du kom till festen jag var på, ingen hade varnat mig att du också skulle vara där. då skulle jag ha stannat hemma istället, kanske det var därför ingen berättade.
du satt och pratade med våra gemensamma kompisar, och jag råkade höra hur du pratade om någon annan tjej du träffat, och våra vänner bara skrattade och sa ”go for it”.
jag ville skrika åt dem, fråga vad fan de säger, säga att du inte ska ”go for” nån annan tjej. jag ville också att du skulle göra det, undra vad fan de säger och säga att du bara skämtar, och i samma sekund som jag var påväg i mellan diskussionen, så kom jag ihåg att du inte är min längre.
du har rätt att vara med vem du vill. jag har ingen rätt att bestämma vem du är med, trots att det gör så jävla ont att det inte är jag längre.
trots att det gör så jävla ont att hon är bättre än mig.
trots att det gör så jävla ont att ett förhållande jag trodde var perfekt och alltid var så säker på att skulle hålla förevigt, ändå tog slut.
trots att vi för några månader satt uppe hela natten och pratade, skrattade och hånglade, och nu visste jag inte ens hur jag skulle säga hej.
du tittade på mig, mötte min blick, och på något sätt var det som om ett hopp tändes inom mig. nu när du såg mig kanske du ville ha mig tillbaka, nu när du såg mig kanske du skulle komma ihåg vad det var som fick dig att falla för mig i början.
men lika snabbt suddades hoppet ut, du log bara ett svagt, obrytt leende mot mig innan du tittade bort, helt oberörd, och lämnade mig ståendes där.
din blick rörde mig mer än tusen händer, och jag kände hur tårarna rann ner längs med mina kinder.
varför saknar du inte oss på samma sätt som jag gör?
