssna på Ornette Coleman eller Doc Pomus. Med hans död försvinner en av de människor som sålde sin själ till djävulen för att spela musik, som verkligen tog musiken på det allvar den förtjänade. I dagens musikvärld får ironiska poser och distans ofta sitta i framsätet. Personer som Lou Reed blir färre och färre för varje dag, därför är det extra sorgligt när någon som honom försvinner. För att fira honom, lyssna på de sjutton och en halv minuter exorcism som är Sister Ray. Pulserande, tribal, ritualistisk, djup, ren och vacker djungelmusik som fortfarande inte har någon like. 

[klubbpuss-blog]

Blood Orange - You're Not Good Enough

[klubbpuss-blog]

Stormen Sampha

Igår drog stormen Simone in över Sverige. Myndigheterna i Malmö bad allmänheten att stanna inne. Så så fort jag kom hem från jobbet löd jag lydigt och stängde in mig på mitt rum. Jag frågade mig själv om en känslostorm inombords kunde slå ut den väderbaserade stormen utanför mitt fönster. Att trigga igång den känslomässiga stormen var enkelt. Jag lade mig på min säng och fyllde mitt rum med musik från, den för mig nyupptäckta EP:n, Dual av den brittiska sångaren och producenten Sampha. Det krävs inte mer än 30 sekunder in i första spåret av den totalt 6-spåriga EP:n för att brisen inom mig övergår till stark vind. Jag fortsätter att lyssna. Mötet mellan de spartanska och nakna inspelningarna till de mer välproducerade och fylliga produktionerna, skapar en dynamik närmast besläktad med stormvindar. Någonstans vid Duals mitt har jag kommit till spåret Hesitant Oath och jag befinner mig i stormens öga. I 37 sekunder avtar vindarna inom mig och ett lugn infinner sig. Men bara en minut in i det efterträdande spåret Indecision har detta stadium passerat och det börjar blåsa upp igen, denna gången i rak  motvind. Sista spåret Can't Get Close är som ett lugnet efter stormen och allt man nu ser är förödelsen den orsakat. Sampha har med detta spår förenat Chicagos How To Dress Well med New Orleans Frank Ocean och tagit det till södra London. Och jag vill med det nästan dra en väderparallell till orkanen Katrina i New Orleans, stormen Simone som även nu härjade i London och Chicago som med sitt både varma och kalla klimat även den är en stormvänlig geografisk plats. För något som slog mig i slutskedet av denna stormiga musiksession var tanken över huruvida städers vädermässiga klimat speglas i musiken från dessa platser? Stormen utanför mitt fönster var fortfarande i full action även när Dual hade tonats ut. Med facit i hand hade min musikaliska känslomässiga storm Sampha inte slagit ut Simone, men kombinationen av dom tillsammans gav mig nya musikaliska infallsvinklar och ett fantastiskt musikminne.

I övrigt vet jag inte mycket om Sampha förutom det lilla jag har hört från hans tidigare samarbeten med SBTRKT, Jessie Ware och nu sist Drake. Där av får hans musik tala för sig själv. Hans magiska stämma och de både sköra och välfyllda produktionerna gör att Dual hamnar på min topp-tio-lista av bästa släpp 2013.

Avslutningsvis lite ren fakta från Illustrerad Vetenskap om hur en storm uppstår. Det intressanta med följande text är att den skulle kunna vara en perfekt sammanfattning av EP:n Dual, vad den gestaltar och varför den, i alla fall i mig, skapar en känslomässig storm.

"En storm bildas som en liten störning i den zon som skiljer varm och kall luft. Frontzonen befinner sig i konstant rörelse, och där den varma luften rör sig framåt, pressas luften uppåt, medan trycket vid ytan sjunker. Med tryckfallet följer en ökad rörelse runt lågtryckets centrum, efterhand som det uppstår en jämvikt mellan tryckkrafterna in mot lågtrycket och corioliskraften, som drar all rörelse mot höger på vårt halvklot."

