Granskning.EU

Vi analyserar och bevakar Europeisk EU-debatt från ett kritiskt perspektiv. Den pågående centraliseringen av alla samhällsbeslut till EU-nivå är en fara både mot demokratin och medborgarnas frihet och kräver ständig och krititskt granskande bevakning. Granskning.EU underhålls och uppdateras av Föreningen för Europeiskt Mellanstatligt Samarbete och den EU-kritiska alliansen EUD.

[granskningeu]

EU:s senaste superkampanj blir bara dyrare

EU-kommissionen är på väg att upphandla sin största kommunikationskampanj någonsin.  Anordnandet av företagskommunikation som inkluderas medborgardialog, stora konferenser, deltagande i internationella arrangemang, mässor och utställningar samt virtuella aktiviteter Kontraktet för detta kommunikationsarbete gäller två år med möjlig förlängning ytterligare två år.

EU-kommissionens ordförande Juncker vill att EU-medborgare bättre skall förstå EU:s prioriteringar och aktiviteter. I september 2015 beräknades den nya EU-kampanjen kosta 25,75 miljoner euro. Men sedan dess har budgeten vuxit till 30 miljoner euro. I EU-institutionerna finns det tydligen alltid ytterligare pengar för self-promotion. EU-kommissionen har försvarat sig med att vanligtvis brukar man bara spendera ungefär två tredjedelar av de budgeterade kostnaderna. Det företag som vinner upphandlingen skall bistå olika EU-byråer, EU-ambassader och dylika institutioner.

Ett exempel på vad för arbete som skall uträttas är en ”medborgardialog” om migration som skall utföras i en grekisk teater från antiken. En eller flera EU-kommissionärer skall delta. Kommunikationsföretaget som får kontraktet skall då förse mötet med internet och videolänk till den lilla ön Lampedusa i Medelhavet. Folk på Lampedusa, dit tusentals flyktingar kommer per år, skall då kunna ställa frågor till EU-kommissionären. EU har visserligen redan världens största tolk- och översättarservice, men kommunikationsföretaget skall ordna egen tolkservice.

EU-kommissionen kör på utan att utvärdera tidigare erfarenheter av dylika projekt. En anställd på EU-kommissionens kommunikationsavdelning som organiserade ”medborgardialoger” inför 2014 års EU-parlamentsval har uttalat att det kan bli succéer precis som misslyckanden. Arrangemangen kan fungera om de styrs av vissa sakfrågor och organiseras lokalt med lokalt folk med olika åsikter som kommer.

Men... EU-kommunikatören varnade för att uppifrån-ned-attityden kan vara misslyckad. När arrangemanget drivs av EU-kommissionens högkvarter i Bryssel är det svårt att få folk till mötet. Vanligtvis har ingen hört talas om EU-kommissionären och det är inte utannonserat någon speciell sakfråga att behandla.

Att EU-kommissionärerna som är drivmotorn bakom superstatsprojektet EU är okända ute bland medborgarna i medlemsländerna erkänner nu deras egna kommunikatörer. Ändå är det så att vad EU-kommissionen föreslår är det som skall gälla. När en stor majoritet i Nederländerna i en folkomröstning 6 april röstade nej till EU-avtalet med Ukraina avfärdades resultatet med att det ”bara” var 32% valdeltagande (ungefär samma som valdeltagandet i EU-parlamentsvalen i Nederländerna). EU-eliten föredrar att folken skall hålla tyst, de anses inte ha nog insikt eller förståelse för projektets storhet och skall inte konsulteras i folkomröstningar om sakfrågor. Däremot skall samma ignorerade medborgare finansiera och gärna delta i EU propaganda som dessa medborgardialoger.

Men EU-kommissionen drar inte precis entusiastiska anhängare till sina möten, eller till valurnorna i EU-parlamentsvalen – trots att de lägger enorma summor på propaganda. Dessutom är EU-kommissionärerna bara 28 stycken, I Nederländerna var det över 2,5 miljoner medborgare som röstade nej till EU-avtalat med Ukraina.

Läs mer

[granskningeu]

Kampanjer för att lämna EU eller förbli medlem har inletts i Storbritannien

Det är nu gladiatorernas kamp i Strobritannien mellan de som vill stanna i EU och de som vill lämna. Gör sjukvårdsanställda ett utspel om att det är bättre för den brittiska sjukvården att man stannar i EU gör anställda med motsatt uppfattning ett motutspel snarast möjligt.

Som alltid är det så att skräckpropaganda från det politiska etablissemanget trummas på, men det gör inte att det politiska etablissemanget har rätt. Som alltid kan frågan kokas ner till den politiska känslan om det landet skall vara kvar i det överstatliga EU eller klarar sig bäst som ett fullständigt självständigt land. Vilket alternativ som ger bäst ekonomisk utveckling vet ingen, ty ingen har övernaturliga egenskaper att kunna förutse framtiden.

Den konservativa regeringen, vars majoritetslinje är att stanna kvar i EU, satsar som typiskt är på en partisk hushållsbroschyr till en kostnad av 9,3 miljoner pund, alltså cirka 109 miljoner svenska kronor. Detta får givetvis de brittiska skattebetalarna betala. Broschyren skickas ut strax före det att den brittiska regeringen enligt reglerna måste ställa in sin partiska EU-kampanj för skattepengar.

Men en sådan här satsning gör nog snarare väljarna förbannade. En grupp affärsmän har uttalat att de skall donera omkring 4-5 miljoner pund till Leave-sidan för att väga upp hushållsbroschyren för ”stanna kvar”-sidan.

