En Septembernatt för 20 år sedan styr färjan MS Estonia ut från Talinn i Estland med kurs mot Stockholm.Trots kraftiga vågor tyder allt på att överfarten kommer att ske enligt schemat då en metalisk smäll plötsligt skakar skrovet.En av Europas största färjekatastrofer är ett faktum-och få kommer att överleva.
Risto Ojasaar tycker om att segla i stormväder.Innan den 23 årige estländaren, stax efter midnatt den 28 September 1994 kryper in i sin sovbrits, njuter han av synene som möter honom när han spanarut mörkret genom fönstergluggen. Vistkummande vågor tornar upp som höga väggar runt MS Estonia och får skeppet att gunga upp och ner.
Risto Ojasaar är dansare och har precis avslutat det första uppträdandet med sin grupp ombord på färjan.Trots den höga sjögången och det gungande dansgolvet har showpremiären förlöpt perfekt,och Risto Ojasaar gläds över att han och de åtta andra i danstruppen har fått kontrakt på att uppträda i tre månader på den populära överfarten mellan Talinn och Stockholm.Han vet inte att kvällens föreställning har varit både hans första och sista på Estonia.
FRIHETSSYMBOL SÄTTER SEGEL
Passagerar-och bilfärjan Estonia är inte bara rederiet Estlines utan hela Estlands stolthet.Färjan är landets största och en symbol för nationens oberoende efter Sovjetunionens fall.Sedan Februari 1993 har det tyskkonsuerade fartyget pendlad mellan Talinn och Stockholm,och många av Estlands1,3 miljonerinvånare har tagit turen överÖstersjön.För många estländare har det varit deras livs första utlandresa sedan Estlandförklarades självständigt 1991 och gränserna öppnades.Med sina 155 meter är Estonia knappt två tredjedelar så lång som Titanic.Färjan har plats för 450 fordon och 2000 passagerare på totalt nio däck som bjuder på allt från inomhuspoo,konferenslokaler och restauranger till nattklubb, kasino och taxfreebutiker.Denna kallaSeptembernatt är 989 människor ombord på Estlands vita stolthet.
EN SMÄLL VÄCKER ORON
Risto Ojasaar ligger och läser en tidning och känner sig trygg trotts det oroliga vädret.Detsamma gör skaran av glada människor som roar sig i Pub Admiral på däck fem.Här flödar fåtöljen och vit karakoeanläggningen står folk i kö för att sjunga på den lilla scenen. Klockan har passerat 01.00.Många av medpassagerarna har för länge sedan krupit till kojs.Andra festar högröstat på den fullpackade puben.Trots att musiken är över-bedövande, undgår de inte den metalliska smäll som slår mot färjans stålskrov. '' Vi har krockat med ett isberg'', skämtar en av passagerarna och tar en klunk av sin öl.En annan gäst insisterar på att alla omedelbart bör söka sig till räddningsbåtarna. men hans lätt överförfriskade vänner övertalar honom att stanna och forsätta sjunga med.
På bildäck har vakthavande matros också känt av smällen.som verkar komma från bogvisiret.Direkt efter smällen inspekterar han den invändiga delen av porten, men hittar inget anmärkningsvärt.För säkerhets skull skickar han ett radiomeddelande till kommandobryggan om händelsen och här kontrolerar besättningen larmpanellen,Den lyser grönt och indikerar att bogvisiret fungerar perfekt.Färjan slår sig fram, färdas högt på våggtopparna och sjunker djupt ner i vågdalarna.Från bildäcket forsätter det att komma ett märkligkt, bullrande ljud som sprider sig genom det mäktiga skeppet.Klockan kvart över ett är karakoestriden i Pub Admiral fortfarande i full gångnär färjan plötsligt kränger till ordenligt.Flaskor och glass från de öppna hyllorna krosass.Baren,kylskåpen,stolarna,gästerna-allt tumlar mot styrbord.
