Den tysta överenskommelsen. Vi skulle ha så jävla kul ihop.
Nollningen har bestått av att jag har träffat fantastiskt roliga och kloka människor, hälsat på många snygga lirare och sedan har jag och min sambo fixat mat och somnat i soffan.
Under hela nollningen har jag tänk “Om jag vore singel, då skulle du inte ha en chans emot min charm”.
Så den här helgen. På väg hem från Växjö. Jag tycker jag har haft en fantastisk kväll mina vänner och hans vänner, tills han säger att han inte har några känslor kvar för mig.
Det är en balansgång mellan att inte gråta och samtidigt bevara lugnet, äntligen ska jag bli singel.
Jag grät inte när han sa det. Jag kände mig som en idiot då, han var lite röd i ögonen men jag tror inte heller han grät. Fem timmar senare. Jag ligger bakis i sängen och han sover bredvid, jag vill spy och med alla tankarna i huvudet blir det så surrealistiskt. Kanske är jag inte bakis, kanske behöver jag bara spy för jag känner mina känslor bubbla inom mig.
Dagen efter pratar vi ut. Vi har nästan “pratat ut” varje dag nu faktiskt. Jag måste veta om jag ska försöka vinna tillbaka honom eller söka lägenhet. Jag gråter, det tar lång tid men sen gråter han också. Han säger att han inte trodde han skulle gråta, jag säger att jag skulle hatat honom om han inte grät. Han säger att jag var den bästa, jag säger håll tyst men jag känner det samma.
Jag grät länge under lördagen. Det har regnat också väldigt mycket, så jag bär regnjacka hela tiden. När jag bär regnjacka så vet folk inte om det är tårar eller regn.
Men än så länge känns det bra. Förutom häromdagen när vi båda skulle sova. Han bäddade i soffan men vi låg båda vakna i flera timmar, det var ganska skumt. Att han inte bara kan “ge sig” och komma in och sova. Fast egentligen tror jag inte att det skulle hjälpt.
andulkaphoto
areudirty
pixelskylines
tangentwithtanner
vaporwave
yousharknotpass
kianamaiart
2087
annaxmalina