På Laboursidan händer en del utspelsmässigt och det är nästan motsatta världen mot förr. En tidigare Labourpolitiker, som lämnade Labour just på grund av deras EU-motstånd, har nu tänkt om och uppmanar till att lämna EU. Den gamle EU-motståndaren, och numera Labourpartiledaren, Jeremy Corbyn, har dock uppmanat till att rösta för att stanna kvar i EU. Han verkar dock ha gjort det något motvilligt och vi återkommer till detta nedan.

David Owen, som 1981 var med och grundade det EU-vänliga Socialdemokratiska partiet, SDP, kom i slutet av februari 2016 ut i media och kallade EU ”bristfälligt och dysfunktionellt”. Owen skall kampanja för att Storbritannien lämnar EU. Dels hävdar Owen att EU:s tankar på att skapa en EU-armé är ett stort hot mot NATO, om effekten är att USA ”går iväg”, vilket skulle lämna Storbritannien i Rysslands och ISIS nåd, hävdar Owen. Han säger också att det är många löften från EU, men väldigt lite levereras och det görs hopplösa misstag. Owen säger också att Storbritanniens ekonomi på uppgång bara dras ned av EU med deras allt värre europroblem. Att binda upp sig med en bristfällig och dysfunktionell struktur när landet kan anta utmaningen och fånga möjligheterna på en världsmarknad utanför är inte alls klokt, säger Owen.

I början av april lade också David Owen till att det är viktigt att lämna EU så att man får full kontroll över National Health Service, NHS, igen. Han ger också en eloge till en gammal EU-motståndare inom Labour, numera framlidna Barbara Castle. Owen konsterar att han och Castle var oense 1975 och att Owen trodde att EU skulle lämna NHS i fred, men Owen erkänner nu att Castle, som hävdade motsatsen, var mer insiktsfull än han.

Den 14 april höll Labourledaren Jeremy Corbyn så till slut ett tal om EU. Corbyn säljer ut sin gamla EU-motståndarprincip och talade nu om ”en stark socialistisk sak för att stanna i EU”. I folkomröstningen 1975 röstade Corbyn för att lämna dåvarande EG. Nu talar han om att arbeta tillsammans över hela kontinenten för att utveckla våra ekonomier, skydda sociala och mänskliga rättigheter, åtgärda klimatförändringarna och slå ned på skatteflyktingar. Corbyn hävdar att EU varit framgångsrikt i detta. Om det är så får var och en bedöma.

Corbyn ägnade inte hela sitt tal åt att hylla EU á la Tony Blair. Corbyn sade också att EU saknar demokratiskt ansvarsutkrävande inför folk och pressar medlemsländerna att privatisera och avreglera. Från Labourledningen har även uttalats att Corbyn inte vill kampanja sida vid sida med Cameron och finansminister Osborne eller med näringslivsorganisationen CBI. Tony Blair och George Brown hade däremot inte dragit sig för att kampanja sida vid sida med dessa politiska motståndare. Corbyn är pressad av Blairiter och Browniter inom Labour. De slipar knivarna och väntar på att kunna hugga honom i ryggen. 

Sammantaget är dock ett jämnare debattläge mellan EU-moståndare och EU-federalister i Storbritannien inför folkomröstningen den 23 juni. När det varit folkomröstningar om EU-frågor till exempel i Danmark, Sverige och Irländska republiken har EU-federalisterna haft större fördelar. Politikereliten har då kunnat dominera media och EU-federalisterna har haft stort övertag i kampanjbudget. För övrigt brukar EU-federalisterna i varje folkomröstning ligga lågt om projektet med byggandet av Europas Förenta Stater. Skapandet av överstaten EU skall enligt Monnetprincipen skötas i stängda rum av EU-eliten, utan störande folkomröstningar.

[granskningeu]

Nederländerna röstar NEE till EU-avtal med Ukraina

Torsdagen den 6 april gick Nederländerna till folkomröstning om EU:s associeringsavtal med Ukraina. Folkomröstningen gick av stapeln då 427 000 holländare inom sex veckor skrivit på en framställan om det. Det krävdes 300 000 signaturer för att få till folkomröstningen. Ett intressant och välbehövligt sätt att få till en folkomröstning, då de politiska partierna som sitter i de nationella parlamenten har allt sämre känselspröt ute bland medborgarna. De politiska partierna har allt färre gräsrotsaktiviteter, färre medlemmar och allt färre medborgare ser sig som anhängare eller sympatisörer till ett visst parti. Folkomröstningsresultatet är visserligen inte bindande för politikerna, men det har en stor politisk betydelse.

Resultatet blev 61,6% mot associationsavtalet, 38,4% för med 32,2% valdeltagande. Det fordrades över 30% valdeltagande för att resultatet skulle vara giltigt. Olika EU-avtal har under senaste åren röstats ned i Grekland, Danmark och nu Nederländerna medan Storbritannien ordnar folkomröstning om fortsatt EU-medlemskap den 23 juni.

Motstånd mot EU:s avtal med Ukraina fanns politiskt såväl till höger som till vänster. Kalvinisterna, antimuslimska socialkonservativa Frihetspartiet och Socialistpartiet röstade mot avtalet i det nederländska parlamentets två kamrar. Motståndarna mot EU-avtalet hävdar att det inte ger stabilitet i Ukraina. Det var ett stort misstag att teckna ett politiskt avtal mitt i det ukrainska kaoset hävdar motståndarna. Istället borde en plan för fred i landet ha upprättats. Målet bör vara att försöka skapa en ukrainsk förbundsstat – som Schweiz ungefär – samt sätta in opartiska fredsstyrkor för att försöka skilja de stridande åt.

