#destruktion

[sammeldeineknochen]

Die Produktion gleicht immer mehr einer Destruktion. Die Selbstentfremdung der Menschheit hat womöglich jenen Grad erreicht, der sie ihre eigene Vernichtung als ästhetischen Genuss erleben lässt.

Byung-Chul Han: “Kapitalismus und Todestrieb”, S.7

[tryingtounderstandbrainheart]

20210413

Jag jobbar på äkta. Jag försöker mig på kärlek till mig själv. Det är nåt som börjar kännas i kroppen. En vilja att bara…nu. Jag tror det är för att det börjar lagras lite energi i kroppen. Vad ska vi göra med den här då? Lite som att man äntligen har några slantar över igen. De ska gå till dedär. De där sakerna som jag märker att jag vill. Fast jag har inte råd än. Jag ska inte slösa den här gången. Jag ska verkligen hålla i de tills jag kan köpa nån grej.

Jag vill filma skatorna som bygger bo här utanför och hur många grenar de har tappat i processen. Hur det inte var så lätt som de trodde. Jag fick celebert besök av en stor fin kråka som åt min bananpannkaka jag la ut. Så himla fin. Så stor. Jag var så tacksam över att den valde att vara så nära och att jag fick stå där utan att den flög iväg. Kanske börjar den lita på mig.

Jag tror att göra för andra ska vara indirekt och göra för sig själv ska vara det direkta. Det man gör för andra är att snarare att dela den kärleken som rann ut ändå. Jag behöver verkligen lära mig det. Att jag liksom inte måste kämpa för deras kärlek och acceptans. Den måste vara från mig.

Igår mitt i snurrattacken från what the Hell was that så kände jag hur uppgiven jag var. Jag hade drömt värsta obehagliga mardrömmen och vaknat i en karusell från hell. Jag höll på att inte få sova igen och jag kunde inte ens fixa att ta mig till toan och en akut måste kräkas dök upp. Nånstans där så bara kände jag en slags HAD IT och jag blurrade ur hur jag känner att det inte funkar, att jag är olycklig och mår piss men försöker få det att funka ändå. Hur asjobbigt det är och att jag är fed up. Han höll med och hjälpte mig till toan. Jag fixade det på nåt sätt men jag var tvungen att luta vänstra örat uppåt annars ramlade jag och visste knappt var taket och golvet var. Jag har ju haft tjorv med vänsterörat och det har gjort ont och igår på kvällen lät det som en susande tåg konstant sen va det kört.

Mitt i jag vet inte vad jag ska göra och vad som är rätt längre så menade han att det gäller att välja kärlek. Det som är kärleksfullt för mig är rätt menade han. Och jag märkte hur jäkla ovan den tanken är. Att det som börjar kännas rätt för mig, fort riskerar att ramla ner i näää men det är nog onödigt. Varför ska jag liksom ens lägga energi på att slipa de där fula, trötta, gamla de där ska iaf slängas stolarna? Varför inte bara bespara mig tiden och lägga den på att åka och köpa nya? Det går ju hundra år fortare. Och de håller garanterat och…det finns massa anledningar till att det verkar att det verkar vara en bra idé. Det finns inga direkta kloka idéer varför man ska välja att ”rädda” den där gamla. Det är mest en liten känsla. En liten what if. Att slippa slänga bort sånt som jag misskött och att kanske ge det fula en chans. Att få se det komma till liv igen och se dess potential som fanns där under. De kanske kommer rasa samman för att träet blivit så ruttet, jag vet inte men nåt i mig känner sådär… I gotta try. Jag vill se om det finns nåt fint därunder. Om jag kan göra om nåt som ser extremt tråkiga och standard om till nåt jag uppskattar. Och går det sönder kanske jag får köpa lite träbitar och laga? Jag vet inte… men jag älskar det där slängda och bortglömda. Det kanske inte ÄR skräp liksom. Det kanske finns liv i fortfarande. Då blir det ju som att slänga bort liv. Det gör ont och jag gillar det inte. Så är det värt min dyrbara tid? Jag tror det. För jag tror det skulle ge mig mycket mer än att bara åka till affären och köpa nytt. Jag vet inte varför men jag har fått nån koppling till de där fula blå stolarna så nu kan jag inte bara slänga dem.

