Dikt av Harry Martinson (Passad, 1945)
Bild av William Blake (The Ancient of Days, 1794)
När Euklides skulle uppmäta Hades
fann han att det saknade djup och höjd.
Demoner plattare än rockor
rasade på dödsslätten,
löpte med ekolösa hundskall
längs eldlinjer och islinjer,
längs med uppdragna linjer i Hades.
Utmed linjer som bröts
men återkom som linjer
gick linjeflock efter linjeflock av demoner i bredd, i följd och parallellt genom Hades.
Vågor fanns inga, ej höjder, ej djup eller dalar.
Endast linjer, parallella förlopp, liggande vinklar.
Demoner gick fram likt elliptiska plattor;
klädde en ändlös mark som med vandrande drakfjäll i Hades.
På utjämnade gravfält där glömskan härjat med sin platthet
krälade ormar - själv bara grövre linjer:
skyndade, krälade, stungo
längs löpande linjer.
En dånande gräsbrand i rasande flackflykt
for utmed marken som en hyvel av eld.
Den for på onda prärier, på onda stäpper, flack ond pusta,
fram och åter, alltid tänd på nytt
av hettan på flacka slätter i Hades.
Låga låg helvetets ugnar
på den flacka slätten.
Där brändes i tegelrummen
- ytligt som i dödas gravar -
de godtyckligt dömda,
den flacka ondskans offer,
utan trösten från en höjd
utan stöd från djupen,
bemötta utan värdighet,
bemötta utan resning,
bemötta utan måtten av evighet.
Deras klagan möttes blott av hån
på ondskans flacka slätt.
Och Euklides, måttens konung, grät
och skriet sökte sfärens gud, Kronides.
Detta var Hades.
Sökande blickar flackade,
men ingen fann
stående skog
susande kronor.
Ingen fågel steg,
ingen djupens fisk
sökte bottnarnas ro.
Ingen sänkte
lod eller not i djupen.
Ingen nedsteg eller uppsteg.
Alla rasade, alla sörjde, alla skrattade, hatade, hämnades
fångna i linjen i ytan
i den eviga flackheten,
i den onda väven.
Detta var Hades, ondskans flackland,
härjningens valplats, hämndens slätt.
Där studsade solens ljus,
blev kallt glitter från en ond spegel: de tomma bländverkens.
Där lämnades inte sten på sten.
Detta var Hades
där livet ålade sig fram
för att inte falla
för blyregn, för stålregn, för kopparregn
som stormade tätt
utmed marken i Hades.
Och Euklides föll framåt.
Den store uppmätaren tryckte sig till jorden,
bet i dess mull och grät.
Han ropade:
vem uppstiger?
Vem nedstiger?
Vem uppstiger med den goda viljan?
Vem nedstiger på djup
med sanningens sökande öga och hjärta?
Han lyssnade med örat till jorden.
Han lyssnade länge som på en brinnande prärie
med örat mot jorden.
Han lyssnade tusen år. Han lyssnade åter tusen.
Och slutligen hörde han.
Han hörde ett hav.
Han hörde en källa brusa.
Han hörde hur gräset väste.
Han hörde en världens vår, en mognadens sommar.
Han hörde en vishet som fläktade ren.
Den hade en doft av frukt och hav
den hade Arkadiens doft.
Och han hörde av god vilja en våg
genom alla
och genom alla folk.
Han hörde en hög och djup ström,
en jämn och hög passad.
Den kom för att vädra,
den kom för att väcka.
Den kom för att vädra ut
till mognad och växt, till höjd och djup,
till en god viljas frodiga rike för alla
den yta som så honom skrämt;
den yta som så honom plågat i tusen år
och ännu i tusen;
den yta som rasar i Hades.