#apokalyptik

[pfarrerb]

Judas 14–15 versteht Henoch als uralten prophetischen Zeugen für das endzeitliche Gericht. Judas greift 1Hen 1,9 auf und liest die Gerichtsankündigung christologisch: Der kommende Herr ist Jesus Christus. So wird Henoch im Brief zur Warnung vor Gottlosigkeit und zur Stärkung der Gemeinde.

Henoch in Judas 14–15 im Blick auf Christus

[krigsmaskinen]

spatiala anomalier

För ganska exakt ett år sedan läste jag Krysztof Nawrateks Holes in the whole. För ett litet tag sedan kom jag över en ny och spännande text av Nawratek, där han tar hjälp av Carl Schmitt och Jacob Taubes för att utveckla idén om urban revolution. Det kan först tyckas som en märklig kombination men är faktiskt mycket intressant. Den gemensamma nämnaren i det här fallet är platsen. För Schmitt är kopplingen mellan subjektivitet och territorium (spatial autonomi) av avgörande betydelse. Partisanen, den subjektivitet som intresserar oss här, är beroende av ett (civilt) samhälle, på ett visst territorium, som den försöker ta tillbaka från fienden. Partisanen är till viss utsträckning nomadisk men alltid mer lokal än fienden, som är global eller åtminstone icke-lokal. Revolutionen, eller absolut frihet för att tala med Taubes, förutsätter en brytning med naturens och Världens kontinuitet. I termer av plats och territorium betyder det skapandet och/eller besittandet av "spatiala anomalier", dvs i mer konkret mening överblivna platser, mellanrum, undangömda platser, etc... Nawratek menar att dessa platser måste ges ett språk och inkluderas i ett narrativ. För Taubes är relationen mellan plats och tid (historia) intim. Det nomadiska judiska folket var inte "rotade" i någon specifik plats utan befann sig i just "spatiala anomalier" och var snarare "rotade" i Ordet (Logos) och historien, alltså i ett narrativ för att tala med Nawratek. Den här "Taubesianska" platsen är alltså en på samma gång temporal och spatial anomali, det är en plats som siktar på att vara en "experimental space of ultimate inclusivity, put into a horizon of the 'end times'." Nawratek tar främst squats som exempel, men ett bättre exempel torde vara de ockuperade torgen. Det är verkliga, konkreta platser. Här finns kopplingen mellan Partisanen och den messianska nomaden. Partisanen är beroende av en samhällelig makt, en institution. Institutionerna står oundvikligen i någon relation till den vanliga makten, till "systemet" så att säga. Även om institutionerna håller sig till "luckorna" och "hålen", ett ständigt undandragande till anomalierna, sker det, såklart, i relation till det rådande. Det är den här relationen mellan samhälle-institution-partisan (eller värld-logos-nomad), och särskilt vikten av territoriell autonomi, Nawratek vill lyfta fram. Kanske abstrakt och långsökt för vissa, men det öppnar upp för bredare referenser och influenser.

[krigsmaskinen]

Pessimismens nytta och nödvändighet

Det är inte helt obefogat att förhålla sig skeptiskt till kristeorier som hävdar att sammanbrottet är oundviklig, det finns inget vi kan göra åt det, och så här kommer det se ut. Ofta kan sådana sammanbrottsteorier bestå i en tätt sammanvävd ensemble som inte tillåter några som helst självständiga komponenter. Det leder inte oväntat till paralysering av all form av negation och revolt. Men för att mycket sammanbrottsteori liknar och verkar vara stängda, behöver man såklart inte slå över i ren voluntarism. Det rimliga förhållningssättet är såklart analys och förutsättningslös kritik. Hursomhelst ska vi inte bortse från den emotionella aspekten. Oavsett om det förhåller sig så att sammanbrott är oundvikligt eller ej, så har omständigheterna onekligen en emotionellt negativ aspekt. Blacker menar att en viss pessimism faktiskt är bra. Det är bra, och nödvändigt, att inta inställningen att till exempel "education activism does not matter and is a waste of time." Det är inte en uppmaning till passivitet (som om det skulle behövas) utan en uppmaning till att inte slösa tid och energi på det vi ändå inte kan förändra. Det är meningslöst att se viss aktivism, i de sfärer som drabbas ev nyliberalismens eliminationism, som viktig i sig. Det betyder inte heller att man automatiskt ska ge upp vid första ögonblick, till exempel om chefen vill sänka din lön eller försämra villkor. Det går fortfarande vinna strider. Men det betyder att vi bör värdera vilka vi tycker är viktigare och hur mycket tid och energi det är värt att lägga i dem.

