“Midsommarmusiken och den förhöjda skräcken” (publicerad i Filmrutan, nr. 3 2019)
Precis som att tystnad i film kan skrika volymer, kan ett genomtänkt score bidra så mycket till filmupplevelsen, att det är svårt att ta till sig allt i en enda titt (och lyssning). På andra sidan Atlanten, har inflytelserika filmsajter och magasin för vana att recensera och lyfta fram filmmusik, som något att avnjuta i sin egen rätt. Det fokuset lär inte avta i och med de senaste årens uppsving för amerikansk independent-skräck.
Ari Aster, som har skrivit och regisserat sommarens rysarsnackis Midsommar, betraktas likt Jordan Peele (Get Out och Us) som en auteur. Deras filmer brukar räknas till den lösa familjen “elevated horror”, enkelt översatt: finskräck. Benämningen har även tillskrivits It Follows (David Robert Mitchell, 2014), Asters långfilmsdebut Hereditary (2018), samt The Witch (2015) och The Lighthouse (2019), båda signerade Robert Eggers. Vissa retar sig på denna möjligen onödigt polemiska term, som antyder finkulturell inramning och hög kvalitet, jämfört med förmodat trött genrefilm som förlitar sig alltför mycket på jump scares. Andra föredrar begreppet “social thriller”, som för att betona att filmen vill säga mer än att “bara” skrämmas.
Pretentiös kontext eller ej, ligger det något i vad en skribent för Consequence of Sound har beskrivit som gemensam nämnare för framstående indie-skräck av idag: “immersive scores” med en “sinking feeling”. Det är förstås upp till var och en att tolka dessa kroppsliga sensationer – högst personliga reaktioner när de audiovisuella intrycken sköljer över en och suger in en i narrativet. Vad gäller avsedd påverkan och effekt, är det logiskt om filmmakare som vill positionera sig gentemot de vanligaste Hollywood-schablonerna, anlitar kompositörer som inte drar sig för att måla med den djärva ljudpenseln.
En solskenshistoria
De mentala stämskruvarna får jobba rejält i Midsommar. Ett studentikost gäng unga vuxna beger sig till ett midnattssoligt Sverige för att ta del av nordisk mytologi och en amishliknande tillvaro i Hälsinglands skogar. Alla är amerikaner utom resans initiativtagare, exilsvensken Pelle som är i USA för att missionera. Christian och Dani, den senare märkt av sorgen efter en fruktansvärd familjetragedi, är ett par i eskalerande förtroendekris. Mark suktar mest efter kvinnlig fägring och Josh har ett examensarbete i antropologi i tankarna. Väl på plats i byn Hårga, inser gästerna gradvis att något är fruktansvärt fel. Deras värdar är nämligen mer bokstavstroende sekt än drogliberal hembygdsförening.
Vän av folkmusik som har skolats med Hårgalåten, vet att den handlar om ungdomar som av djävulen utklädd till speleman, luras in i en dödsdans på Hårgaberget. Mycket i Midsommar känns då igen, då dess musikaliska teman delvis bygger på Hårgasägnen. Arkitekten bakom filmens komplexa musikbygge, är britten Bobby Krlic. Den ockulta inspirationen märks redan på namnet till hans experimentella soloprojekt, Haxan Cloak. “Haxan” är lånat från svenskan och blir i sammanhanget, avsiktligt eller ej, även en uppenbar referens till stumfilmen Häxan (Benjamin Christensen, 1922). På hans självbetitlade debutalbum från 2011, gör låtar som Burning Torches Of Despair skäl för namnet och levererar mörker. Inte särskilt behaglig lyssning i traditionell mening, men allt i livet är inte ämnat att behaga. Med olycksbådande stämning i kärv folkton, låter det nästan 11 minuter långa spåret Disorder som något som skulle kunna vara direkt hämtat ur Midsommar.
I intervjuer har det framkommit att Ari Aster skrev manuset till Midsommar medan han lyssnade intensivt på Haxan Cloaks musik. Manegen var krattad för samarbete och Aster blev en av de filmskapare som inte har kunnat slita sig från sitt temp track. Termen åsyftar inspirationsmusik som används tidigt i produktionen, för att i slutändan användas i den färdiga filmen, eller som här, göda motsvarande, ny musik av samma kompositör.
Ibland jobbade Aster och Krlic närmast som en låtskrivarduo. Processen ska ha gått till så att Aster, på plats i Krlics musikstudio i Los Angeles, gav fingervisningar om vilka typer av stämningar han ville frammana, varpå Krlick improviserade sig fram tills de hittade rätt känsla. Det om något är ett exempel på när musik, bild och dialog ges förutsättningar att växa fram i symbios. Ett vanligare scenario är annars att filmmusiken infogas i ett relativt sent skede. Inte för att det finns något absolut rätt och fel, men det är tydligt att Aster inte lämnade något åt slumpen.