EU:s elitpolitiker avskyr folkomröstningar (som vanligt) och vill att de skall ignoreras. Carl Bildt har redan varit ute och skrivit att de som röstade nej i Nederländerna ”bara” är 0,006% av EU:s väljarkår och att 29 demokratiska EU parlament har sagt ja. Bildt räknar då in EU-parlamentet, vars valdeltagande ligger knappt över valdeltagandet i den nederländska folkomröstningen (37,3% valdeltagande i Nederländerna 2014, med en dipp på 30% 1999). Bildt hävdar fortsättningsvis att:

“Det är ett demokratiskt problem med lågt valdeltagande i EU-val, men valdeltagandet i den Nederländska folkomröstningen var mycket mycket lägre.”

Då det faktiskt inte skiljer så mycket i deltagande (30/37% mot 32%) mellan val till EU-parlamentet och folkomröstningen måste man fråga sig om Bildt partiskt väljer vilka val och folkomröstningar som är “demokratiska” eller saknar han faktaunderlägg i frågan? Känslan han ger uttryck för är att holländarna inte skall komma och tro att de är något.

På detta sätt avfärdar EU-eliten alla invändningar från olika håll i EU. Samlar inte oppositionen minst hälften av de 392 miljoner röstberättigade i EU:s 28 medlemlemsländer kan det avfärdas av EU-politikerna. För att EU skall fungera ”effektivt” måste demokratiska principer i medlemsländerna ignoreras eller motarbetas. Ledaren för den Gröna gruppen i EU-parlamentet varnade igår för att ordna folkomröstningar i EU frågor då de hotar EU-projektets existens.  

Vi får se om nu EU-Ukrainaavtalet kommer att hävas. Men av demokratiska skäl måste det nederländska folkomröstningsresultatet respekteras. Annars odlar EU-eliten bara än mer förutsättningar för den politiska extremismen att gro. 

[granskningeu]

EU-parlamentets talman vill censurera TV-utsändningarna

Enskilda EU-parlamentariker gör allt för att få uppmärksamhet i media. Det gör att det ibland blir lite väl mycket ”show” och upptåg på sessionerna. Det är en del av det politiska spelet. Frågan är vad som kränker ”EU-parlamentets värdighet” och vem som skall avgöra vad som skall vara tillåtet och vad som skall bestraffas och censureras.

Talman Schulz har beordrat att EU-parlamentets kameror skall vändas bort när EU-parlamentariker gör upptåg eller protesterar på olika sätt med plakat och t-shirts med politiska slogans. Schulz vill också begränsa antalet fotografer i plenisalen.

Först och främst – fysiskt våld samt rasistiska och sexistiska förolämpningar måste givetvis fördömas och åtgärdas. Det går inte att acceptera till exempel det som händer i det ukrainska parlamentet när vakter måste skydda talmannen med paraplyer mot äggkastare bland ledamöterna eller tårgasen som regelbundet släpps ut av oppositionen i Kosovos parlament.

Men det finns en gränsdragning och ageranden som måste tillåtas, till exempel när Frankrikes dåvarande president Chirac höll tal i EU-parlamentet 1995 protesterade många EU-parlamentariker mot de franska kärnvapenprovsprängningarna. Den rätten måste de ha i demokratins namn.

När brittiska EU-motståndare har hycklat EU-federalisterna i EU-parlamentet för att de förlorat olika folkomröstningar om ökad politisk makt för EU-institutionerna tillhör också den politiska debatten.

Visst, att sätta på sig en mask av Angela Merkel och springa fram och hälsa på gästande talare i EU-parlamentet kan man alltid ifrågasätta meningen av. Men vem är att döma?

Vem spelar pajas? Det är sist och slutligen väljarna som avgör det i fria och hemliga val. Vad talman Schulz nu försöker göra är helt en censuråtgärd. Han försöker att försköna verkligheten i EU-parlamentet enligt en mall som passar honom. Det visar tydligt vilken dålig självkänsla EU-federalisterna i EU-parlamentet har när de vill ta till dessa åtgärder.

[granskningeu]

EU-parlamentets toppar vill satsa mer skattepengar på sina limousiner och chaufförer

EU-parlamentets presidium, talman och 14 vice talmän, skulle på onsdagen 9 mars ha behandlat ett förslag om att öka sin budget för att köpa limousiner och anställa chaufförer. Ärendet har dock skjutits upp. Presidiet skall först behandla frågan och sedan skall frågan behandlas vidare inom EU-parlamentet i utskott och på session.

Drivande för förslaget verkar ha varit EU-parlamentets generalsekreterare Klaus Welle. Dock, han har säkerligen förankrat det bland EU-parlamentets toppar.

De 751 EU-parlamentarikerna har i Bryssel och Strasbourg biltransportservice till och från EU-parlamentet. Nu vill EU-parlamentets presidium öka budgetanslaget med 3,7 miljoner euro till 10,5 miljoner euro per år för bil- och chaufförsservicen. Det kan dock bli en större ökning än så. Elektronisk utrustning för chaufförerna som tablets och mobiltelefoner tillkommer. Inräknat nu är dock uniformer till chaufförerna, cirka 1000 euro per år per chaufför, totalt 116 000 euro, skall läggas på uniformer.