Jag märker återigen att jag vill filma sånt jag tycker om. Kanske lära mig att det där lilla inombords egentligen är så mycket mer värdefullt än det där stora andra utanför. Att lära att det som kommer inifrån, hur knasigt det än kan verka, att det har ett värde. Kanske att antimateria kan bilda materia. Att ett ingenting kan bli ett något. För att bara ”ta ett jobb” är lite som att åka och köpa en klar stol. Den funkar som stol och den makear sense. Men det är mest en stol. En död grej som inte har nån koppling till mig. Ett ingenting. Det KAN ju bli nåt. Jag kan ju göra den till min. Eller köpa nån som jag faktiskt tycker är fin och häftig. Det går. Men jag vet inte…det är nåt för enkelt med det. Kanske för att jag måste ha en stark koppling till nåt nu. Kanske för att jag måste sätta in min kontakt nånstans. Och min kontakt sätts i skapandet. Sedan vad som skapas är inte helt bestämt. Men skapandet är centralt.

Jag vill prova att välja…mig. Kanske är jag den lilla rösten inombords. Den jag tycker är så onödig. Kanske är den köpta stolen de andra och de andra makear sense. Deras idéer, deras åsikter och deras val. Medan det där lilla som inte makear sense, att värna om det tror jag är som att värna om mig. Att jag visar en förståelse och uppskattning för det som kanske inte är så sensemaking och varför går man den där krångliga vägen när det går en stor motorväg här utanför. Kanske.

Whoa…om man filmar nåt och den vet att man filmar så kommer den förmodligen bete sig annorlunda. Men om det mest är en kamera där så kommer man ju få se hur det faktiskt är. Om någon skulle filma mig i klassrummet skulle jag ju aldrig bete mig som jag skulle gjort annars. Men om jag var stabil i mig själv hade jag nog inte brytt mig. Men i kvantfysiken så förändras ju partiklarna när man tittar på dem. Är de ostadiga? Kanske är det så att partiklar är… påverkbara? Känsliga? Det kanske är den känsligheten som gör att förändring kan skapas. För i rigiditet så är det bara samma.

Jag börjar släppa mig rigiditet. Det som förut varit en grundbult har nu skiftat och att jag lossat på lite skruvar gör mig lite mer formbar. Jag måste lossa på skruvar när konstruktionen inte blev bra. Jag måste bygga om. Bygga nåt som passar mig. Inte bygga hus för legogubbar, var ska JAG då bo? Och jag inser ju att jag börjar förstå hur mitt hus kommer behöva se ut. Vad som är asviktigt för mig. Jag har blivit viktigare än oss. Inte hela tiden men oftare. Försöka acceptera min resa och att den kanske inte alls ser ut som hans eller så som andra tycker den ska vara. Vad vet de vad jag behöver? Det är ju lätt att ge råd men passar de råden verkligen det jag vill och behöver ha ut av livet? Det blir ju så att den som faktiskt vet bäst borde ju vara jag. Jag har gjort massa saker som andra inte kanske förstått men som jag älskat. Jag gillar det jag gillar och mår bra av det jag mår bra av. Sen kommer ju andra att tycka saker utifrån deras preferenser men det gör ju inte att jag plötsligt mår bra av annat. Sånt förändras inte. Det är liksom ingrävt sen födseln eller nåt.

Det är skönt att börja känna lugnet inombords igen. Ett litet bara vara börjar skönjas? BAM! berget. Hej berget… jag får nog börja ta och hacka en liten bit i taget. Gå över, gå runt eller under är no go. Jag har prövat i evigheter. Det måste bort. Åtminstone behöver jag bygga en tunnel. Att stabilisera sömnen är att hacka. Att välja näringsrik mat varje dag och ta lugnande bad. Hacka. Att ställa mig på min sida oavsett att jag vet vad det kommer innebära för mig. Att prova något som jag mest baserat på att jag tror jag vill. Hacka. Små hack här och där som försvagar konstruktionen. Den ska brytas ner och förändras. Jag måste återfödas och då måste något dö. Det behövs en ny milstolpe. Det här är döende och vissa delar har dött. Det är döende för att ge plats åt det andra. Åt det jag hellre vill ha. Åt det jag drömmer om. Men jag får panik och klistrar på bitar på berget igen och tror att det ska bli som det varit. Att jag kan gå tillbaka till när det levde. Jag tror inte man kan gå bakåt. Det har redan förändrats. Det har gått sin gilla gång och det finns ingen undoknapp. Jag måste inse det. Våga se mina hack och förstå varför jag valde att göra dem. Att varje hack var ett sätt för mig att ge lite mer plats åt något annat. För att jag ville ta bort det gamla och förstörda. Ge plats för det nya. Ge plats för kärlek. Ge plats för liv, utveckling och nytt.

