#existens

[eliasericson]

I'm a part of the Museum of world culture's exhibition Existens! 👁🔥

During the week when the exhibition opened up for the public I talked a bit on stage and held an existential comic drawing workshop.

If you live in or are visiting Gothenburg, check the exhibition out! Me and several other comic artists are exhibited along with objects, photos and movies that tell stories about existence, life and death from around the world.

[hicapacity]

Vagy, ahogy Platón fogalmazott: a filozófia azzal az emberrel kezdődött, aki félelemmel vegyes csodálattal felnézett a hatalmas égboltra. Látta a csillagokat, szembesült saját végességével, korlátoltságával, és próbálta megérteni a világegyetemet és benne saját magát.

Az ember képes leélni egy egész életet is anélkül, hogy ez a pillanat bekövetkezne. Lekötik a hétköznapi banális küzdelmek a túlélésért és fajfenntartásért. Tülekedik, hogy többet ehessen. Ravaszkodik, hogy uralma alá vesse a természetet. Páváskodik, hogy minél több nőstényt/hímet elkápráztasson. Helyezkedik, hogy előkelőbb helyett kapjon a majomcsordájában.

Ahhoz, hogy túllépjen az evolúció által beprogramozott létezésének korlátain, ahhoz szüksége van arra, hogy valami kizökkentse a megszokott kerékvágásból. Arra, hogy valami olyan problémával szembesüljön, ami abban a pillanatban megoldhatatlannak tűnjék. Karl Jaspers, aki pszichiáterből lett egzisztencialista filozófussá, ezeket határhelyzeteknek (Grenzsituationen) nevezte.

A határhelyzetek mindig szenvedéssel járnak: az ember gyakran megnevezhetetlen félelmet, szégyent és szorongást él át. Megkérdőjeleződik benne eddigi világnézete - az eddigi normák kifordulnak a sarkaikból. Rádöbben, hogy nem élt hitelesen: gépiesen követett bizonyos mintákat. És eközben elvesztette a valahová tartozás élményét, elidegenedett saját magától.

Jaspers szerint a hiteles élethez arra van szükség, hogy ne meneküljünk el a határhelyzetek által felvetett kínzó kérdések elől a banálisba való puha és kényelmes belefeledkezés által. A határhelyzetek nem csak válságot, de lehetőséget is teremtenek arra, hogy megfejtsük az élet rejtjeleit és jelentést találjunk az életünkben. Jelentést, ami túlmutat a hétköznapi probléma-megoldáson.

Például a halál nem egy megoldható probléma - viszont annak önáltatás nélküli tudatosítása, hogy halandó lények vagyunk, nem csak nihilista kétségbeesést, de egy új minőséget, új jelentést hozhat be az életünkbe. A függőség teljes tehetetlenségével, tragédiájával való szembesülés is határhelyzet - melynek során megtapasztaljuk és elfogadjuk saját korlátainkat. De gyakran éppen ez a tapasztalat, ez az önáltatás nélküli elfogadás kell ahhoz, hogy képesek legyünk felépülni belőle.

A hiteles élet - az Existenz. A létezés egy új szintje. Ehhez sok önreflexióra, önismeretre van szükségünk.

És a sok önreflexió és önismeret egyben megváltoztatja a többi emberhez való viszonyunkat is. Hogy vulgárisan fogalmazzak: kevésbé leszünk tőle seggfejek egymással. Mert képesekké válunk arra, hogy beleképzeljük magunkat mások cipőjébe (empátia). És támogassuk egymást az Existenz felé vezető utainkon, amelyekről felismerjük, hogy sokfélék, és nem lehet univerzálisan előírni mindenkinek ugyanazt az utat.

kép: Alex Ruiz

[aymmichurros]

honesly ur existens is a joke so

cant believe i just got owned

[enternitiesbreak]

There are no stars in the sky,

they're all on the ground

[tryingtounderstandbrainheart]

Klockan är 04.09. Jag har inte somnat. Det är en sån där varavakenpånatten natt.

Jag satt och jämförde Amanda Ooms och Thåströms energier, för de har ett sånt speciellt band. Jag vet inte om de träffats i tidigare liv men...på nåt sätt får jag den känslan. Det är så djupt att det knyter ihop ...själar. Nuts.

Jag vet inte allt. Jag vet verkligen förmodligen pyttelite. Kanske som en kvarts miljards bit av ett sandkorn i Sahara. Vi har nog inte kommit kanske så långt som vi tror. Det finns något väldigt barnsligt och enkelt med människor.