[klubbpuss-blog]

[klubbpuss-blog]

Regn och jazz från 1961

[klubbpuss-blog]

Yeezus

På 60- och 70-talet slets soul-ikoner som Al Green och Marvin Gaye mellan soulmusikens ständiga motsättning: kampen mellan religion och sex. Al Green kämpade länge med frågorna innan han på The Belle Album 1977, efter att ha fått ryggen uppbränd av en svartsjuk flickvän, gav sitt hejdå till den sekulariserade musikvärlden när han sjöng "it's you that I want but it's Him that I need". För Marvin Gaye blev kampen ännu mer komplicerad och infekterad. Med en sadistisk präst till far som misshandlade honom för minsta förseelse fick Gaye och hans far en relation som ruttnade allt mer ju längre tiden led. Marvin Gaye blev besatt av sex och droger. Efter ett flertal självmordsförsök så flyttade till slut Gaye hem till sin familjs hus i början av 80-talet för att vårda sin nyopererade mor. Relationen mellan Marvin Gaye och hans far med samma namn avslutades i april 1984 med att hans far sköt honom till döds. 

När Kanye West släppte sin senaste skiva Yeezus i juni blev det inte den snackis som Kanyes tidigare skivor varit. Kanske på grund av den minimalism i paketeringen och marknadsföringen som Kanye verkar vilja införliva i alla delar av sitt liv förutom där man verkligen önskade sig det. Kanske berodde det på att musikvärlden var för upptagen med att dansa till Daft Punks senaste skiva. Eller kanske så fastnade det helt enkelt i mediabruset kring Kanyes humoristiskt döpta bebis. 

Det är just det sistnämnda som gör Kanye West så intressant. Han är onekligen fantastiskt talangfull och den enda artisten i mittenfåran som försöker flytta fram gränserna för vad en mainstream-artist får göra. Sådana artister har det dock funnits tidigare, det intressanta med Kanye är hur han förenar det med att vara tillsammans med Kim Kardashian som ofta får stå som symbol för det värsta med dagens kändis-samhälle. Huruvida det är rättvist låter jag vara osagt men det är i mötet mellan dessa två ytterligheter som vi hittar kärnan för vad det är som gör Kanye intressant som artist. Dessa motsättningar blir också som tydligast i hans verk. 

Kanye Wests interna kamp står inte lika tydligt mellan sex och religion, snarare handlar den om den mellan kommersialism och konstnärlighet i en väldigt vid bemärkelse. Politik eller glitter. I en intervju med New York Times vid tiden kring skivsläppet pratar Kanye om att hans budskap inte är definierat än. Det är lätt att hånskratta åt det och hänvisa till de ganska många pubertala textraderna från senaste skivorna som exempel. Mer intressant blir det dock att fundera kring när han svingar vilt omkring sig, när han kritiserar kommersialism i New Slaves skulle man kunna tro att det är ett avsked från en artist som kliver av den kommersiella musikscenen för att fullt ut ägna sig åt sin konst utan distraktioner. Detta är ju dock, som alla vet, inte fallet. Kanye dyker upp dagen efter på en modevisning med sin kändisfru. Med en Black Panthers-medlem som pappa och engelsklärare som mamma är förstås inte Kanye West dum i huvudet som många slöa skribenteer verkar tro. Istället är Kanye medveten om exakt allt han gör trots att han verkar oförmögen att kunna slita sig från antingen det glittrande kändislivet eller den minimalistiska multikonstnären. I sin transparenta personlighet går det att utläsa att det rör sig om en människa i ständig kamp med såväl sig själv som sin omvärld. Lika respekt- och uppmärksamhetstörstande som han är, lika mycket verkar han fundera kring den eventuella dikotomin i hans verk och sin egen personlighet. I intervjun med New York Times pratar Kanye om hur han ser sig själv i samma tradition som Gil Scott-Heron och hur han inte längre vill försöka passa in, han har gett bort sin inbjudan. Onekligen är det intrycket man får av att lyssna på Yeezus som är en kompromisslös skiva i ordets sannaste bemärkelse. Huruvida det är sant eller inte låter jag vara osagt, dock kommer det vara mer intressantare än någonsin att fortsätta följa Kanye West in på vilken av de två stigarna han än väljer.