#ensamhet

[forislynx]

Om så det skulle hända att ingen talar till mig alls; vart skall jag då mig vända, vafalls? Jag då skall tala till-mig-själv, och jag skall sjunka för-mig-själv, och jag skall dans med-mig-själv en vals.

Carl Jonas Love Almqvist, Svenska rim: nonsensdikter från exilåren

[lejonhjartats]

”Att bli äldre är att befinna sig i en ocean av tid.

Det finns ingen linje när man springer i labyrinten.”

- 9 februari 2024

[massamemoarer]

Längtar tills att jag kan andas ut.

- 23 mars 2020

[sjuttondejuni]

@sjuttondejuni på instagram.

[svenskaforlivet]

[allt-har-ett-slut]

Går hem med någon och känner sig glad för stunden, när den har gått blir allt ännu mer verkligt. Mest av allt blir ensamheten verklig.

[meningen-med]

Jag vet att hon inte tänker på mig men jag tänker på henne och önskar så jag fick ett sista farväl. Istället har jag ångest över att jag inte vågar höra av mig. Vill tacka henne för allt hon gjorde för mig utan att hon ens förstod, men det hade bara varit konstigt. Det gör ont i mig och jag är trött på att vara 19 år och ständigt gå sönder.

01.47

[fredrikmattsson]

Kontroll, styrning och individualism.

Kontroll och styrning

Vi vill så gärna styra oss själva, och andra…

Jag blir ibland så förvånad hur viktigt det är för oss människor att styra och kontrollera andra. Alltifrån chefen som ger arbetstagare onödiga uppgifter istället för att folk gå hem en dag där inget finns att göra, till föräldern som säger nej till något som barnet gärna vill göra med svaret -”För att jag säger så” när barnet så nära vill veta varför de inte får göra det den önskar.

Till relationer och de vi tycker om, hur vi gör allt för att styra och ställa i den andre personens liv. Trots att de flesta som flyttat ihop eller blivit ihop antagligen blivit det för att de tror att de ska förbättra varandras liv, så blir det så ofta raka motsatsen. Men en motsats som ibland är så sorglig, vi smygläser mobiler, räknar på minuter och kollar detaljer. Till vilket syfte? Att få varandra ännu längre ifrån varandra? Det är ofta resultatet...

Både män och kvinnor som går igenom den andre personens mobiltelefon, som vill veta vilken tid hen kommer hem och som vill ha en redogörelse för vilka de träffat under dagen. De lägger så mycket fokus på kontroll att de dels kväver personen de önskar få behålla, dels så skulle en bråkdel av all energi som de lägger på att kontrollera och vara negativa kunna gå till att göra personen de älskar glada eller känna sig speciella och jag kan tänka mig att de flesta skulle lyckas bättre med det de egentligen vill. Att få behålla personen i sitt liv. Det andra resultatet...

Inte bara partners...

Föräldrar tvingar sina barn att stanna hos dem för länge, genom att börja skuldbelägga och få barnen att tveka kring om de duger eller ej. När ett barn ringer hem från pappan och säger ”titta va fin tröja jag har fått” och får svaret ”jo, men den är säkert för stor, det är väl en klänning på dig?”. När de ringer från ena föräldern och säger -”Jag har så roligt att jag inte vill åka hem” så svarar föräldern -”Men du menar väl att du vill komma hem den normala dagen vi byter?”.

Istället för att låta barnen få må bra så lägger vi skuld hos dem, utan att veta det ibland. Men vi skulle kunna säga -”Va fin du blev, va kul att du fick en tröja”. Eller -”Va kul att du har så roligt, jag älskar när du har det bra”. Men då måste vi lägga våra egna bekräftelsebehov åt sidan och tänka på vad som får barnet att må bäst, att få minst ångest. Många är dåliga på det, både kvinnor och män.

Självkänsla.