Det verkar som att livet har rötter. Att vi ser trädkronorna och kanske stammarna och saker bara "verkar vara". Oj, hur blev det sådär? Vad random! Eller tur eller nåt annat ord som vi använder för att säga att ..eh...vi vet inte riktigt. Det mest blev grönt. Odet är ju varmt så det är nog...värmen?

Under allt så krälar rötterna. De vet. Det är de som tar stegen. Det är där det händer.

Jag har varit med om flera "oförklarliga" händelser och vissa är ju helt klart galnare än andra. Men de finns där. De som inte går att förstå med vår begränsade uppfattning om livet och existens. Hur man kan höra saker som jag inte borde kunna veta till exempel. Som om det bor en så klok varelse i mig som vet saker jag inte vet. Eller som att jag kan kontakta denna på nåt sätt. Eller ÄR det jag? ÄR jag mest en bit av helheten och det mest är jag som ser och hör mig själv?

Det finns inga svar på sånt.

Det jag då istället tänker och gör är att försöka väva in det i min utveckling och min resa mot min helhet if you will. Hur kan jag gynnas utav detta? Hur kan det här hjälpa mig? På vilket sätt är det här en bra kraft? Hur kan tappa halva håret gynna mig? Varför är det bra? Hur kan en potentiellt livshotande sjukdom vara bra?

De verkar ju vara motsatser.

Men mörker gör ju så att ljuset förstärks. Och dåligt kan vändas till bra.

Jag vet inte hur mycket jag vet. Jag tycker mest att jag vet en del och jag har uppfattningar och tankar och hypoteser om annat. Jag tror saker. Men jag känner också saker. Saker jag inte kan förklara. Saker som jag inte vet om de stämmer eller om jag mest dillat ihop nåt i mitt huvud. Men det kan kännas verkligt eller som att det är en del av en sanning utan att jag vet hur. Som att jag bara känner det.

Och det litar jag inte alls på.

Även fast det har stämt over and over (and over) så gör jag samma sak hela tiden och är bestämd på att det inte stämmer. Pics or it didn't happen. Jag litar inte på röster och förnimmelser.

Men jag Känner dem. De surrar djupt inne i mig och där är det som ett rum med massa stängda dörrar. Jag tror inte vi pallar att veta allt. Inte ens kanske ett korn i Sahara.

Men fantasin kan blandas ihop med det här. Oro och stress kan bygga ihop domedagar som inte existerar och det är svårt att reda i vad som faktiskt är faktiskt och inte. För i känslostormar är det lite som att hitta utemöblerna när det blåser 50m/s och det flyger omkring allt möjligt. Va dedär stolen eller en tegelpanna?

Det finns krafter som vi inte kan förklara. Som vi vet för lite om. Som inte passar in i den här synen på verklighet. Kanske passade den in i äldre samhällen men inte längre när vetenskapen blev kung.

Men vetenskapen kan inte förklara varför jag kände på mig att det inte var cancer jag hade trots att flera läkare behandlade mig som det. De trodde det. Bilderna på röntgen visade antydningar som de lärt sig.

But it wasn't.

Det hade jag fått höra långt innan jag fick veta. En röst sa det over and over and over igen, "det här är allvarligt, men det är inte cancer." Den sa också att det här måste bort Nu, annars så ...

Det var ingen läkare som sa det. Det jag nåt i mig som visste. Något som tröstade mig när jag trodde jag var döende i flera veckors tid och inte fick veta om det var så. DÅ. Där.

För att inte tala om "dörren" som öppnades när Karin (funny how she had my name) skulle hjälpa mig med min väg och hon kontaktade "andra sidan" och där och då i det rummet så upplevde jag saker jag inte kan förklara. Hur det plötsligt blev mörkare i rummet, att jag upplevde att vi satt som i en bubbla och det skummaste av allt var nog..."dörren". Det fanns ingen dörr där men jag Kände att det var precis som att öppna en dörr. ..till totalt mörker. Sen började hon rabbla upp en hel hög med saker om min väg. Jag vågade inte fråga eller avbryta, för det kändes lite som att the spell skulle brytas. Som att den var skör som en tråd. När hon var klar så ändrades stämningen i rummet totalt och plötsligt var det bara ett vanligt rum igen. "Jag stängde dörren" sa hon. Där satt jag lite smärre chockad och undrade vad faaaaen jag just varit med om. Hon sa att jag måste vara väldigt öppen själv för man brukar tydligen inte uppfatta dörren. För mig var den galet tydlig och ännu mer tydligt var att jag fick ett smakprov på något jag inte hade en aning om att det existerade.