Skälet till budgetökningen är att EU-parlamentarikerna påstås vara hotade och de anger att de har ”känsliga dokument” med sig. Men hotbilden mot de 751 EU-parlamentarikerna är nog inte särskilt mycket högre än mot vanliga medborgare. Ministrar, EU-kommissionärer, nationella parlamentsledamöter, lokala och regionala ledande politiker har en större hotbild mot sig på grund av mer omfattande mediaframträdanden och ett större politiskt ansvar för beslut som rör människors vardag. EU-parlamentarikerna har inte heller särskilt känsliga dokument. Allt de handhar i utskotten finns på nätet. EU-parlamentarikerna är också kända för att glömma eller sprida sina dokument överallt. ”Känsliga” handlingar som till exempel om handelsavtalsförhandlingar får de bara läsa i ett slutet rum i EU-parlamentet.

EU-parlamentarikerna känner sig dock tydligen otrygga. Det har också föreslagits att EU-parlamentets tjänstebilar skall utrustas med en ”panic button” som EU-parlamentarikern kan trycka på om han/hon känner panik. En sådan knapp vill nog alla medborgare ha, men alla kan inte få den förmånen – är det befogat att EU-parlamentarikerna skall ha denna förmån på skattebetalarnas bekostnad?

EU-dokument är för den delen inte heller särskilt intressanta för kriminella. 2014 bröt sig tjuvar in i en tjänstebil som dåvarande vice ordförande i EU-kommissionen, Viviane Reding, använde sig av. Redings officiella EU-dokument lämnades kvar, men tjuvarna tog en resväska och en köttpaj. Synd för Reding men hon kom nog över det. Men denna incident är inget skäl för att stärka ”bubblan” runt EU-parlamentarikerna. De får som vanliga medborgare känna av hårdare tider i den offentliga budgeten och åka med allmänna kommunikationer eller ta taxi. De har faktiskt traktamenten för att täcka sådana utgifter.

Förslaget om den utökade limousinservicen har faktiskt stött på en del motstånd inom EU-parlamentet, så det återstår att se om det verkligen kommer att gå igenom. Men som systemet är skapat så kan EU-parlamentarikerna ge sig själva förmåner och sedan utpressar de medlemsländerna att betala högre EU-avgifter, som tas ur den grå massan av skattebetalare.

“oh lord why don't you buy me a mercedes benz...“

Bild: Geenstijl.nl

[granskningeu]

Premiärminister Cameron försöker skrämma britterna till underkastelse inför EU

Camerons uppgörelse med EU innehåller inte mycket i sak. Därför satsar han nu på att skapa rädsla hos britterna för det stora okända – livet utanför EU. Nu senast uttalade Cameron att en röst för utträde är årshundradets chansning.

På BBC Newsnight fredag kväll (26/2) behandlade man frågan om skrämselpropaganda i brist på konkreta resultat i förhandlingen mellan EU och Storbritannien. Cameron har som sagt redan startat att lägga upp på hög alla ”risker” med att lämna EU.

Negativ kampanj påverkar folk säger undersökningar av hur väljare fattar isna beslut. Det finns också en stark tradition i Storbritannien av negiv kampanj. Den minnesgode kanskek ommer ihåg de konservativa kampanj mot Tony Blair när han var nyvald ledare för Labour. Då sattes affischer upp med Blair med djävulsögon under rubriken ”New Labour New Lies”. I folkomröstningen om Skottlands eventuella självständighet 2014 kördes också en skrämselkampanj om alla komplikationer och risker med att lämna Förenade Kungadömet (UK). Det kampanjen var lyckosam då självständighetsanhängarna förlorade.

Men håller skrämselkampanjen denna gång? Ibland blir det en ”overkilleffekt” och folk slutar lyssna på alla domedagspredikningar från politikereliten. Inför Danmarks folkomröstning i december 2015 hävdade politikereliten att europeiska pedofiler skulle få en fristad i Danmark om man inte lämnade över makten över rättspolitiken till EU. Detta ”hot” hjälpte inte. I den svenska eurofolkomröstningen 2003 hävdade ja-sidans politikerelit att kronan skulle bli en ”skvalpvaluta”, arbetslösheten skulle breda ut sig och räntan skulle nå astronomiska höjder och det svenska folket skulle bli tvungna att gå från gård och grund (det kan noteras att svenska reporäntan från 17 februari 2016 är -0,50%).

I vilken omfattning kommer Cameron att lyckas skrämma sina väljare?

Storbritanniens EU-federalister ligger lågt – före detta EU-kommissionär och Labourminister Peter Mandelson verkar ha tagit semester.

Meningen var att premiärminister Cameron skulle åka och tala i EU-parlamentet i Strasbourg. Men denna öppna debatt med kärnan av EU-federalister strök man av rädsla för att skrämma den brittiska väljarkåren. Det hade gett goda argument för den brittiska utträdessidan och det vågades inte riskeras. Cameron vågade inte ens träffa gruppledarna i EU-parlamentet. Istället hade han ett litet möte med några utvalda EU-parlamentariker där alla lade sina ord på guldvåg för att hjälpa Camerons EU-kampanj. Storbritanniens roll i ett framtida Europas Förenta Stater får skjutas upp till senare, nu gäller att hålla landet kvar i EU. Tålamod gäller - det inser EU-parlamentets talman Martin Schulz.

En opinionsundersökning från 16 februari visar att 52% vill lämna EU, 48% vill stanna kvar i EU. Bland partisympatisörerna är sympatierna följande: Labour 61% stanna, 39% lämna, Konservativa 44% stanna, 56% lämna, Liberaldemokraterna 65% stanna, 35% lämna, UKIP 8% stanna, 92% lämna.