"My suggestion is that a certain kind of pessimism is wholly rational in this situation; it is ethically warranted and even survival positive." (s. 226)

Det rör sig alltså om en riktad, begränsad, eller som Blacker kallar det en "compartmentalized" pessimism. Pessimism mot förlorade institutioner (som utbildningsväsendet) och en omriktning av fokus, energi och tid till något annat, utanför. Ge upp att kämpa på insidan, kom ut istället! Det är en deterministisk syn, ja, och det ska bejakas, menar Blacker. Han talar om det som "öde". Vi måste lära oss en form av "amor fati". Det är befriande, och nödvändigt, enligt Blacker. Det är talande, fortsätter han, att två av de mest "fatalistiska" världsåskådningarna, kalvinismen och den hos den romerska eliten, också var två av de mest aktivistiska. (Märkligt nog går Blacker inte in alls på de apokalyptiska strömningarna, vilka också passar in i resonemanget.) "Ödet" i det här sammanhanget är inte något fullständigt bestämmande, och det finns (hos Blackers exempel) en slags "narrativ fatalism" som de enskilda förstår sig själva och världen utifrån. Denna narrativa förståelse manar, eller snarare tvingar, till handling. Jag tror det finns mycket mer att utforska kring det här, men då riktar jag heller min uppmärksamhet till andra apokalyptiker. Blacker hoppar från exempel till exempel utan att riktigt klargöra mekanismerna bakom. I min mening misslyckas Blacker förklara både varför och hur "narrativ fatalism" egentligen fungerar. Det är också märkligt att han varken försöker grunda resonemanget i kristeori eller filosofi, utan just i de vagt etiska/existentiella tankesätten.

Men vart leder det Blacker? Han landar i något som kallar "negativ visualisering", en teknik hämtat från stoikernas psykologiska verktygslåda. Det går, väldigt kortfattat, ut på att föreställa sig och förvänta sig det värsta scenariot, stålsätta sig, och inte hänga upp sig på idéer om rättvisa, etc. Den här tekniken bör vi, tycker Blacker, extrapolera och tillämpa som kollektiva praktiker, som "negative counterfactual pedagogy on the group scale." Han citerar och hänvisar gillande till The Dark Mountain Project som ett exempel. Det här är djupt otillfredsställande. Kritiken, framför allt kristeorin, finns bara med till en början och hamnar sedan i bakgrunden för att i slutändan nästan inte spela någon roll alls. Trots uppmaningen att lämna den meningslösa aktivismen och "gå ut" kommer han aldrig tillbaka till vad som kan göras utanför, förutom då de pedagogiska experimenten. Någon analys eller diskussion eller knappt ens ett omnämnande av de proteströrelser som uppstått just precis utanför institutionerna, är fullständigt frånvarande. Varför? Det är exakt var vårt fokus bör ligga. Blacker har, i min mening, helt rätt i att en viss pessimism är både nyttig och nödvändig. Han har också rätt i att vårt motstånd måste omriktas. Om inte helt flytta utanför de traditionella konfliktplatserna, så bli mer gränsöverskridande. Här visar proteströrelserna vägen. Blacker har inget att visa på. Det finns också, som Blacker är inne på, en stark poäng i att studera och lära av de "fatalistiska" och apokalyptiska rörelser som existerat genom historien. Något sådant hittar vi dock inte heller i Blackers bok.

[krigsmaskinen]

Agamben förklarar sig

För ett tag sedan dök en märklig liten text av Agamben upp. Nu tycker han att han blev missförstådd och förklarar sig i en intervju. Fastnade för det här mot slutet:

Is the crisis that is present on all sides then the form of expression of a whole system of rule, directed at our everyday life? The concept ‘crisis’ has indeed become a motto of modern politics, and for a long time it has been part of normality in any segment of social life. The very word expresses two semantic roots: the medical one, referring to the course of an illness, and the theological one of the Last Judgement. Both meanings, however, have undergone a transformation today, taking away their relation to time. ‘Crisis’ in ancient medicine meant a judgement, when the doctor noted at the decisive moment whether the sick person would survive or die. The present understanding of crisis, on the other hand, refers to an enduring state. So this uncertainty is extended into the future, indefinitely. It is exactly the same with the theological sense; the Last Judgement was inseparable from the end of time. Today, however, judgement is divorced from the idea of resolution and repeatedly postponed. So the prospect of a decision is ever less, and an endless process of decision never concludes. Does this mean that the debt crisis, the crisis of state finance, of currency, of the EU, is never ending? Today crisis has become an instrument of rule. It serves to legitimize political and economic decisions that in fact dispossess citizens and deprive them of any possibility of decision. In Italy this is very clear. Here a government was formed in the name of the crisis and Berlusconi brought back to power despite this being basically against the will of the electorate. This government is just as illegitimate as the so-called European constitution. The citizens of Europe must make clear to themselves that this unending crisis – just like a state of emergency – is incompatible with democracy. What perspectives then remain for Europe? We must start by restoring the original meaning of the word ‘crisis’, as a moment of judgement and choice. For Europe we cannot postpone this to the indefinite future. [...]