Hur förklarar man en dörr som inte existerar? Hur pratar man om "andra världar" i vetenskapliga förklaringsmetoder?

Ya don't.

. . .

Jag får nog finna mig i att den här världen är SÅ mycket mer ...bred? färgsprakande? nyanserad? än vad jag trott. Det är den enda förklaringen som jag kan grunda det i. Jag kan läsa av relationer av människor jag aldrig träffat om jag ser de på ett foto?

MaKes PerFECt SensE.

But I can. Jag ser om det kommer hålla eller inte. Tex Grimes och Musk som Tobbe trodde på. I did not. Jag såg henne bli ensam för att han var så självupptagen och det skulle inte funka.

Jag valde ut "en person" till Anna utav säkert ...100 foton? Prata med honom, sa jag. She did. Sen träffades dem. Sen flyttade de ihop. Sen gifte de sig.

SKum.

Eller kanske bara lite öppensinnad? Nyanserad?

Men det Blir ju weird när man "känner" saker och uppfattar saker som man inte fått reda på vad sjutton det ÄR! Men kanske är det lite som ett barn som inte vet hur man kör bil. Eller vad ett jobb är när man är tre. Eller vad sjutton "tisdag" är när man är fem.

Jag hatar att inte veta. Samtidigt så litar jag inte på den "fakta" jag förnimmer. Som att jag ibland behöver en 15 meters skylt nerramlandes från himlen och bara DET HÄR ÄR SVARET.

Men det ramlar inte ner några skyltar, vilket är grymt frustrerande.

Jag vill ju se rötterna i trädkronan, vad är det som är så svårt! Men trädet ba...eh...we don't work like that. Rötterna har sin plats och trädkronan sin.

.

Det är skönt att vara uppe på land. Där träden mest blommar och är gröna och man känner vinden. Allt ska nog inte vetas och det är inte alltid man vill ha svaren man tror man vill ha.

Man behöver inte se alla jäkla mönster och trådar. Livet i sig är ju så underbart bara att få Uppleva.

Min nyfikenhet leder mig ju in i källaren så jäkla ofta men jag behöver komma ihåg att det finns så mycket mer.

. .

Det jag kommer fram till är att jag inte vet.

Men många av mina "förnimmelser" har faktiskt stämt. Tror jag på alla? Inte en chans. Nån som bevisat sig stämma? Ja.

Jag får nog mest förlika mig med att jag har en lite bredare uppfattning av livet och existens än vad en del andra har. Osen...kanske det får försöka...räcka.

It doesn't. Det är fortfarande SJUKT frustrerande.

Förmodligen för att jag inte litar på mig själv och tror att alla andra har rätt. Men det blir ju komplikationer när de inte kan hjälpa mig att förstå och förklara.

Men sånna där...varför just nu och varför just här och...sånt.

Man behöver nog inte veta allt. Man kan nog mest ja titta där, nu blommar eken igen..! Va fint!

05.26

[tryingtounderstandbrainheart]

"Du slutar existera om du lever för andra" /Tobbe

[forislynx]

jag försöker minnas första gången jag greps av det overkliga i människors existens när jag såg dom röra sej i fönstren mitt över gatan och undrade vad som drev dom vad som fick dom att fortsätta men den här gången känner jag bara en enorm trötthet medan staden och kvällsljuset tar över och sveper in mej i en vaggande klang av förhistorisk sorg som långsamt vibrerar och suddas ut mellan väggarna och rummet

Bruno K. Öijer, Medan giftet verkar

[dew-line]

Hashishim

Sticky sweet idology

One night at the end of April 2000, I was lying, sweaty and alone, in a bungalow in Bali, listening to Sting. The album I listened to was Brand New Day , which was released the year before. Perhaps the most famous single from the album is "Desert Rose" which Sting performs in a duet with the Algerian-French Raï artist Cheb Mami. "Desert Rose" is a musical milestone in that it was one of the first collaborations between a Western world artist and an Arab artist. The song, which against a background of a suggestive mystical melody mixes western song with the distinct tones from Raï: pain, searching, longing and loss is in a way both a dithyramb and an elegy; a simultaneous praise to and a lament for both a bygone era and lost love.