VÅLDSAM FART ÖVERBELASTAR GÅNGJÄRNEN
Estonia är ett så kallat ro-ro-skepp, eller roll-on-roll-off.De är beteckningen för ett fartyg där lasten kanköras ombord och i land på en ramp.När färjan är i hamn, står bogvisiret på vid gavel längst fram på fartyget.Underseglatsen är den stängd och den bakomliggande bilrampen uppslagen.Längsupp är det 50 ton tunga bogvisiret fastsatt i skeppsskrovet med två gångjärn,ett på varje sida.Men denna stormiga septembernatt har gångjärnen inte klarat att hålla fast bogvisired när de mäktiga naturkrafterna härjat.
Milimeter för milimeter har bogviriset skakats loss från gångjärnen.Vågorna slitertill slut av bogvisiret bilrampen faller ner lämnar bildäcket helt öppet.Även om däcket beffinner sig tre meter ovanför vattennytan, är höjden inte tillräckligt för att hålla de enorma vattenmassorna borta.Fyra-fem meter höga vågor tornar upp mot färjan, samtidigt som Estonia färdas i en fart på 15 knop, motsvarande 28 kilometer i timmen.Från kommandobryggan kan besättningen inte se att bogvisiret har försvunnit, eftersom bryggan ligger förskujten bakåt fem däck högre upp.
MÄNNISKOPROPP BLOCKERAR UTGÅNGEN
I sin hytt på mellersta däck håller Risto Ojasaar på att falla i sömn.Men när Estonia kränger mot styrbord kastas han ur sängen.Risto Ojasaar försöket intygga sig själv om att färjan snabbt kommer att komma på rättköl igen.Men det sker inte. När han omtumlat tittar upp, upptäcker han att dörren till hytten befinner sig nästan ovanför hans huvud och att det som tidigare var upp, nu är på vägg att bli ner.Estonia håller på att kantra.med en våldsam kraftansträngning kämpar han sig ut ur hytten och träder direkt in i ett oöverskådligt kaos.Panikslagna passagerare-många iklädda endast pyjamas eller underkläder-knuffas för att komma genom labyrinten ur hyttgången bort till huvudtrappan. som leder upp til foajen.Som flockdjur rör sig alla i samma riktning, upp och bort.Några är passiva, andra skriker skräckslagna förgäves på hjälp.
''Bildäcket är översvämmat'' ropar en kvinna förtvivlat, men ingen av besättningsmedlemmarna sätter igång någon evakuering. Instinktivt följer Risto Ojasaar strömmen mot huvudtrappan, men han bromsas av danstruppens ledare, Ester Hellerma som plötsligt dyker upp vid hans sida.''Nej, den här vägen'',kommenderar hon och tar honom i armen,varefter de kämpar sig bort till en mindre trappa.de besluttet ska visa sig vara klokt.Vid huvudtrappan blir myllret av människor som en propp, som stoppar trafiken.Estonia har nu en våldsam slagsida mot styrbord och det har blivit omöjligt att veta vad som är golv, väggar och tak.Alla inventarier slåss sönder och ramlar omkring.Trots detta är många av passagerarna passiva och låter ödet ha sin gång.
DE FLESTA REAGERAR INTE ALLS
Enligt psykologer reagerar människor på tre olika sätt när vi plötsligt står inför en krissituation ansikte mot ansikte med döden.10-15 procent håller huvudet kallt och handlar snabbt och korrekt.10-15 procent flipparut-de gråter,skriker eller hindrar på andra sätt evakuering.Den form av hysteri breder dock sällan ut sig blir snabbt undertryckt av folkmassan.Kvar är det stora flertalet 70-80 procent, som inte reagerar alls.I stället för att försöka sätta sig i säkerhet blir de handlingsförlamade, förvirrade och saknar förmåga att göra något vettigt.Forskarna vet inte med säkerhet varför överlevnadsinstikten sviker så många i farliga situationer, men de vet att hjärnan arbetar långsammare när vi pressade.En förklaring kan vara att vår första tanke ofta är:''detta händer inte mig''.Vi förnekar alltså situationen som sker och försöker därför inte ens ta oss därifrån.
