Kommer du ihåg, sommaren 2002.
Gick ut i skogen idag igen.
För att det på något sätt är den första riktiga sommarvärmen sen juli fast vi nu är halvvägs in i augusti. Vädret och återgången till jobbet har fått mig att helt glömma bort sommaren. Så det har varit lite svårt att försöka ta sig tillbaka, när man inser att det ännu finns tid kvar, lediga dagar, ljus och värme att fortsatt utnyttja och ta vara på.
Och i skogen hamnar jag för att släppa taget om den värld och det samhälle jag lever i. Och för att släppa taget om någon jag inte vill vara samtidigt som jag försöker hitta en jag en gång var. Ändå lyssnar jag på en dagsfärsk podd.
Som vanligt är allt jag gör och allt med mig kontraproduktivt.
Denna vandrande hycklare som spelar för alla världens lag hittar ett ögonblick i Offsides podcast som är tillbaka från semestern. Genom en oklar mållös vandring hittar jag fram till en oas mitt på åkern mellan skogsdungarna. Anders Bengtsson är i full flärd med berättandet om sin Gothia-sommar, hur han som tränare för ett pojklag är med om en helt otrolig dag på en fotbollscup. Jag är helt tillbaka till mina egna somrar, när jag upplevde cup-dramatik som en pojkfotbollsspelare. Anders berättar om en intensiv slutspelsdag där hans lag går vidare till både åttondelsfinal och kvartsfinal, men semifinalen dröjer. Det uppstår en märklig situation och fotbollens alla känslor rinner friskt i sommarsvetten. På oasen sätter jag mig på en sten och njuter av solen och omfamnar och sväljer hans berättelse och mina minnen. Jag har lyckats uppnå det jag ville när jag lämnade min lägenhet, men det känns inte helt bra.
Kanske är det för att jag är ensam. Ensam i lyssnandet, ensam här och ensam när jag kommer hem. Kanske är det för att mina barndomssomrar fyllda med fotbollscuper inte bara är ett glatt minne, utan också en påminnelse om det som inte var bra. Men framförallt är det nog en käftsmäll att det var då och nu är nu.
När jag sakta närmar mig min lägenhet igen går jag igenom ett radhusområde med en liten trä-insargad asfaltsplan, likt en billig version av en sån skolgårds-multi-arena. Där står två grabbar med en boll och hämtar andan. Plötsligt börjar de spela igen, men det första skottet går typiskt nog, direkt, över sargen. Bollen landar typiskt nog precis dit jag gått. Jag hinner på den korta stunden innan ett agerande krävs, både bli lite glad för att en möjlighet att kicka en boll dyker upp men också lite irriterad för att behöva kicka en boll och kanske göra bort mig. Jag tänker ändå försöka skjuta bollen tillbaka till grabbarna och precis innan hör jag också ett “Kan du hämta bollen?” vilket lugnar mig. Så jag gör en snabb vändning och chippar bollen över sargen, tillbaka till grabbarna. Den blir nästan lite lång och jag hinner på nytt oroa mig att den ska studsa ut på den andra sidan, men grabben plockar bollen och tackar artigt. Då blir jag nästan lite stolt över mitt agerande och min chipp och när jag gått vidare och sen hör ett till tack, från den andra killen, blir jag än mer emotionell, så jag vänder mig om och nickar subtilt mot honom innan jag snabbt går vidare hemåt igen.
Vid det här laget har podden i öronen nästan tagit slut, det är bara de sista sammanfattande orden kvar och min lägenhet kommer allt närmare. Jag vet att jag snart är tillbaka i verkligheten igen, fast en önskan om att få vara barn igen och kicka boll med grabbarna ligger kvar. Det gör mig ont att inte få uppleva några fler fotbollscuper, att aldrig kunna komma tillbaka. Men jag tröstar mig med att det nästa vecka kommer ett nytt avsnitt och att skogen, ja, den finns trots allt, alltid kvar.
kianamaiart
dailybridgerton
yousharknotpass
snowghoul
baratheonpilled
prguitarman
