Varje gång jag har en så-kallad ‘dålig dag’ börjar jag analysera vad jag faktiskt tycker är dålig med den. Vad var mina triggers? Vad är det som egentligen varit så dålig med den?
Jag märker att det enbart är mitt tankesätt som gör mig förbannad, ledsen och förtvivlad. Men sakerna mitt tänk reflekterar över är verkligheten. Det är inte scenarion jag skapat i huvudet utan det verkliga livet.
Allt är materiellt, miljön förstörs mer och mer för varje dag som går och samhället styrs så fruktansvärt mycket av regeringen. Vi är fria, på ett sådant sätt att vi inte har handfängsel eller fotbojor på oss. Men kollar man lite längre, är vi fast i ett samhälle som inte uppskattar dig som människa, ger dig möjligheter eller resurser för att hjälpa. Alla är egoister, makt är allt. Pengar, det styr oss. Vi är inte oss, de människor vi önskar vara. Så vad händer med dem som faktiskt ser detta och vill göra en förändring? Vi kan inte, för det bestämmer vår regering. Det bestämmer majoriteten av alla hjärntvättade människor. Inte du, som en enskild individ.
Det är en grå värld vi lever i, och jag känner mig ledsen över att finnas till ibland. Jag ser inte möjligheter, enbart hinder. Kan det vara för att det är detta man ser runtomkring sig medan man växer upp? Du blir tillsagt när du gör nått fel och blir lämnad i fred när du faktiskt gör ‘rätt’. Men hur skall man ens finna lycka och glädje över något man gjort rätt, om man inte fått bekräftelse på detta i ett tidigt skede av livet?
Jag är livrädd att göra fel. Detta resulterar med att jag är rädd att göra något överhuvudtaget. Vad är rätt, och vad är fel? Det kommer jag inte veta förrns jag fått en utskällning över något jag gjort...fel. Jag måste gissa mig fram. Och vad som är rätt för någon, kan vara fel för någon annan. Man kan omöjligtvis tillfredsställa alla, det är jag medveten om. Men att ständigt behöva gå runt och oroa sig över att trampa någon på tårna, göra för lite, för mycket, för... ingenting?
Det är läskigt att ens tänka tanken av att behöva leva på denna planet ett par år till, att ge liv åt en annan människa längre fram. För det kommer hända, av mig, förr eller senare. Men enbart av egoistiska skäl. Jag undrar hur denna människa kommer resonera om saker omkring sig. Hur världen kommer bli, ta hand om hen när jag inte längre finns till. Jag vågar inte ens analysera denna tanke, för jag vet vad slutsatsen kommer bli.
Vi lever för att vi skapar nog med lycka för att överleva våran simpla vardag. Vi köper resor, mat socker, jobbar stenhårt för den där befordran, träffar någon vi att bli kära i, omfamnar våra vänner och familj. Vi skapar meningar med detta enformiga och gråa liv vi blivit ofrivilligt tilldelade, enbart för att överleva. Men utan detta, vad är man? Vad ska man göra?
Det är inte fel synsätt en deprimerad person har. Det är bara en väldigt realistisk bild som behöver förvrängas för den ensamma individens skull. Bara för att få denne att överleva, en dag i taget. Ju mer man förtrycker denna negativa tankespiral, desto lyckligare blir man. Men min fråga går då, om och om igen tillbaks till,
Är det RÄTT sätt av oss att hantera våra liv?
Jag får oftast höra att jag tänker för invecklat, för mycket, på saker och ting omkring mig. Det har blivit uppmålat som något negativt i mitt huvud. Det är inget jag någonsin känt mig stolt över, förutom när jag skriver. Jag kan skriva tills mina fingrar gör ont, jag kan prata tills jag somnar. Det är intressant att lyssna på mig. Men till vilken nytta? Att ha ett sånt otroligt invecklat tankemönster har gjort mig till en mer pessimistisk person, en riktigt deprimerad tjej helt enkelt. Sedan barnsben.
Jag har haft bra perioder i mitt liv såklart. Där jag känt att det är värt att leva, att det finns en djupare mening med livet. Att det finns någon anledning till att vi alla är här, eller att jag är här. När jag är glad skiftar mitt tankemönster till ett mer spirituellt läge, jag börjar fundera på den ‘riktiga’ meningen med livet, för som tidigare förklarat kan vi väl inte leva så djupt och sinnessjukt trångsynt med ytlig lycka som vi skapar åt oss själva?! Men tyvärr verkar det som om vi faktiskt kan det. Människor som mig, vi har svårare för det. Mycket. Det är en vardaglig kamp utan mediciner som kan hjälpa hjärnan att överdosera serotonin för att bibehålla denna ytliga lycka.
romaincrisis
theartofmadeline
origamiaround
2087
germansingergirl
areudirty
dededos
