#arbetsbelastning

[atsvensson]

Ungas arbetsmiljö

Arbetsmiljöverket har släppt två rapporter som ger en samlad bild av ungas arbetsmiljö i Sverige. Resultatet visar att unga arbetstagare i åldern 16–29 år möter risker i både den fysiska och organisatoriska arbetsmiljön. Detta samtidigt som flera faktorer verkar viktiga för deras hälsa och säkerhet. Resultaten från rapporterna visar att unga arbetstagare oftare är exponerade för obekväma…

Ungas arbetsmiljö

[petpri]

Lärares arbetssituation

Läraryrket är komplext - att planera för lärande kräver ämneskunskap, ämnesmetodik och förmåga att förstå elevers tänkande kring ämnet. Genomförandet av undervisningen kräver så klart samma sak men även kommunikativa förmågor. Kraven och förväntningarna är höga från staten, huvudmannen för skolan, föräldrar/elever och inte minst från läraren själv. Läraryrkets komplexitet kräver tid till planering och reflektion, tid till samarbete med andra i skolan och tid tillsammans med eleverna.

Arbetsbelastningen blir ofta hög. Alla arbetsuppgifter måste rymmas inom de 1767 timmarna. Ingen lärare ska arbeta på sin fritid. Lärarens möjlighet att fritt disponera i genomsnitt 10 timmar per vecka eller lovdagarna kan aldrig kompensera lärares insatser utöver det som arbetstidslag och arbetstidsavtal reglerar. Det finns en problematik med förtroendearbetstiden som läraren fritt kan disponera under läsåret. Självklart ska lärare ha tid till för- och efterarbete - vem är emot det? Vem är emot en förtroendefull relation mellan chef och medarbetare som betonar det professionella uppdraget? Men förtroendearbetstiden är en lite märklig konstruktion. Tänk dig in i en inte helt ovanlig situation. Läraren samlar fem av sina tio timmar på hög varje vecka i början av läsåret och använder sedan potten i en period längre fram med mycket bedömningsarbete. Hur kan det vara en god arbetsmiljö att i en sådan period arbeta 60 timmar på en vecka?

Jag ser fem problem:

Fördelningen av lärarens ansvar för undervisningsgrupper sker oftast på läsårsbasis och med principen om att det krävs lika stor insats i varje grupp.

Arbetsinsatsen i klassen/gruppen varierar över tid. Elevernas lärande varierar och kräver olika insatser från läraren. Gruppstorlek har (enligt Hattie) liten betydelse för lärandet, men enligt min mening stor betydelse för lärarens arbetsbelastning.

Läraren är oftast ensam ansvarig för planering och genomförande av undervisning i klassen/grupperna. Det blir svårt att överblicka och nära nog omöjligt att prioritera - vem av eleverna ska stå i pausläge?

På högstadiet och gymnasiet gör ämnes- och kursspecialiseringen att det ställer stora krav på lärarna att samverka för att skapa förutsättningar för helhet och sammanhang i elevernas lärande. Punkt 1-3 ovan motverkar oftast detta.

Bristande arbetsledning. Skolorna har ofta en platt organisation där arbetsmiljöansvar vilar på rektor. Arbetsledning sker av en rektor med för många medarbetare under sig. I praktiken blir läraren sin egen chef.

[nmlpersonalhandbok]

Elevers arbetsbelastning

Det är viktigt att elever får en rimlig arbetsbelastning när det gäller redovisningar, inlämningsuppgifter och prov. Dessa arbetsuppgifter bestäms av lärare och elever gemensamt och ska föras in i uppgiftshanteringen i google. Två redovisningar/inlämningsuppgifter/prov per vecka är lämpligt. Arbetslaget ska samråda kring elevernas arbetsbelastning.

Nationella kursprov anordnas enligt skolverkets föreskrifter och läggs ut enligt skrivschema. Det är endast nationella prov som finns upptagna i skrivschemat och lärares vaktschema. Övriga prov som förekommer får ämneskonferensen/arbetslaget eller den enskilde läraren organisera på egen hand.  

