#andetag

[notesofseptember]

Jag vill börja om

Vill slå mig fri

[evaslinnea]

Behöver stanna till Ta ett steg tillbaka och andas in  Allting som har passerat Det som ligger gömt i gryningen  Vi springer hand i hand, 16 år och omedvetna om alla tårar vi kommer gå igenom under våra 9 år.  Vi väntar in tiden på busstationen  Pussar på pannan och kyssar i nacken, Vill aldrig släppa tag  Saknar dig fast vi fortfarande står kvar.  Svarta moln på himlen och ingenting är längre som det var

Älskade min. För evigt din.  Men vi springer åt olika håll Vilsen utan din hand i min  Vinglar omkring  Vi skiljer oss som natt och dag i våra sätt att drömma Ensam i ditt mörker. Enbart tystnaden som väntar kvar.  Andas ikapp dina andetag, i hopp om att komma närmre. I takt med dina hjärtslag känns bröstet ditt fortfarande kallt. Mina fingertoppar följer dina konturer. Mitt hjärta skriker efter din själ.  Närvaron är som någon annan stans.  Aldrig ger jag upp på dig min kärlek.  Aldrig kommer jag sluta leta efter din hand. 

[sepavarlden]

[sepavarlden]

[sepavarlden]

Nuet igen

Åsa Nilsonne inleder sin senaste bok om mindfulness (Mindfulness utan flum, 2020) med en upplevelse av spontan medveten närvaro: solen värmer armen och nuet och det förflutna flyter ihop. Allt blir närvarande; allt är förnimmelse.

Jag uppskattar det här. Jag uppskattar det särskilt på grund av det jag famlat efter att beröra innan: att det verkar helt omöjligt, rent semantiskt, att greppa nuet, åtminstone i ord, utan att röra vid det förflutna. Hela vår begreppsvärld är ändå uppbyggd av tidigare erfarenheter. Det tycks mig omöjligt att förnimma, efter tioårsåldern säg, utan att det är genom det tidigares översättningsnyckel.

Men. Men att vara nu-varande handlar ju inte om att förneka det förflutna. Det handlar snarare om, vad jag kan förstå, att det förflutna inte ska ta över och överväldiga nuet. Det förflutna kan vara lustfyllt, smärtsamt, vackert, grått — det viktiga är att det är något som inte går att leva i. Låt för all del ditt nu stärkas av sköna minnen. Men låt dem inte knuffa nuet helt åt sidan. Träng inte undan, men håll det lätt och ömt, såväl det som smärtar som det som glädjer. Minns att det förflutna inte är något facit, och alls inte någon bur. Känn lite på andetaget. Känn dina skapande händer. Och var nu. Och nu. Och nu.

[sepavarlden]

[sepavarlden]

[sepavarlden]

Andas

Hur ofta pratar vi inte om andningen, även om vi inte studerat ett ord av buddhistiska läror? ”Andas!” säger vi till någon som är upprörd, någon som är nervös, någon som är skrämd, någon som är förvriden i smärta, någon som framföder ett barn, någon som vi är rädda faktiskt inte andas, faktiskt inte kommer andas något mer: andas, andas, andas. Andas med din heliga ande-dräkt. Fortsätt ro med dina andetag. Låt din kropp vara en eka som färdas längs den å(h) som kallas Livet.

Det första och största vi lär oss i livet är att andas. Det börjar redan i livmodern, vad jag kan förstå: innan fostret lämnat moderlivet har hen övat på att andas, trots att hen varit tvungen att genomföra ritualen i fostervattnet. Jag gillar att detta ofta kallas just ”practice” i litteraturen, precis som medveten närvaro, andning och meditation är en del av ens ”praktik” eller (ut)övning i mindfulnesskretsar, så är fostrets andningsträning en första praktikplats. Det känns högfärdigt att utgå ifrån att vi skulle bli klara med denna övning, att vi skulle vara färdig(ut)bildade bara för att vi bytt moderlivet mot jordelivet.

I nuet är vi alltid nybörjare. Det är en hårfin gräns mellan erfarenhet som styrka, och erfarenhet som förstelning.

Under 2022 tänker jag mig låta det späda livet inom mig andas. Troligen kommer jag ha mycket mer att säga om det här. Redan stockar sig orden, men de får göra det så länge. Det här är bara ett första år(ande)tag.