Bland Labours väljare skiljer det sig alltså mycket mot deras parlamentsgrupp i underhuset. Den består av Labourhöger från Blairs tid, vilka fått kritik för att de tappat kontakten med arbetarvljarna och de gamla vänsteridéerna. Premiärminister Cameron har en majoritet av sina konservativa väljare mot sig när han vill stanna kvar i EU. Liberaldemokraterna har en mycket stark pro-EU-profil, men de har alltså en stark minoritet mot sig bland de egna väljarna. Att UKIP inte når 100% bland sina sympatisörer på sin stora profilfråga utträde är lite förvånande, men de har också lockat missnöjesröster från alla håll de senaste åren av olika skäl, inte bara för missnöje med EU.

Det ut som det blir en jämn folkomröstning. Men än är det långt till 23 juni.

[granskningeu]

Storbritanniens avtal med EU:s medlemsstater stoppar inte EU:s federala statsbygge

Vad uppnådde Storbritanniens premiärminister David Cameron i förhandlingarna om hans lands relation till EU? Inte mycket vad gäller förändring av EU:s beslutsstruktur.

Boris Johnson, Londons borgmästare och tillika ledamot av det brittiska underhuset, har inte imponerats. Han skriver ett långt inlägg i The Telegraf där han motiverar varför det enda sättet att få den förändring han vill ha är att lämna EU. Cameron har gjort sitt bästa, anser Johnson, men en röst för att stanna i EU kommer att uppfattas i Bryssel som grönt ljus för fortsatt erosion av demokratin.

1/ När det gäller den viktigaste frågan - EU:s pågående transformering till Europas Förenta Stater (vilket så gott som ingen i Storbritannien inte vill vara en del av) och hur de nationella parlamentens (runt vilka demokratin i medlemsländerna upplevs ligga) inflytande skall stärkas har ett förslag lagts som i princip inte betyder någonting.

55%, det vill säga 16 nationella parlament av 28, föreslås kunna lämna ett rött kort inom 12 veckor till ett lagförslag från EU-kommissionen. Det röda kortet stoppar inte lagförslaget (likt det gula) automatiskt, EU-kommissionen kommer kunna göra marginella ändringar som sägs beakta kritiken från de nationella parlamenten och sedan åter presentera förslaget till lagstiftning.

Vi har erfarenhet från det ”gula kort” som nationella parlament haft möjlighet att avge till EU-lagförslag sedan Lissabonfördraget trädde i kraft 1 december 2009. Verkligheten visar att 15 EU-länders nationella parlament har lämnat gult kort på 1% eller mindre av EU-kommissionens lagstiftningsförslag åren 2010-2014 (Kroatien har inte varit medlem av EU så länge, men de ligger på 0% sedan 1 juli 2013). Sverige’s riksdag har varit mest seriöst arbetande och ligger högst i statistiken med 10,3% gula kort.

Snarare är det redan så att en majoritet på 53,6% av medlemsländernas parlament inte bryr sig om ”gula kort”-proceduren, och säkerligen ej heller om den kommande ”röda kort”-proceduren. Detta av flera orsaker. Många nationella parlament har inte fått några resurser för att kunna göra utvärderingar av EU-lagsförslag. I en del medlemsländer håller regeringarna sina parlament kort när det gäller information om EU-lagförslag så att de inte kan protestera, i andra medlemsländer där EU är en stor finansiär av jorbruks- och regionalpolitik vill inte de nationella parlamenten bita den hand som föder dem. Slutligen så är de nationella parlamenten inte koordinerade sinsemellan, utan EU kan söndra och styra.

2/ ”En allt tätare union” – ”An ever closer union”

När det gäller denna formulering om EU:s mål får Storbritannien ett undantag. Storbritannien skall få en skrivning om sitt undantag i nästa revision av fördraget. En revision av EU-fördraget ligger dock långt i fram i en dimhöljd framtid – mycket kan hända tills dess, regeringarna som slutit upp till detta mellanstatliga avtal kan bytas ut och för att ändra EU-fördragen krävs, som Merkel noterade i förbundsdagen efter förhandlingarna, parlamentens samtyckande. Läs mer om Camerons avtal och fördragsändring: Del I,II,III

Sverige borde också kräva fördragsändring om våra svenska politiker är seriösa när de säger att Sverige inte kommer att vilja se ett ”Europas Förenta Stater”. Sverige är ju inte med i euron och borde ej heller vara med i dess framtida utbyggnad av gemensam finanspolitik, EU-övervakning av euroländernas budgetarbete och så vidare, ej heller skall Sverige gå med i EU-skatteprojektet och vi är inte med i EU:s skilsmässoförordning. Tidigare snack från Folkpartiet (numera Liberalerna) om att Sverige skall tillhöra EU:s kärna droppades av den tidigare borgerliga regeringen och har inte återupptagits som slogan av den nuvarande svenska regeringen.

Notera att förslag i EU-nämnden om att Sverige precis som Storbritannien och Danmark skall ha ett undantag för euron inskrivet i EU:s fördrag nekades av Socialdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna.

Som det är idag kan EU-kommissionen dra Sverige inför EU-domstolen för att Sverige drar fötterna efter sig att ansluta sig till valutasamarbetet ERM II för vidare inträde i euron. I EU-parlamentet i oktober 2006 var dåvarande EU-kommissionär Almunia mycket tydlig med att Sverige MÅSTE gå med i euron. 