[bjornkindenberg]

En rysk avtalsroulette

Igår kväll blev jag uppringd av P1-morgon som undrade om jag kunde medverka i ett inslag omdet nya läraravtalet . Jag och reportern hade ett kort samtal kring avtalsfrågorna och jag fick känslan av att mina svar blev lite för invecklade och problematiserande och P1 löste lärarmedverkan på annat sätt. Det blev nog bäst för alla, inte minst för mig, som istället kan spara mina radio-ovänligt komplicerade svar till den här bloggen, där jag kan breda ut mig lite hur jag vill :)

En stor förklaring till att kvaliteten i svensk utbildning hålls tillbaka är den tungrodda och onödiga administrativa börda som läggs på lärare. Den borde man gått betydligt hårdare åt i avtalet. 

Men även rensat för det administrativa oket behöver kvaliteten på undervisningen höjas. Som exempel undervisar vi i Sverige för lite i lässtrategier och dessutom görs det ensidigt inriktat på avkodning i  de första skolåren, för att därefter avstanna. Det svenska elevunderlaget har under det senaste decenniet förändrats avsevärt i tvåspråklig riktning, där svenska i allt högre utsträckning är ett andraspråk. Det förändrar drastiskt förutsättningarna för undervisning, oavsett ämne.

Svenska lärare har, om man generaliserar, helt enkelt inte hängt med i de förändringar som kommer av dessa ändrade förutsättningar.

Den digitala utvecklingen är ett annat exempel på ett område där lärarkåren generellt ligger långt från de möjligheter och behov som utvecklingen innebär.

Genom att inte ta i dessa frågor, utan istället ensidigt fokusera på lön (dessutom komprimerat mantrat "10000 kronor mer"), så har facken bidragit till en, i mitt tycke, allvarlig situation. 

Med handen på hjärtat, så har väl ingen trott att man som lärare från det ena avtalet till det andra bokstavligt talat skulle få 10000 kronor mer i månaden. Men alla har vi lockats av tanken och många har väl faktiskt också trott på det. 

Genom att facken svävat på målet om tidsplan för dessa tio tusenlappar, så har mantrat iställlet kommit att hamna på politiskt retorisk nivå. Jag minns när jag häromåret deltog i en debatt med bland annat lärarförbundens respektive ordförande hur dessa tävlade i att överbjuda varandra i föresatser om lärarslutlöner i 50-60 000-kronorsklassen. 

Efter sol kommer som bekant regn. Och när det nu dessutom handlar mer om fagert tal om strålande sol, blir regnet desto intensivare. Scrollar man ned i kommentarfälten på lärarfackens respektive facebooksidor kan man se en störtflod av lärarilska, riktad mot det egna fackförbundet. Hur ska man nu med trovärdighet kunna driva kravet på "tiotusen mer" vidare? Jag tror inte det går utan att man faktiskt genomför en strejk.

Strejk är trots allt ett enormt kraftfullt verktyg som lärare har. Det skulle nog kräva stora personliga uppoffringar (en strejkkassa är ju trots allt begränsad). Men effekterna skulle snabbt bli kännbara. Inte, som man skulle hoppas, av pedagogiska skäl, men för att Sverige inom några veckor skulle lamslås. Föräldrarna kan ju trots allt inte ta med sina barn till jobbet under mer än bara en begränsad tid. 

Men nu pratar vi om en extrem situation, kanske inte något som det är realistiskt att tänka sig. Tyvärr är mer realistiska framtidsscenarier desto mer nedslående. Genom att pumpa upp en imaginär löneökning i tiotusenkronorsklassen, så har facken spelat ett högt spel, rysk roulette med det fackliga fötroendet som insats. 

Många kommer känna sig svikna. Facken kommer ifrågasättas. Vad tjänar en anställd på fackförbunden? Ska min medlemsavgift avlöna redaktionskommittéer och reportrar för någon av förbundens många tidningar? 

Högre lön är viktigt. Även om det är uttjatat, så behövs det för att höja yrkets attraktionskraft och förhindra att drivna lärare söker sig från yrket. Men det måste gå hand i hand med en kraftfull kompetensutveckling och ett arbete mot drägliga arbetsvillkor. Vi, eller åtminstone jag, vill ju inte ge lärare 10000 mer "för att det är synd om lärare", utan att samhället betalar läraren dessa 10000 för att hen faktiskt kan leverera en höjd undervisningskvalitet som motsvarar detta belopp.