Självkänsla går ofta i arv, om en mamma har dålig självkänsla och aldrig kan låta bli att kommentera om hon själv känner sig osäker - även om det är kan vara osäkerhet av att barnen har det roligt - så ges lite ångest till barnen istället för glädje och sakta men säkert så sätter det sig i barnen att de inte ska ha FÖR roligt, eller berätta att det är FÖR bra med något. Då kommer kanske föräldern som inte är närvarande bli ledsen för att den känner sig osäker och där har vi en ond cirkel med ångest som föder ångest.

Män som har svårt att hantera att kvinnan tjänar mer pengar än de själva, är också intressant. Kvinnan kommer hem och berättar att hon fått en ny tjänst och sprudlar av lycka, då mannen inser att han plötsligt tjänar mindre och blir osäker. Han svarar inte ”Gud va kul, grattis och va bra för oss alla” utan kanske med en osäker ”jaha, kul då…” eller -”Ja, det är bara jobb som är viktigt för dig nuförtiden” för att passa på att ta luften ur det hela.

Vi är inte snälla…

Det är så många som inte är snälla mot varandra.

Första tiden i ett förhållande berättar båda hur de uppskattar hur den andre är, hur den andre ser ut och hur den andre gör saker. Men sakta börjar vissa personer visa vilka de verkligen är, när det tror att de fått kontroll. När de tror att de inte ”behöver” kämpa mer.

Då känns det inte lika bra längre, då berättar vi mindre för varandra, då tar vi mindre på varandra och då är vi mindre närvarade. Små saker som märks direkt. Då är det över. Även om det tar ett år eller två tills dagen då det verkligen är över, så börjar det med de där små sakerna. Hur snälla vi är mot varandra, om vi börjar lägga energi på att kontrollera eller att ge värme och hjälp. Om vi börjar ta varandra för givna, när vi från början verkligen försökte lära oss hur den andre fungerar och hur den andre mår bra, så tycker vi nu att den andre får ta massa kritik istället och så hoppas vi att det går att skälla på folk så att de stannar.

Män skäller ofta och skrämmer ibland, kvinnor kanske gnäller eller kritiserar istället. Även om det är generaliseringar så är syftet samma, att misstro istället för att lyssna. Att leta fel istället för att se till att tiden man har blir värd något. Att berätta vad man stör sig på, lika ofta som man från början berättade vad man älskar med personen.

Jag har gjort alla dessa misstag, så jag tror mig inte vara bättre än någon annan. Men jag vill och jag försöker. Jag vet att det är orimligt att försöka kontrollera eller samla bevis mot folk. Hur inlåst någon än är kan de ändå svika dig, de flesta sviker dig definitivt desto mer inlåsta de känner sig och där har vi det där svåra. Att verkligen vilja få någon att må bra.

Små detaljer.

Bara en detalj som att den ena sitter och pillar på den andre genom en film, men partnern sitter med händerna knäppta timme efter timme. Bara en sån liten detalj kan visa kyla, att personen inte är där eller att något är fel.

Men det gör att det nu blir fel för båda, eftersom den som ”försöker” börjar spekulera varför hen inte når fram och den som redan är frånvarande kanske har goda skäl att vara irriterad eller störd över något som hänt tidigare på dagen. Nu spekulerar båda i vad som är fel på den andre, och kontrollen börjar. Den som ger slutar ge och sätter sig på andra sidan av soffan. Den som var irriterad blir ännu mer irriterad och allt är igång.

Jag har träffat personer som alltid försöker hitta saker att bli arg på, eller irriterad över. Jag har träffat personer som aldrig verkar arga utan hur mjuka och mysiga som helst men som aldrig tar initiativ till att ens hålla ens hand på en promenad. Jag har träffat de som är fantastiskt närvarande och genuina när de är på samma plats. Alla med mer fokus på kontroll och vilka fel de kan hitta än att tänka på hur bra vi har det och hur mycket bättre det kan bli om vi slutar tänka på oss själva och istället tror på varandra och lägger energi på att ge till varandra.