I teorin kan EU-kommissionen vidta mått och steg mot Sverige redan idag. Men de förstnämnda är politiskt svaga i eurofrågan just nu så av politiska skäl avstår de. Men en dag kan EU-kommissionen känna sig mer styva i korken och via juridiken försöka tvinga Sverige till euromedlemskap.

Socialdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna är medvetna om detta, men de vill ju inte stänga dörren definitivt för euromedlemskap, de vill bara ligga lågt just nu i frågan.

Vad Storbritanniens undantag mot en allt tätare union betyder när sakförslag i olika frågor inom till exempel rymdpolitik, indistripolitik, turismpolitik läggs – ja det är oklart. Kan då Storbritannien åberopa ett undantag i enlighet med nuvarande förhandlingsförslag? EU-institutionernas definition av subsidiaritetsprincipen, också kallad underordningsprincipen, är snarare att EU är den bästa nivån där politiska beslut skall fattas.

3/ Den ”sociala nödbromsen”

I Storbritannien är det en stor fråga vad som skall gälla i framtiden till exempel för barnbidrag till EU-migranter. I sitt valmanifest 2015 lovade Cameron och Torypartiet att de skulle minsann se till att man inte betalade ut barnbidrag till EU-migranters barn som bor i andra EU-länder. Huruvida detta var ett populistiskt löfte för att kamma hem väljare kan diskuteras. Men Tories tog egen majoritet i det brittiska underhuset, så nog borde vad de utlovat i sitt valmanifest också bli det politiska beslutet som gäller för Storbritannien. Men så är det ju inte om ett land är medlem i EU. EU:s beslut står över eventuella valsegrares vallöften i medlemsländernas parlamentsval.

Idag betalar Storbritannien barnbidrag till EU-migranter vars barn kan vara kvar i deras hemländer, till exempel i Polen. Dessa barnbidrag är på en och samma nivå oavsett vilket land dessa EU-migranters barn bor i. Nu är det så att EU-migranter kommer inte till Storbritannien för att få barnbidrag eller skattekrediter. Bara 2,1% respektive 1% ansöker om dessa förmåner inom ett år sedan de kommit till Storbritannien. Detta skall jämföras med att 20% av britterna i arbetsför ålder ansöker om dessa förmåner.

Men trots Camerons krav på ett stopp av utbetalningar till EU-migranter vars barn bor i andra EU-länder så kom han inte särskilt långt i förhandlingarna med EU. Det skall bli en ändring som innebär att man indexerar, i praktiken sänker barnbidraget för EU-migranters barn, till exempel för de barn som befinner sig i Polen till polsk nivå. Men det skall bara gälla nyanlända EU-migranter, för övriga migranter från EU-länder som redan befinner sig i Storbritannien gäller detta från januari 2020. Det finns här också klausuler om sjuårsperioder och fyra års infasning.  Att gå in på detaljer här är överkurs. Klart är dock att detta ämne var ett klassiskt schackrande och prutande som på en loppmarknad och ingen part är egentligen särskilt nöjd. För EU blev det ett principiellt löftesbrott mot likabehandling av EU-medborgare och för Storbritanniens premiärminister blev det ett brutet vallöfte.

Oavsett vad  förhandlingarna med EU hade givit för resultat skulle Cameron ha tagit positionen att han minsann har påverkat EU, Cameron vill inte att Storbritannien skall lämna EU. Nu försöker han framföra sig som den stora vinnaren i förhandlingarna. Men många är skeptiska till det och frågan är om han idag har ett sådant förtroende i den brittiska väljarkåren att han kan blåsa upp sig och framstå som trovärdig?

Givetvis utmålas nu skräckpropaganda om att Storbritannien kommer att isoleras i Europa. Till exempel har ”stanna kvar i EU-sidan” uttalat att gränskontroller kommer att återupprättas mellan Storbritannien och Irland om det förstnämnda landet lämnar EU. Detta har dock avvisats av Storbritanniens Nordirlandsminister Theresa Villiers, som står på ”lämna EU-sidan”.

Flera ledande politiker i Torypartiet har kommit ut på ”lämna-sidan”, alltså för Brexit. UKIP (UK Independence Party) står givetvis också på denna sida. Sedan är frågan hur arbetarväljarna inom Labour kommer att ställa sig. De flesta fackförbund ligger fortfarande lågt. Det brittiska gröna partiet har tidigare varit mycket EU-skeptiska, men ledningen har tyvärr över åren insett behovet av att finansiera partiet från sina Europaparlamentarikers kassor. De Gröna har dock några procent i opinionsundersökningarna och kan också ha ett inflytande på ”lämna-sidans” politiska bredd då ett fåtal folkvalda gröna kommit ut på “lämna-sidan”.

Liberaldemokraterna står givetvis på ”stanna kvar-sidan”, men de är idag ganska svaga politiskt med omkring 6-7% i opinionsundersökningarna.

Det blir partiledningarna i Tories, Labour och Liberaldemokraterna som skall övertyga väljarna om att Storbritannien skall stanna kvar i EU. Räcker det? Vi såg ungefär motsvarande situation, som så många gånger förr, i den danska folkomröstningen i december 2015 om det danska undantaget mot EU:s rättspolitik. Den folkomröstningen förlorade politikeretablissemanget.

Men vad händer om det blir en majoritet för Brexit 23 juni?  Om man litar på vad Cameron sade i underhuset 22 februari är saken klar:

And for a Prime Minister to ignore the express will of the British people to leave the EU would not just be wrong, it would be undemocratic.

This is a straight democratic decision – staying in or leaving - and no government can ignore that. Having a second renegotiation followed by a second referendum is not on the ballot paper. 