In the aftermath of the fall of the Soviet Union it was not only politics that was facing a time of great upheaval. Religion was also affected by the fundamentally changed world. Institutions that were previously considered stable, such as the Catholic Church, came to be seen not as much as a pillar of a stable world, but rather as a conservative and restraining force in an increasingly changing world. Sinead O'Connor tore up a picture live of Pope John Paul II when she appeared on Saturday Night Live, and a few years later Madonna would both criticize, and distance herself from, the Catholic Church. The protests against the church were, of course, more extensive than these two examples, and were also directed at institutions other than the Catholic Church. But here it will be Sinead O'Connor and Madonna who will represent not only the individual's break with "their" religion, but also as examples of how musicians came to be paragons of the new spirituality that moved through popular music in the 1990’s. A spirituality aiming waguely eastwards, with hints of both incense and all-spice. Sinead O'Connor would later convert to Islam and Madonna embraced the modern form of Kabbalah that swept through the American celebrity fauna in the mid-90s. 

I ran from my house that can not contain me From the man that I can not keep From my mother who haunts me, even though she's gone From my daughter that never sleeps I ran from the noise and the silence From the traffic on the streets

—Madonna, Mer Girl

If "Desert Rose" was the pinnacle of new spirituality in popular music, its origins can be found a number of decades earlier. In the early 1970s, a modern folk music movement begun, originating in Ireland and on the British Isles. In Ireland, folk music has long had a strong folk and political significance - folk music was synonymous with the opposition to the English and in the 1970’s we also saw how a folk music tradition began to flourish in Brittany and the Basque Country both as part of a resistance to ”the Government", but also as an expression of both culture and linguistic identity. The Irish band Clannad, who from its formation in 1970 primarily sang traditional Irish folk songs, went through a metamorphosis in the 1980’s to become a leading voice in shaping what would become ”New Age” music. With dreamy tunes performed in Irish Gaelic, they came to paint the sound image sound for several TV-series in the 1980s, not least Harry's Game - set in Belfast during the troubles - and Robin of Sherwood , who took the story of Robin Hood and placed it firmly in both the legend of King Arthur and wider Celtic mythology. Clannad counted as a member in the early 1980's one Eithne Ní Bhraonáin, better known under her stage name: Enya.

Enya definitely established herself as a solo artist with the single "Orinoco Flow" from the album Watermark (1988), and with the album Shepherd Moons (1991) and the songs "Caribbean Blue" and "Book of Days" confirmed her dominance over the growing field New Age music. Enya's popular cultural impact was manifested most clearly in music that Karl Jenkins wrote for a commercial for Delta Airlines in 1994. The song, and later the album Adiemus (1995) took the dreamy music from Enya and combined it with an artificial language, created with clear African elements. The result is an equally strange and wonderful mishmash of influences. In 1990, Enigma released their first album MCMXC aD, an album that took the spiritual New Wave quest in a different direction. The theme of the album explores the inherent tension between sexuality and religion. In “Principles of Lust: Sadeness / Find Love / Sadeness” we are exposed to, against a backdrop of Gregorian chanting, topics such as the Marquis de Sade, love and its different forms of expression, and in "Mea Culpa" religion's placing guilt on imagination by the sin of impure thoughts. But, at the same time highlighting the fact that even despite this guilt – these thoughts are something that we engage in daily, if not constantly – implying that the imagination is a human constant, more powerful than any religion.

Where Enya remained fairly consistent in her musical world consisting of equal parts Celtic tones, Vangelis and fairy tales; Enigma moved more freely between different musical themes and influences. On the band's second album, The Cross of changes (1993), they shift back to nature with  samples from indigenous people in the USA on "Return to Innocence", whilst on Le Roi Es Mort, Vive Le Roi! (1996) we’re met by a soundscape that combines Gregorian changing with Arabic influences in "The Child In Us". When Madonna released Ray of Light (1998), the spiritual search has found its way into broader popular music as well. ”Shanti/Asthangi” is a direct result of Madonna's personal journey in search of another belief system after the break with Catholicism with the lyrics of the song are inspired by her personal mantra. In the two big hit singles from the album, "Ray of Light" and "Frozen", the Eastern influences are more subtle, but they are there embedded in both text and production. But perhaps the most important song on the album Ray of Light is hidden in plain sight at the end of the album - "More Girl" is a deeply personal song where Madonna describes both the broader existential as well as her personal crisis to which Ray of Light can be seen as a catharsis.