Önsketänkande och individualism.

Kanske är det önsketänkande. Kanske är det därför jag tappar bort mig i förhållandet när det där börjar ske, för det är så olikt hur personer presenterar sig från början.

Jag känner mig nästan lurad när en person som verkar så fantastiskt sakta men säkert visar sig vara något annat. Många känner nog igen sig i det, att de började visa sina bästa sidor och undvek bråka om de små för att de ansträngde sig. Med tiden är det precis vad vi slutar göra. Vi slutar anstränga oss lika mycket eller lika bra. Vi börjar tänka att vi har varandra och att vi ska ha varandra, därför behöver vi inte längre visa de fina sidorna. Istället börjar en del snabbt visa de dåliga sidorna. Det blir irritation över små saker som absolut ”släppts igenom” i början och det blir bråk om saker som båda hade varit intresserade av att inte ens få till ett bråk i början.

Vi tar ut saker som andra gör mot oss mot fel person, ofta den som står bredvid och det är ofta ens partner. Ens partner börjar spekulera varför du är så förbannad och sur över så konstiga saker och börjar undra vad det kan bero på. Spekulationer är det värsta som finns för ett förhållande för vi är alldeles för snabba på att hamna i ”Han eller hon älskar mig nog inte längre” eller ”Hen är otrogen”, när det egentligen handlar om slöhet. Den personen du mötte i början tog på dig hela tiden, lyssnade och fanns där. Kanske var hen snäll och omtänksam.

Äktenskap?

Personen du nu är gift med ser du kanske aldrig, eller så har du sett flera exempel på att hen inte alls är så snäll, eller omtänksam för den delen. Hen tar inte i dig lika ofta så du har börjat fundera på hon hen ens tycker om dig mer. Därför har du börjat säga ganska taskiga saker tillbaka och du gör definitivt minsta möjliga för att göra den jäkeln lycklig. Sen är vi förvånade att det blir missförstånd och avslut.

Är det 50% som skiljer sig i Sverige och vi tar varandra ändå för givna? Även vi som är pojkvän / flickvän eller vi som bor ihop, tror att den andra personen är ”min”, så jag kan sluta anstränga mig. Om det är 50% av de som gått så långt som att ingå äktenskap, som ändå skiljer sig. Hur illa är det inte då för resten av oss, som ””bara” är ihop? Säkert ännu sämre än 50% chans att få behålla personen. Ändå tar vi varandra för givna och ändå slutar vi anstränga oss.

Det kanske inte är så underligt att Sverige är det mest individualistiska samhället som finns, men samtidigt det sämsta på att hålla ihop relationer. Så många ensamma människor som inte har någon relation, inte med sina barn, inte med en partner, inte med en vän, ingen.

Kanske är det inte så konstigt när vi tänker på relationer som något vi vattnar och får att växa. Många lägger mer tid på jobbet och vänner än på sin partner, för partnern är ju säkrad. När alla är individer som ska förverkliga sig själva, kan vi då ens hålla 50% länge till? Är det inte ganska säkert att vi går mot 40% som lyckas framöver. Sen 30% och så vidare? Ända tills den dagen kommer att vi alla arbetar och umgås men möter partners via appar och läser i historieböckerna om hur vi förr levde tillsammans och fanns för varandra.

Motströmmar?

Det borde komma en motström snart, till det här sättet att leva. Det brukar alltid göra det och det är dags. Tekniken har tagit med sig otroligt intressanta möjligheter men den får också hela familjer att sitta i en soffa med en varsin skärm framför ögonen och får alla att leva olika liv. Det är väl samma för oss alla, partner som vänner. Alla sitter vi där och ger mobilen tid och varandra mindre.

Det ska bli intressant att se vad som blir strömningen emot detta och vad den kommer innebära.

Den som lever får se, ensamma förhoppningsvis, på vår egen skärm. ;)