Cameron spelar dock ett dubbelspel och försöker att göra kommande folkomröstning så drastisk som möjligt. Det är en del av skrämsel- och hottaktiken. Röstar man för Brexit så röstar man för utträde nu, säger Cameron.

Detta kan inte ens han säga med säkerhet. Det påminner om 1994 i Sverige då Socialdemokraterna Ingvar Carlsson och Mona Sahlin sa att röstade man nej till EU så var det för lång tid framöver för då var EU inte intresserade av Sverige längre. Men när Norge röstade nej bara ett par veckor senare uttalade EU-kommissionsordförande Delors direkt att Norge var välkommet i EU när som helst.

Vinner “lämna-sidan” har Cameron i underhuset lovat aktivera Lissabonfördragets Artikel 50 om utträde ur unionen. Men Cameron är politiker och för EU-medlemskap, han kan försöka göra det bästa av vad han anser är en dålig situation och börja förhandla om att Storbritannien skall tillhöra ett slags "EU light”. Med ungefär hälften av hans egna parlamentariker på “lämna-sidan” kan detta leda till hans eget fall. Bild: order-order.com

[granskningeu]

Öppenheten i EU-institutionerna – hur kan den förbättras?

Måndagen den 15 februari ägde ett seminarium rum på Pressklubben i Stockholm om öppenheten i EU-kommisisonen utifrån en rapport som frilansjournalisten Staffan Dahllöf skrivit på uppdrag av OEIC.

I paneldiskussionen, ledd av förre Brysselkorrespondenten för Sveriges Radio, Willy Silberstein, deltog Stephen Lindholm, ordförande i Journalistförbundets yttrandefrihetsgrupp, Johan Wullt, chef för avdelningen för press, media och kommunikation på EU-kommissionens kontor i Stockholm, samt Anna Hedh, EU-parlamentariker (S).

Arrangörer var tankesmedjan OEIC och Svenska Journalistförbundet. Diskussionen var intressant, men vi gör här mest några utvikningar från det ämnet. Dock kan konsteras som Staffan Dahllöf sade utifrån erfarenheterna av sitt skrivande av rapporten – EU-institutionerna måste korta sina handläggningstider för att lämna ut handlingar, EU-institutionerna måste upprätta heltäckande register över sina handlingar enligt den kritik de fick från EU:s ombudsman i december 2008 samt att öppenheten i EU måste bli politiskt intressant.

I USA finns det en offentlig debatt om öppenhet. Hillary Clinton har till exempel fått kritik för att hon som utrikesminister arbetade från ett annat emailkonto än det officiella i utrikesdepartementet. När Sarah Palin 2008 blev vicepresidentkandidat för Republikanerna begärde journalister att få ut hennes epostmeddelanden från tiden som guvernör i Alaska. Epostmeddelanden lämnades, det tog visserligen lite tid, men så var det trots allt ungefär en lastpall av utskrivna epostmeddelanden.

I USA fungerar the Freedom of Information Act därför att det är politik inblandat. I EU är det inte så av flera orsaker.

Ett exempel - EU-kommissionens ordförande, kristdemokraten  Juncker, har inget offentligt register över sin korrespondens. Ingen verkar bry sig. Hans politiska ”opponent”, EU-parlamentets talman, socialdemokraten Schulz, är kompis med Juncker. De tycker också i princip samma sak politiskt. Schulz vill nog inte heller öppna Pandoras box och kritisera Juncker för bristande öppenhet då socialdemokratiska EU-kommissionär troligen inte är ett dugg bättre.

Brysselkorrespondenterna är oftast fullt upptagna med att följa nyhetsflödet från EU-institutionerna och rapportera hem. De har inte tid att bedriva undersökande journalistisk och begära ut EU:s handlingar. En del Brysselkorrespondenter ser det även som sin uppgift att förklara och försvara EU, som t.ex. SvD:s förre EU-korrespondent Rolf Gustavsson. Att vara undersökande journalist kan också ha sina negativa sidor och kosta på en del som fallet med Sterns journalist Hans-Martin Tillack har visat. 

EU har heller inget demos, EU-parlamentsvalen visar att väljarna i de olika EU-länderna i hög grad röstar för eller mot sittande nationell regering i EU-parlamentsvalet. Detta val ses oftast mer som en opinionsmätning för den nationella politiska scenen. EU är alltså långt borta. På nyhetsredaktionerna i Sverige är EU ointressant nyhetmässigt. Det upplevs som att om läsarna är intresserade av politik så är det främst nationell och lokal politik de vill läsa om. Det gör att från medlemsländernas respektive mediaorganisationer kommer det knappast några initiativ till undersökande journalistik gentemot EU-institutionerna – Bryssel är för avlägset.

För att EU-institutioernas öppenhet skall bli bättre krävs det ett engagemang från ”the chattering classes” i respektive medlemsland. Det behövs ett tryck från journalister, forskare och akademiker, politiska opponenter, politiskt intresserade medborgare och så vidare för att EU-institutionernas offentlighetsprinciper skall bli bättre.

Det behövs också ett starkt tryck gentemot EU:s medlemsländer så att de verkligen kommer igång med översynen av EU:s offentlighetsregler. 2008 lade EU-kommissionen ett förslag till revision av öppenhetsförordningen från 2001 (KOM(2008)0229). Detta förslag skulle minska öppenheten i EU.