KAPTANEN TAR ETT KATASTROFALT BESLUT
Rop och hjärtskärande skrik fyller hyttgångarna.På trapporna klamrar folk fast vid varandra och vid ledstänger, medan de försöker kämpa sig upp på däck.Speciellt vid huvudtrappan till fuajen råder kaos-här står passagerare i kö för att ta sig upp.I desperation använder några av passagerarna sina medresenärer som trappsteg för att ta sig fram i folkmassan.Samtidigt breder nu paniken ut sig på kommandobryggan. Åtskilliga matroser har nu raporterat om att vatten tränger in på bildäck, och hela tiden blir Estonias slagsida mot styrbord allt mer hotfull.Ingen tvivlar längre på att läget är katastrofalt, och i ett desperat försök att rätta upp färjan beslutar kapten Arvo Andersson att vrida fartygget skarpt mot babord ( vänster).Han hoppas att han genom att vända fartyget kan få naturens krafter-vinden och vågorna- att pressas mot fartygets styrbordssida och därmed förra fartyget på rätt köl.
När fartyget ändrar kurs tvärt och vrider skarpt mor babord sätts de enorma vattenmassorna, som redan sköjer in på bildäcket, i rörelse.Centrifugalkraften slungar havsvattnet ut mot skeppets stybordssida och i motsas till kaptens vilja stabiliseras inte Estonia. I stället kränger den ännu mer.När fartgets för lutar cirka 20-30 grader mot styrbord,ökar slagsidan till 50 grader på några få minuter.På grund av kränkningen når vågorna upp till de stora fönstren som flankerar färjans bakre och nedersta även in den här vägen.Omkring 20 ton vatten per sekund forsar in i fartyget.
FOLK KASTAR SIG UT ÖVER RELINGEN I PANIK
Risto Ojasaar är livrädd.medan han tilsammans med den kvinliga danstruppledaren kämpar sig upp för sidotrappan till det öppna däcket,ser han hur vattnet forsar in djupt nere i skeppet.Många andra passagerare är inte lika fysiskt starka som Risto Ojasaar.De klarar inte av att klamra sig fast vid ledstängerna utan ramlar ner.Några passagerare tränger ihop sig nära utgången till däcket-många når inte ända upp till dörren, andra vill inte ta sig ut eftersom att de in i det sista upfattar färjan som tryggare än det som väntar utanför.
Själv är Risto Ojasaar dödligt utmattad när han till sist kommit ut på däcket, där några hundra andra också befinner sig.Några försöker få på sig räddningsvästar och släppa loss räddningsbåtarna,ändra kastar sig ut över relingen i panik,men slåss mot den stark lutande skeppssidan och dödas i fallen.Vinden tjuter och fran färjans inre ökar skriken i styrka när strömmen plötsligt går.Allt blir svårt.Suckande och knakande ger Estonia upp och lägger sig helt på sidan.Besättningen har skickat den första nödsignalen och kaptanen får radiokontakt med färjan Silja Europe.Han hinner precis att ropa ett ''Mayday'' innan förbindelsen mellan dem bryts.
Men ropet på hjälm kommer för sent de flesta passagerarna.hundratals människor är fångade inne i fartyget och många har redan druknat.Utanför har de iskalla vågorna börjat skörda offer från skeppsidan.Många slits bort,sköljsner av vattenmassorna och försvinner under ytan.Risto Ojasaar en av dem.varken han eller danspartnern hinner få på sig räddningsvästar innan de blir attackerade av en våg och sköljs ner i det 13 grader kalla vattnet.Döda människor i räddningsvästar flyter runt och desperata simmare gestikulerar vilt.
