Satans Fotspår (Margit Sandemo).
Serie: Sagan om Isfolket #13.
Författare: Margit Sandemo.
Läses tillsamans med @kulturdasset i vår läsecirkel.
En inledning som ger en bra start på storyn. Redan nu blir man nyfiken på vad det är för person/varelse som har börjat röra på sig. Gillar hintarna vi får på att detta kan höra ihop med en ”ny” gren av isfolket eller rentutav Kolgrim. Det här är ju något som Tengel en gång förutsåg och försökte hjälpa till med från sin sida. Hoppas bara det inte blir en massa tjat om Sol nu igen bara.
Första kapitlet rensar dessutom ut bland karaktärena, många av de äldre skickas vidare och somliga familjegrenas framtid är rentutav hotade. Själv börjar jag känna att det kanske är dags för ett besök hos ättlingarna i Danmark.
Lite hoppade jag till vid ordvalet ”fnask” som kändes direkt okarakteristiskt för Sandemo, och längre fram används ”gatflicka” som kändes mer hennes stil. Scenerna med Haltepinken kändes i hjärterötterna, och jag hoppas vi får följa honom ytterligare.
Nu är Domenic och Villermo på väg mot Niklas. Jag ser fram emot att se vad det är Som de tillsammans skall göra.
Inte helt oväntat så hamnar Haltepinken på Gråstensholm, han räddas undan en säker död av Dominic och Villermo, där den senare är den första som faktiskt förstår honom. Han kommer med all säkerhet hitta ett tryggt hem på Gråstensholm, som ju alltid vurmat för samhällets utsatta. Haltepinkens roll känns nu rätt klar? Men vi får säkert en uppdatering till när de 4:s gäng kommer hem.
Först tyckte jag att det gick jäkligt fort att hitta och konfrontera ”besten”, men insåg att det snarare är bokens tunnare format i kombination med det hårdare läs schemat som spelar in.
Man springer dock ihop med kapten (o)Dristig först, som har för avsikt att behålla vinsten för sig själv.
Villermo blir som vanligt instrumental för att kommunicera med ”besten” som nu allt mer framstår som en av Isfolkets drabbade. Framför allt att han viker ned sig inför Tengels uppenbarelse. Det är avgjort en spännande idé att denne skall omdanas till en ny ”Tengel den gode”.
Gillar för övrigt att det i slutändan visade sig att ”besten” inte kunde döda med blicken.
Det har tidigare luftats att det finns så få arvingar inom släkten, och redan här blir man varse att nya karaktären ”Elisa” (av Klaus-börd, och på visar viss inteligens) kanske blir viktig biståndsdel. Återstår att se om det är med ” besten” eller med Alv. Även om den senare låter föga trolig.
Delar av ”besten” och hans bakgrund (det vi får reda på här) låter nästan lite inspirerat av Tarzan. Tänker då främst på idén att göra en gentleman av ett vilddjur.
Bra delmål, dels får vi lära känna ”besten” lite närmare och visst är det lätt att tänka på Hannah när han talar om vem som lät upp honom? Jag minns vagt från första/andra boken om att Hannah matade en varelse? Eller talar om en avkomma? Och ingen visste väl hur gammal hon var? Nåväl jag tror det är längre bort än andra generation och Silje konstaterade väl att Hannah och hennes bror omkom i anfallet? Klart verkar det dock att ”Besten” är av Isfolket. Hur, om det är via Hannah eller Kolgrim återstår att se.
Jag är också lite fundersam kring hela det här med ”Isfokets Skatt”, många av de drabbade har ju mycket riktigt visat ett märkligt intresse för den. Oftast utan att veta hur den skall användas. Men är det inte så att den riktiga skatten är recepten/formlerna? Örterna lär ju kunna ersättas?
Väntat var kanske också att Elisa skulle få smaka på ”Bestens” djuriska drifter. Sandemo behåller en relativt bra balans på scenerna, och jag gillar hur hon plockar in ”bergtagen” i hennes fall. Sedan kan man ju ha sina åsikter om Villermo verkligen är rätt person att prata om naiva flicker som faller för fel person. Överlag har Sandemo nästan en elak ställning till Elisa :
”Fastän Elisa i stort sett blivit uppfostrad på Lindallén, hade hon inte intellektuella resurser nog för att kunna tänka som de. Elisa tänkte med hjärtat.”
Jag skulle säga att Villermos beteende i två böcker knappast kan kallas för intellektuellt, eller ens intelligent. Men då hette det ”Kär och Galen” tror jag va?
Nu får vi se hur det avlöper. Är det så att det är Elistrand som skall få sig en ny arvinge genom Elisa? Eller är det för bisarrt? Kaleb har lämnat oss (eller ja på raden 12:e kapitlet) och Mattias verkar hänga på en skör tråd med. Vankas det sålunda åter ett besök i Isfolkets dal? Niklas, Dominic och Villermos uppdrag är långt ifrån fullbordat.
Delmål 4 (Kapitel 12-14).
Den här boken knyts ihop ungefär som man förväntar sig. Ulvhedin (aka ”Odjuret/Besten”) återvänder till Gråstensholm och kommer mycket riktigt bosätta sig på Elistrand när det blir dags.
Jag kan också tycka att det är lite av en glorifiering av kvinnans influens på mannen att Ulvhedin återvänder och nu tänker bli en ny Tengel den gode för Elisa och sonen Jon.
Vad gäller Ulvhedins härkomst tycker jag det känns väldigt krystat med en parallell ättelinje stammad från Tengels syster Sunniva (Sols mamma). Att hålla på all information som ett försök till cliffhanger tycker jag bara var löjligt, jag blev nog bara mest irriterad över vad som i princip är ett onödiga makeri.
Och så hela grejen med ”Trolldomsskatten” ... Sandemo gör en jättegrej av den. Låter Ulvhedin dras till den. Men jag vidhåller ändå att det är kunnskapen som är skatten. Det här är nog seriens mest löjliga detalj.
På det hela taget är det en ointressant inlaga i Isfolket-eposet. Den är fullsmetad med löjliga detaljer, inget intressant av vikt händer och det lilla som möjligen skulle kallas det sparas till en kommande bok. Sandemo har dessutom en säregen pladdrig berättarteknik som jag finner mer och mer irriterande ju fler andra böcker jag läser. Trots det tänker jag fortfarande försöka ta mig igenom alla böckerna i serien.
