När jag lätt ointresserat scrollade igenom mitt Instagramflöde för dagen, var där en bild som plötsligt väckte mig ur mitt livs dvala. Min syrra hade postat en bild på dig, en bild jag inte kände igen, en bild som estetiskt talade till mig, samtidigt som det var du, där var du och jag kom ihåg.
I snart sex år har du varit borta, hela mitt vuxenliv.
Jag har inte tänkt på dig så ofta eller just hur det hade varit och
jag tror jag förstår varför. För jag blev rädd nu när det slog mig.
Jag var bara ett barn, du var alltid pappa. Förvisso hann jag fylla 20 innan du försvann, men jag hann aldrig försvinna från dig för att återvända,
gå från barn till vuxen, jag hann aldrig lämna nästet.
Det är så tydligt nu, mitt liv, indelat, i barn- och vuxenliv, i före dig och efter dig,
som att året 2011 var år 0 och du var Kristus.
Jag kan inte säga om det hade blivit annorlunda,
om mitt liv tagit en annan väg, eller om jag stått på precis samma ställe.
Det är fascinerande det där, hur livet ter sig, man kan ta helt olika vägar men ändå nå samma mål. Jag har i det mesta velat vara annorlunda och gå min egen väg, men man tycks inte komma ifrån det som skapat en, förevigt influerad och nu tycks det som jag blir mer och mer lik dig för varje dag som går.
Hur hade det då varit, om tiden inte delats upp av dig som Kristus, om du varit här. Jag hade förmodligen tagit en lång omväg, letat i varje hörn, innan jag tillslut blev dig. För äpplet faller ju inte långt från trädet, det vet vi alla om, tillslut hittar man äpplet och förhoppningsvis gör man en riktig god äppelkaka av det, som du skulle gjort.
Nu går din dag mot sitt slut och det har gjort ont i mig, att tänka på dig.
Det kommer fortsätta göra ont, för jag tänker inte låta en dag bli allt även
om den 10 mars alltid kommer vara just din dag.
52, 53, 54, 55, 56, 57.
Alla dessa födelsedagar vi aldrig fått fira, med dig.
Utan dig kommer jag alltid att fortsätta räkna, 58, 59…
tills jag inte längre firar min egen födelsedag.
Hade du levt idag hade jag inte ringt och grattat dig fast jag borde.
Inte av avsky, utan för att jag är sån och så har jag någon slags rädsla för att prata i telefon som jag inte kan skylla på dig. Du älskade ju att prata i telefon, som den sanna journalist du var. Kanske hade jag aldrig gett upp min journalistdröm, om du varit här och pushat mig, lärt mig hur man gör.
“Prata i telefon är väl förfan inte så jobbigt, kom igen nu, ryck upp dig.”
Kanske du hade sagt, det kanske inte hade hjälpt, men du hade varit här.
Fan vad jag önskar att jag fått vara vuxen med dig.
/ Publicerat den elfte för att jag älskar natten. Dagen är fortfarande din. \