I ran to the treetops, I ran to the sky Out to the lake, into the rain that matted my hair And soaked my shoes and skin Hid my tears, hid my fears —Madonna, Mer Girl

In Sweden in the last years of the 90s, the debate about the position of the Swedish state church increased, and art projects such as Elisabeth Olsson Wallin's Ecce Homo criticized and provoked. And even if it was with a certain delay, the change also came to Sweden when church and state were finally separated in 2000. In Swedish pop music, the spiritually searching tones were masked with a return to saga, folk beliefs and nature. One of the first examples of this was Sofia Källgren's “Längtans vind” [The Wind of Longing] (1989) [a song which is one of this writer's "guilty pleasures”]. And bands like One More Time and Nordman, and artists like Roger Pontare would follow. For those with a little more cultural capital, the 1990s also saw a boom for folk music in a more modern version with the band Hedningarna as a leading example. In a more international style, the music collective Lucky People Center's spiritual and musical documentary Lucky People Center International. The film is a journey around the world and explores different belief systems from Europe to Africa, to India, to Japan, to the United States. Throughout the film, there is a sample of a heartbeat that signify our common humanity and the basic desire to search for something Greater than ourselves. 

Hand in hand with the search for a new spirituality went the search for a new existential threat. If we through religion seek meaning in life and hope in the face of the fact of an unwelcome but certain death; politically we need something external towards which to project an existential threat. In the time after the collapse of the Soviet Union the atomic bomb, the treat of a nuclear war, was no longer the absolute constant it once was. Doubt had been inserted into the equation. An example of the manifestation of the decline of nuclear weapons as a constant can be seen today when Russia threat to use nuclear weapons in a response to the ”western” support of Ukraine is met with a global shrug. Nuclear power, and nuclear weapons, are old and dated technology: we know it, and it is all but impossible to fear that which you know. Instead we had to shift the search for something else and more sinister. Anyone who is old enough to remember the prelude to the turn of the millennium will surely remember the worries that existed before the millennium bug. The Millennium Bug - or the Y2K problem as it came to be called internationally - was the concern that computers would not be able to handle the transition from the 20th century to the 21st century and that vital computer systems and social functions would collapse around the world at twelve o'clock on New Year's Eve 1999. The problem received enormous attention in the media and companies all over the world spent huge sums of money on "millennial securing" their systems and production lines around the world. Of course, the world did not go under and the only global backlash was the universal hangover of January 1, 2000. 

The 1990s can be defined as the decade or searching. I have touched on the political vacuum in relation to the fall of the Soviet Union in a previous blog post, and it is easy to see that the rootlessness this caused found its way into the popular music of the 1990’s. This was, after all, natural – nowhere is the emotions of a society as visible as in the expressions of popular culture: film, music, television, computer games – they all reflect society, its culture and, more recently,  the world order. With the internet, this reflection would become even more immediate and even more malleable. The 90s may be the last decade when it is possible to discern a clear, albeit fragmented, direction in the collective search. There was an openness, and a concern, that came to be felt all over the world. While the alternative to controlling and conservative religion was sought in mysterious and hedonistic new age and natural religions, alternatives to the world's total doom through the nuclear war were sought in the total threat to society's downfall in the millennium bug.

I ran to the forest, I ran to the trees I ran and ran, I was looking for me —Madonna, Mer Girl

In a sense, Sting's "Desert Rose" would become both the culmination of popular music's spiritual flirtation with Middle Eastern mysticism and a form of swan song for the naïveity of the searching 1990’s as both came to an abrupt end on September 11, 2001. However, it is important to note that the fragmentation of the relationship between the individual and the institutions – be they religious, political or societal was such a strong force that not even an attack on the heart ”free democracy” the United States of America was enough to give humanity a new and unifying focal point. In the choice between human violence and ideological violence the human violence is now by far the worst. Before 1992 we stood and died together, after 1992 we stand and die alone (or with a small group of selected friends and family) as individuality has become the norm in western thought. That not meaning that we lack the capacity for communal action, what I am saying is that a collective threat is no longer as efficient at raising emotions such as fear or existential dread – the level of abstraction has shifted with the rise of the internet and the wider world that it has opened for us. The wold has become, in a very real sense, more global for individuals while nations still play the old game of power and geopolitics. And that is the reason why the nuclear threat, as Russia recently learned, is no longer a thing. What causes us grief and existential angst today is on a much more individual and personal level: we are constantly on the look out for new potential threats to our existence as Humans. If before the year 2000 it was the millennium bug that was the threat, then in 2008 it was CERN and the experiments at the LHC (Large Hadron Collider) to prove the Higgs boson that would create microscopic black holes that threatened to destroy the planet. In the 2010s, it was instead AI (Artificial Intelligence) and the thought of cloning humans. The destructive power of nuclear weapons is a remnant from a bygone era. For the seeker, a child of the new world, the threat lies in the ever-changing future. A future where everything is potentially a threat, not to the existence of humanity but to something infinitely worse: what it means to be human.

What it means to be I.