DET ISKALLA VATTNET KRÄVER MÅNGA OFFER
När kroppen befinner sig i kalt vatten kyls den på några minuter, och ner kroppstemperaturen når under 36 °C definierar man tillståndet som hypotermi.Vid låg temperatur går alla livsprocesser långsammare och hjärtrtymen andningen och ämneomsätningen sänks.Köldskaknigar inträder vid en kroppstemperatur på cirka 34-36°C , andnings- förmågan påverkas vid 34,5 °C och vid 30 °C förlorar man ofta medvetandet.Döden inträffar vid cirka 26 °C .Vid en havstemperatur på 13 °C , som i östersjön denna septembernatt, förlorar en person utan ytterkläder medvetandet efter ett par timmar och omkommer efter cirka fem timmar.Omkring 100 av de cirka 300 människor som tar sig ut Estonia, dör av hypotermi i havet eller räddningsflottorna.
KÄMPAR SIG OMBORD PÅ RÄDDNINGSFLOTTAR
Som genom ett mirakel dyker en räddningflotte upp vid sidan av Risto Ojasaar, strax efter att han kommit upp till ytan.Ester Hellerma har försvunnit,men runt omkring i det skummande, mörka havet gungar både tomma och fulla räddningsflottar.Bara månen lyser på de skeppsbrutna och på färjan som nu håller på att ge upp.Estonias för häver sig rakt upp i luften med ett gapande hål där bogvisiret skulle ha suttit.Från relingen hänger folk som inte vågar släppa taget och när färjan glider ner under ytan, drunknar deras skrik.50 minuter efter den metalliska smällen har havet slukat fartyget.
Passagerarsfartyget Mariella når först fram till olyckplatsen och påbörjar räddningsaktionen, men det våldsamma havet förhindrar evakueringen.De allra flesta sätts i säkerhet av helikoptrar som raporterar sin ankomsttid till cirka 03.00.Finska kustbevakningens räddningshelikoptar OH-HVG och OH-HVD väljer en riskabel och krävande lösning: De fraktar passagerarna till den närligande färjorna istället för att flygga de i land.Den vågade räddningsaktionen sparar tid och människoliv.-besättningen på OH-HVG hinner rädda 44 människor från det kalla havet.En av dem är Risto Ojasaar.De övriga drygt 20 helikoptrarna, som flyger offren i land, räddar ''bara'' 60 människor tillsammans.
FART OCH SVÄNG- EN FATTAL KOMBINATION
Trots stora ansträgningar under räddningsaktionen blir offer sifforna enorma: Av de 989 ombord överlever enbart 137 personer.Forskare från Hamburgs tekniska universitiet i Tyskland utförde 2008 flera datasimu- leringar av förlisningen.Forksningsgrupppens modeller visar att omkring 650 människor fortfarande befann sig i skeppet när det sjönk.
Tiden efter tragedin pratades det en del om olika konspirationsteorier.Balnd annat en bomb utlöste katastroffen.Dessa raporter har dock kunnat uteslutas vid flera undersökningar.Efteråt genomgår experter ett stor antal andra ro-ro färjor och hittar åtskilliga fel och brister på dessa.För att förhindra liknande olyckor stärks kräven för seglatser ytterligare, så ro-ro-färjor nu inte längre får segla om vågorna är högre än fyra meter.De ställs även krav på att dörrarna till bildäcket ska vara låsta under seglats för att förhindra att vatten tränger in i skeppet från däcket vid tillfälle av översvämning.
Haveriraporten konstaterar att bara ett scenario överensstämde med vergligheten, nämligen kombinationen av hög fart, vattnet som öste in i fartyget och kaptanens vänstersvängsmanöver som snabbt förvärrade katastroffen.hade förloppet varit lite annorlunda skulle besättningen haft tid på sig att få ner fartygets passagerare till räddningsflattorna-och många av de 852 offren skulle förmodlingen fortfarande varit livet i dag.
Denna artikel är baserad på haveriraporter, forskningsundersökningar,ögonvittnens berättelser och ett stort
antal tidnings-och tidskriftsartiklar.
Källa, citering från Tidningen illustrerad vetenskap
http://arkiv.illvet.se/2014/14#issue_id=2488
photo : arcadephucking . från imgur.
http://imgur.com/gallery/fvT6VDZ
