Florence Foster Jenkins (2016) [UK]
¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!
Mer gärna än bra. Är väl kanske den beskrivning som passar Florence Foster Jenkins musikaliska begåvning bäst. Under första och andra världskriget och tiden där emellan skulle hon komma att cementera sin plats som en av de största amatörsångerskorna operavärlden skådat. Hennes make St. Clair Bayfield vet sanningen förstås och han gör sitt bästa för att skärma henne från sanningen (att alla andra tror att det hela är ett stort humorspektakel). In i illusionen dras pianisten Cosmé McMoon som snabbt finner att även om Florence sjunger plågsamt falskt är det svårt att inte uppskatta hennes mod och den passion hon lägger i varje not.
Det är svårt att inte ryckas med och man har en hel del blandade känslor för Florence, det är svårt att inte tycka om henne och lika svårt att inte tycka synd om henne. Här tycker jag filmen gör ett bra jobb, man får lära känna Florence ur främst makens perspektiv och man får följa med paret och deras pianist på resan som skulle toppas med ett utsålt Carnegie Hall. Men lika älskvärd som kvinnan är lika synd är det givetvis om henne att det hela dras till den gräns att katastrofen inte längre går att stoppa.
Meryl Streep (Florence) and Simon Helberg (McMoon) spelade in sångsegmenten tillsammans och live (även om pianot bara kunde höras av Streep vid inspelningen). Och Streep gör ett väldigt bra jobb med att missa noterna, precis som de inspelningar som finns kvar av originalet så är det faktiskt så dåligt att det slår över och blir bra (snudd på briljant faktiskt).
Det fanns säkert väldigt många artister i 40-talets New York som förtjänade att få överleva men som lämnades i historiens bakvatten. Florence Foster Jenkins verkar aldrig ha gått ur tiden utan har en stadig skara fans än idag och hennes skivor (som hon betalde själv för att producera och ge ut) har aldrig riktigt varit out-of-print. Faktum är att hon finns till och med på Spotify (med 1200-talet lyssningar i månaden). I Sverige har vi en liknande "stjärna" i Leif Andersson*¹ som 1974 spelade in Sveriges märkligaste skiva*². Även den så dålig att det gränsar till briljans och är idag hett eftertraktade samlarobjekt.
Det här är en trevlig film att spendera en eftermiddag med, tack vare att man blandar humor med dramat så blir det aldrig så där tungt att man vill gömma sig bakom kudden i genans för Florence. Utan man är med henne, hela vägen till eftertexterna.
Mannen bakom Sveriges märkligaste skiva - P4 Dokumentär | Sveriges Radio.
Historien om Sveriges märkligaste skiva - P4 Dokumentär | Sveriges Radio.