[krigsmaskinen]

Feeling anxious about life in a broken-down society on a stressed-out planet? That’s hardly surprising: Life as we know it is almost over. While the dominant culture encourages dysfunctional denial—pop a pill, go shopping, find your bliss—there’s a more sensible approach: Accept the anxiety, embrace the deeper anguish—and then get apocalyptic. We are staring down multiple cascading ecological crises, struggling with political and economic institutions that are unable even to acknowledge, let alone cope with, the threats to the human family and the larger living world. We are intensifying an assault on the ecosystems in which we live, undermining the ability of that living world to sustain a large-scale human presence into the future. When all the world darkens, looking on the bright side is not a virtue but a sign of irrationality. In these circumstances, anxiety is rational and anguish is healthy, signs not of weakness but of courage. A deep grief over what we are losing—and have already lost, perhaps never to be recovered—is appropriate. Instead of repressing these emotions we can confront them, not as isolated individuals but collectively, not only for our own mental health but to increase the effectiveness of our organizing for the social justice and ecological sustainability still within our grasp. Once we’ve sorted through those reactions, we can get apocalyptic and get down to our real work.

Robert Jensen, Get Apocalyptic: Why Radical is the New Normal

[krigsmaskinen]

[krigsmaskinen]

salvagepunk

Om man, som jag, söker efter teorier kring ett apokalyptiskt projekt får man tyvärr inte ut så värst mycket av Evan Calder Williams bok. Större delen av boken är analyser och spekulationer av och kring kulturella uttryck, särskilt zombiefilmsgengren. Zombiefilmer är apokalyptiska i den meningen att de uttrycker fantasier om slutet, men, så som Williams definierar det, inte genuint postapokalyptiska i meningen levande efter slutet. Ett genuint revolutionärt postapokalyptiskt uttryck som Williams eftersöker och försöker formulera är ett där den här världen betraktas som en redan pågående eller avslutad katastrof, en värld i ruiner som vi brukar på nytt sätt, som om vi kom från framtiden. Han kallar det salvagepunk. Personligen fäster jag ingen större vikt vid kulturens betydelse för ett projekts utveckling, men det är om inte annat i alla fall kul. Som exempel på vad som skulle kunna kallas salvagepunk nämner Williams:

"The definitive examples I have here, if not necessarily the critical thought of it than at least the nascent "look": the Mad Max trilogy, Marker's Le Jetée (and Gilliam's 12 Monkeys as well), the New Crobuzon novels of China Miéville, Richard Lester's The Bed Sitting Room, the Strugatskij's Roadside Picnic, Dada and Surrealist collage and photo montage, Neil Marshall's Doomsday, Waterworld (as utterly terrible as it is), Godspeed You Black Emperor! and other derivations of anarcho-punk music, Richard Stanley's Hardware, barricades constructed in the service of insurrection and the accounts written of them, Yamaguchi Hiroki's Hellevator: The Bottled Fools (Gusher No Binds Me), hip-hop sampling and early DJ culture, Jean Vigo's L'Atalante, Steptoe and Son Ride Again, much of Monty Python, Jeunet's City of Lost Children and Delicatessen, certain portions of a scattered world after the fact. These are all antecedent versions of this, for salvagepunk is a tendency still in the making." (s. 20)

[krigsmaskinen]

Kris och apokalyps

Evan Calder Williams lägger i Combined and uneven apocalypse ut en teori om senkapitalismens apokalyptiska fantasier. Utgångspunkten är en föreställning om den nuvarande krisen som slutet, alltså kapitalismens slutfas. "The fundamental fantasy of plenitude, regeneration, and persistence lying behind our structures of accumulation grinds to a halt. And more drastically, with the end of endlessly available credit, a new void of the future itself." Det här tillståndet ger upphov till en mängd "apokalyptiska" fantasier, och Williams tar sig an flera av de popkulturella och subkulturella yttringarna av dessa i bred mening "apokalyptiska" fantasier. Men han vill också utmejsla en "genuin" apokalyptik vilket han anser är vägen framåt för ett kommunistiskt projekt i nuet. Apokalyps skiljer sig från kris och katastrof. Krisen är cyklisk, inte permanent. Katastrof är slut utan uppenbarelse, en "historisk avgrund" utan förlösning. Nuet är i den meningen katastrofal, kapitalism som en ständigt framböljande katastrof.

The situation to come is a different no future, the slow entropic loss of energy and profit, coupled with the state's brutal refusal -- and ways of demanding the same of its citizens and subjects -- to acknowledge that the eternal present has become an eternal past. (s 5)

Apokalyps är slut med uppenbarelse. Williams ligger här närmare en teologisk förståelse av apokalyptiken; han talar om det som slutet på en totalitet, "not the sum of all things but the ordering of those things in a particular historical shape." (s 5) Själva uppenbarelsen är avslöjandet av sanningen, det verkliga, eller "det nära men osynliga." Med marxistisk terminologi: avslöjandet av fetischerna, realabstraktionerna. Det apokalyptiska skall i denna mening förstås som ett "sår i nuet," en "spricka i kapitalets ontologiska väv." I den meningen är den nuvarande krisen apokalyptisk. Utifrån den här förståelsen av apokalypsen som "the coming-apart of the rules of the game" så är postapokalypsen nytt bruk, nya kartor, när vi "accept the present as rubbish" och skapar nytt. Det handlar om ett beslut och en trofasthet (till uppenbarelsen). Alltså: om den apokalyptiska Händelsen (för att tala med Badiou, som Williams citerar gillande) avslöjar sanningen om den här världens djupstruktur, så är postapokalypsen vår nya livs-form.