“I’m absolutely terrified of [death]. It scares the living hell out of me. It’s the unknown element that gets to me. It’s the human condition to be afraid of the unknown.” – Bobby Krlic, 2013
För Bobby Krlic måste det ha varit en delikat utmaning att tonsätta ett brinnande helvete mitt på ljusa dan. Att dynamiken är viktig i Krlics klangvärld märks, dock utan att det blir banalt och skriva på näsan-tematiskt. Där sker en ständig dragkamp mellan det vackra och trasiga, en polerad yta som maskerar en bottenlös svärta. Bland det första som hörs i Midsommar – snutten heter lämpligt nog Prophesy – är en himmelsk harpa som sjunger av falsk trygghet, symboliserat av skeva, fallande toner i slutet av det korta stycket. Även om det senare förekommer elektroniska element och ambienta ljudmattor, som i Ritual In Transfigured Time och Chorus of Sirens, läggs störst vikt på användandet av live-stråkar. Skira melodier möter atonala kluster, ett (icke-melodiskt) kontrollerat kaos när det vackra perverteras till något förrädiskt. Stråkarna spelar ofta glissandon, det vill säga toner som glider mellan varandra, som för att betona desorientering, rentav illamående. Det är helt enkelt mer krävande att lyssna på toner som inte landar varsamt, utan räta linjer för örat att följa. Balanssinnet rubbas, om man så vill.
Innan huvudpersonerna anländer till Sverige, hörs stycket Gassed i en scen som är så gastkramande, att den är svår att skaka av sig. Konsekvenserna av en ung människas fatala beslut, ledsagas av ett stråktungt arrangemang som blöder av smärta. Kort därefter introduceras Hårga, en plats som sjuder av liv, mycket tack vare de diegetiska inslagen (ljud och musik som ingår i själva handlingen); tjo och tjim och folkmusik. Bland annat förekommer en kontrollerad, distinkt utandning, till synes rituell som allt annat i Hårga. Även ramsorna som folk trallar på är specialskrivna.
Till de mest intensiva kompositionerna hör Hårga, Collapsing, som endast överträffas av de 10 insprängda sekunderna i Hålsingland, som när de exploderar skär genom märg och ben. Mest bisarr är passagen döpt till A Language of Sex, i filmen en parningsrit ackompanjerad av himmelska körer och kollektiva stön. Det nio och en halv minut långa stycket Fire Temple blir en slags summering av allt som har lett fram till filmens sista, skälvande ögonblick. Efter en praktfull stund, får det förvridna slutligen sippra igenom. Gemenskapens bevarande kräver enorma uppoffringar – in med det nya, ut med det gamla, som bokstavligen går upp i rök.
Den hedniska Sverigebilden
I en intervju med tidskriften FLM, resonerar Ari Aster kring hur det är att ta sig an en ny plats ur en utomståendes perspektiv. Att använda kulturkrockar till sin fördel brukar vara ett lyckat grepp. Generationer av biobesökare har skrattat och gråtit till svenskheter filtrerade genom (den på 1980-talet invandrade) Colin Nutleys blick. Vi blågula brukar annars älska att se oss själva genom amerikanska ögon. Även om Midsommar räknas som en amerikansk film, samt av budgetskäl inspelad i Ungern, är helhetsbilden tillfredsställande nordisk. Nyckelordet är (illusionen av) autenticitet. Förutom att titeln är på svenska, är filmen en svenskamerikansk samproduktion och Hårgaborna spelas av svenskar. Det bidrar till att åskådaren tror på att filmen faktiskt utspelar sig i Sverige, vilket är viktigt för att inte heller musiken ska falla platt och bli exotisk karaoke.
Talar man om subgenren folkskräck, där Midsommar ingår, är det oundvikligt att nämna kultklassikern Dödlig skörd (The Wicker Man, Robin Hardy, 1973). Till skillnad från The Blood On Satan’s Claw (Piers Haggard, 1971) och nyare rullar som Apostle (Gareth Evans, 2018) och The Ritual (David Bruckner, 2017), som alla har övernaturliga inslag, fokuserar Dödlig skörd och Midsommar på mänsklig ondska. I den senare finns stråk av svart humor, på bekostnad av skräcken enligt vissa kritiker. Ari Aster själv har benämnt den som en “breakup film”. Det är i slutändan i betraktarens öga, men Bobby Krlics musik förstärker känslan av att som så ofta i skarp komik, bortom glada tillrop och kluckande skratt, finns ett ständigt närvarande mörker. Alla i Hårgakulten ser ut att vara genomlyckliga, ett oroväckande naturtillstånd. Ljudmattor som skiner och krackelerar, skvallrar om hjärntvätt och de maniska leendenas charad.