Fackförbunden gör mycket arbete i frågor kring kompetensutveckling och arbetsvillkor. Men i avtalet har fokus ensidigt hamnat på löneökning och det kan visa sig vara en draksådd. Det är möjligt att de kommande "nollåren" i avtalet är en del av ett större taktiskt spel, som det är svårt att ha inblick i. Men för medlemmen i gemen framstår avtalet som ett misslyckande och slutsatserna kommer nog bli att fackförbunden antingen körts över av det utbildningspolitiska etablissemanget. Eller, än värre, blivit en del av detta etablissemang.

[bjornkindenberg]

Balansjakt pågår - #Lärartycket #79

Jag tar av över bloggstafettpinnen från Malin Eriksson i Lärartyckets lopp, ett lopp som sträcker sig väl över sommarlovet. Genom denna stafett kan man följa en imponerande skara engagerat tyckande lärare. Engagerade så till den grad att numreringen av inläggen kommit i olag, det handlar nog egentligen snarare om ett vårrus än en regelrätt stafett.

När jag tar del av den energi som strömmar mot den som följer detta vårrus, så kan jag nästan för min inre syn se mig själv rusa och storma fram genom min yrkesbana som lärare. När jag låter min inre blick vandra över minnesbilder från denna lärarbana, så kan jag nog, så här en eftertänksamt regnig julikväll, känna att jag genom åren skulle behövt en balans som matchade den hastighet med vilken jag velat ta mig fram. 

Så det blir balans som blir temat för mitt lärartyck. Däremot blir detta inte en berättelse om hur jag hittat den perfekta balansen i tillvaron som lärare. För det har jag inte. Skillnaden är att jag nu strävar efter balans, vilket jag inte gjort tidigare i mitt lärarliv. 

Tidigare i detta liv kom jag först till jobbet och gick sist. Jag läste pedagogisk litteratur på tunnelbanan till och från jobbet, jag läste mellan tuggorna under middagsmaten och innan jag lade mig. Jag jobbade kvällar och helger och hade svårt att se något problem med det. "Jag har ju världens bästa jobb", blev nog för mig världens sämsta ursäkt för att jobba mer snarare än vad det borde vara - en formulering av sund yrkesstolthet. 

Kanske föga förvånande träffade jag min blivande sambo på jobbet och jobbet blev det som kom att fylla en stor del av vår fritid, dels på ett måhända konstruktivt sätt i artiklar i Skola och Samhälle, eller på vår blogg Lärarlistan. Men än oftare på ett destruktivt sätt, i form av ett ältande om vad som hänt på jobbet, hur det hade skötts och hur det skulle skötts om vi fick bestämma. 

När jag för ett par år sedan började twittra öppnade sig ett universum av positivt inflöde i form av åsikter, inlägg, sentenser, länkar, tips, idéer, med mera, med mera, allt inriktat på det som ligger mig så varmt om hjärtat: skola och undervisning. 

Jag har idag svårt att tänka mig hur det skulle vara att inte vara en twittrande lärare. Det har varit en fantastisk mötesplats för engagerade lärare och skolintresserade, där man närsomhelst kunnat sträcka ut handen efter hjälp i pedagogiska spörsmål.

Samtidigt har det varit problematiskt för mig. Problematiskt att avgränsa mig. Den hisnande känslan av kreativ gränslöshet på Twitter kunde lätt övergå i en känsla av otillräcklighet när raden av fantastiska exempel från pedagoger världen över aldrig tycks nå någon ände. Mina sena kvällar framför datorn har alltid ett slut, till skillnad från mitt twitterflöde. 

När jag för ett par år sedan kom till mellanstadiet ville jag omsätta all den input twittrande och bloggande lärare gav till min egen undervisning. Jag bloggade med eleverna, vi använde wikis, jag facebookade, vi byggde och programmerade legorobotar, jag bedrev genrepedagogik, jag ville lyckas i matematikundervisningen, jag ville göra allt. Och jag ville diskutera allt detta och mycket mer med min sambo, helst under det att vi satt vid varsin mobil och följde våra respektive flöden.

När min sambo i vintras blev sjukskriven så kom, för att använda ett slitet uttryck, vändpunkten. Den punkt där jag, med ett annat lika slitet uttryck, började lyssna på kroppens signaler. 