När man gör något pga kärlek är som att det blir insmort i nåt…ljus? Nåt fint. Jag tror det är det vi känner av. Vi älskar det där ljuset. Det kan göra att så alldagliga ting får ett helt annat sken. Det kan få det konstigaste och äckligaste att bli något vackert. Något som värmer och fyller. Vi kanske mest söker att fylla oss? För det helar. Det gör att vi får se lite mer hur vackert det egentligen är. Hur fantastisk helheten är. Hur otroligt magnigfikt det är att få vara här.

Kanske är det så att man mest behöver inse att man var rik från början. Det är så konstigt att kunna fattig och rik samtidigt. Hur det nästan är ett val. Hur jag är de där små partiklarna och jag bestämmer formen.

Så ja, välja mig för mig är på tavlan. Fram med det där konstiga och lilla och bort med de stora ”kloka” valen. Varför väljer jag det jag väljer och för vem väljer jag?

---

Vi tog just en promenad i solen och det var himla skönt. Men jag märker definitivt sidoeffekter av att jag är lugnare i mig själv. Det som förut var kompletterande lugn är nu boooOOOoooring. Pensionärspromenad. Men… ja jag måste det fortfarande. Jag ska inte brusa upp och iväg än. Jag har inte de tillgångarna. Så det får vara så. Det är typ ok.

Det var väldigt fint att titta upp på träden och se de svaja i vinden. Det är nåt väldigt speciellt med det. Som att man ser att de lever? Jag vet inte. Men det är nåt. Som att se jättar sakta dansa.

Men jag tror utråkarheten är bra. Det är friskhetstecken. Det betyder att jag vill ha mer och nytt. Det betyder att det får plats med annat och att jag låtit mitt inre kaos tagit allt mindre plats.        

[mind--funeral]

[gutachter]

Erst abfackeln, dann einziehen

Erst abfackeln, dann einziehen

Deutschland: „…Als die schwedischen Architekten Gert Wingårdh und Gunilla Murnieks den Politikern im Landkreis Müritz vor einigen Jahren von ihrer Idee für das neue Museum erzählten, waren die Reaktionen erst mal, nun ja, verblüfft. Bis entsetzt. Die verblüffende bis entsetzliche Idee: Leute, wir bauen euch jetzt ein schönes Haus aus edlem Holz, das wir anzünden und verkohlen. Bis es schwarz und…

View On WordPress

[publicatiosui]

das Dasein hat nicht nur die Geneigtheit, an seine Welt, in der es ist, zu verfallen und reluzent aus ihr her sich auszulegen, Dasein verfällt in eins damit auch seiner mehr oder minder ausdrücklich ergriffenen Tradition. Diese nimmt ihm die eigene Führung, das Fragen und Wählen ab. Das gilt nicht zuletzt von dem Verständnis und seiner Ausbildbarkeit, das im eigensten Sein des Daseins verwurzelt ist, dem ontologischen. Die hierbei zur Herrschaft kommende Tradition macht zunächst und zumeist das, was sie »übergibt«, so wenig zugänglich, daß sie es vielmehr verdeckt.

Heidegger, Sein und Zeit. reluzent.

[pornosophical]

time to go hard and get weird on a saturday morning

[y35pm]

Destruktion - DocCheck Flexikon

Destruktion – DocCheck Flexikon

Destruktion – DocCheck Flexikon.

View On WordPress

[heteroglossia]

Destruktion (deconstruction) is not deconstruction (destroying) but destructuring (dismantling of structural layers).

Simon Glendinning, On Being with Others