Det var ganska varnande signaler märkte jag: sömnlöshet, smärtor över bröstet, kort stubin, andningssvårigheter. Så jag gjorde det jag borde gjort långt tidigare, jag gick i terapi. 

Det klingar kanske väldigt dramatiskt. I själva verket var det tre samtal med företagshälsan, i samförstånd med arbetsgivaren. Tre tämligen odramatiska samtal dessutom, men som ändå blev den första riktiga andhämtningspaus jag unnat mig som lärare. 

I dessa samtal kunde jag nu formulera hur jag skulle vilja att man lärartillvaro tedde sig. Det visade sig när jag lyssnade på mig själv, så ville jag inte sitta uppe till halv tolv på kvällarna och blogga. När det kom till kritan ville jag faktiskt inte jobba hemma överhuvudtaget.

Så den arbetsmodell jag följt under vårterminen (från februari) har sett ut så här: En timme innan resten av familjen vaknar ringer min väckarklocka. Jag smyger ned för trappan och har en timmes arbetsfrukost framför datorn. Ser över dagen, läser något blogginlägg, skriver arbetsplaner, förbereder ett utvecklingssamtal, förbereder veckans läxor, eller vad som nu står på att-göra-listan.

Att-göra-listan är högst konkret, ett papper där jag skriver och stryker. Jag gör inget som inte står på listan och jag stryker inget på listan förrän det är gjort. Med andra ord det som skulle stå i första kapitlet i vilken time management-bok som helst. 

Att-göra-listor och tidiga morgonrutiner har jag nog haft till och från under åren. Men de har varit som de två första stegen i trestegshopp: inte i sig själva tillräckliga. Mitt tredje steg har varit ett tvärt beslut att inte ta med mig jobb hem.

En total kursomläggning från mitt tidigare sätt att förhålla mig till arbetsuppgifter, att det alltid funnits tid för dem senare, när disken är diskad och barnen lagt sig (det vill säga efter att jag stressad och i högt tempo läst en godnattsaga för dem).

Nu känns det som att jag plötsligt fått mina helger och lov tillbaka. Det är en befriande känsla. 

Men är det också en känsla av balans? Det känns inte lika självklart. Just nu känns det snarare som att jag, efter en lång tids överintag av allt som har med skolan att göra, nu svält mig själv på skolrelaterade diskussioner. Jag vill ha mer av det, inte mindre, för att hitta balans.

Precis som jag skrev tidigare i detta inlägg, har jag alltså inte hittat balansen. Balans är något mycket individuellt. Vad som är balans för den ene kan vara obalans för den andre. Det jag försökt redogöra för här är min egen upplevelse av hur jag försummat min inre balans och hur jag börjat leta efter den, uppslukad av mitt intresse för det som, på gott och ont, är världens bästa yrke. 

[nyaskolan-blog]

Lojaliteten som leder till "sekten"

Den lojalitet som finns på friskolor som jag nu har beskrivit i mina senaste två inlägg kan beskrivas vidare som en typ av sektliknande beteende. Alla sitter i samma båt då arbetsbördan är minst lika stor för alla och då ingen har möjlighet att få till en förbättring (om man nu inte väljer att söka sig vidare). Alla lärare lider tillsammans och man kommer allt närmare sina kollegor som blir ett substitut för den familj som man har vid sidan av arbetet som man sällan träffar på grund av all arbetad övertid. Det är oundvikligt att en form av arbetsglädje föds bara genom att träffa sina arbetskamrater varje dag som man lider tillsammans med och som man i hemlighet kan lätta sitt överarbetade hjärta för under en stressig lunch. En som befinner sig i samma situation och som man kan lita på inte kommer att föra informationen vidare till ledningen. Problemen ventileras friskt kollegor emellan och man ställer upp för de allra mest utsatta (ofta nyexaminerade lärare som har det nog så jobbigt bara med att hitta sig själv i lärarrollen). Man tar frivilligt på sig någon av sina kollegors adminarbete eller liknande för att man vet att det snart kan vara en själv som behöver den hjälpen. 

Sekten är härmed förankrad och ansiktet utåt är som sagt en leende lärarkår som talar om för eleverna att "Den här skolan är den bästa!". En lärarkår som i skymundan erbjuder sina kollegor ett lyssnande öra eller en axel att gråta mot när arbetsbelastningen blir för mycket.

/Lärare2000