EU-parlamentet lade sitt förslag 2011 i detta ärende (Cashmanbetänkandet). Detta förslag avvisade EU-kommissionens förslag. Men EU-parlamentets förslag har därefter i sin tur avvisats av ministerrådet och EU-kommissionen. Därefter har positionerna varit fastlåsta och inget verkar hända. Det behövs ett publikt tryck gentemot EU-institutionerna för att få igång förhandlingarna om en revision av EU:s öppnehetsregler – men var är denna opinion?

[granskningeu]

Agerar Sverige som ett självständigt land i FN?

Sveriges regering satsar pengar på en kampanj för att vårt land skall bli invalt i FN:s säkerhetsråd. Sverige vill vara ”en stark humanitär röst” och ta sitt globala ansvar, menar regeringen.

Men Inga-Britt Ahlenius, före detta chef på FN:s internrevision, 

Alla håller inte med om värdet av att lägga mycket energi och resurser på den svenska kandidaturen. Inga-Britt Ahlenius, före detta chef för Riksrevisionsverket och tillika före detta chef på FN:s internrevision har uttalat att satsningen är missriktad och att Sverige övervärderar möjligheterna att göra någon skillnad i säkerhetsrådet. Hon hävdar att: 

”Sverige kan inte göra någon skillnad i säkerhetsrådet. Kandidaterna följer alla samma EU-linje och inflytandet för icke-permanenta medlemmar gentemot de fem permanenta är dessutom begränsat.”

Ahlenius är av den uppfattningen att Sverige som medlem av EU är bundet av sin lojalitet mot unionen och kan därför inte fungera som en självständig röst. Två platser skall tillsättas säkerhetsrådet för perioden 2017-18 och tre av EU:s medlemsländer konkurrerar om platserna: Nederländerna, Italien och Sverige.

Enligt Ahlenius gör det egentligen ingen skillnad om det är Sverige eller någon annan medtävlande som får plats vid bordet, EU-länderna följer alla samma linje, och inflytandet för icke-permanenta medlemmar gentemot de fem permanenta är dessutom begränsat.

Ahlenius anser att Sverige istället borde satsa på att, tillsammans med andra, göra allt för att få fram en ny generalsekreterare för FN efter det att Ban Ki-moon lämnar posten vid årsskiftet. De fem permanenta medlemmarna har inget intresse av en kvalificerad ledare för FN, därför fick vi Ban Ki-moon, säger hon.

 Men Sveriges regeringen gör en annan analys av vad som går att göra i säkerhetsrådet. Utrikesminister Margot Wallström skriver till exempel i en debattartikel att en plats i säkerhetsrådet är en plattform för oss att driva vår politik. Sverige kan föra fram åsikter och värderingar som påverkar omvärlden i en positiv riktning, enligt Wallström i DN i december.

Sverige är dessutom sjätte största bidragsgivare, i absoluta tal, till FN och det var 20 år sedan Sverige senast satt i säkerhetsrådet. Det vore rättvist att låta Sverige få sitta med vid bordet igen, anser den svenska kampanjledningen, när nu slutspurten i kampanjarbetet inleds – i slutet av juni detta år skall det avgöras. Nu skickas ”hederssändebud” ut i världen för att värva röster inför valet. Bland tunga namn med bra kontakter som skall vara ”hederssändebud” Carl Bildt, Göran Persson, Pierre Schori och Lena Hjelm-Wallén. Dessa personer är nog inte billiga att hyra in för detta uppdrag.

 Carl Bildt för sin del vill se ”en starkare samlad europeisk röst i de avgörande globala frågorna.”

EU-parlamentet har sedan länge den åsikten att EU bör ha en plats i FN och säkerhetsrådet – ibland har de uttalat att EU skall ha en enda plats, men senast antog man en svagare skrivning i den frågan.

Sveriges regeringen tycks också hoppas på att ”icke-demokratin” Saudiarabien skall kunna övertygas om att stödja den svenska kandidaturen, trots tidigare meningskiljaktigheter. Saudiarabien kan få andra arabländer i regionen att rösta som dem.

Sverige är rent allmänt en lojal EU-medlem som troget följer EU:s utrikespolitiska linje i FN:s generalförsamling. Men samtidigt kör regeringen ett dubbelspel och hävdar man har så mycket att tillföra i FN-arbetet. Inför svenska skattebetalare vill man inte tala om EU-linjen man följer i FN.

[granskningeu]

EU-parlamentet hyllar militärt EU-samarbete – många svenska EU-parlamentariker röstade för

EU-parlamentet hade som sagt inte särskilt mycket att göra på sin session i Strasbourg i januari. Men man hittade sin egen sysselsättning – att applådera steg mot ökat militärt samarbete inom EU.

I samband med terrorattentaten i Paris i november 2015 godkände samtliga 28 EU-medlemsländer Frankrikes formella vädjan om stöd och hjälp med bland annat militära operationer utomlands efter Parisattackerna. Till exempel har Frankrike ett stort militärt engagemang i sina forna afrikanska kolonier, bland annat i Mali just nu.

EU-federalister och ivrare av att EU skall skapa en egen armé applåderar att man använde EU- klausulen om ömsesidigt försvar (artikel 42.7 i EU-fördraget). Det skapar en möjlighet till att skapa ett militärt operativt EU i framtiden. Det hoppas EU-parlamentets majoritet i enlighet med en resolution de antog i Strasbourg torsdag 21 januari 2016. EU-parlamentarikerna hade en ganska lugn session men som alltid så hittar de EU-federalistidéer att ta upp till behandling.

Debatten om ärendet hölls onsdagen 20 januari. En svensk ledamot talade. Det var Bodil Valero från MP. Hon sade några tänkvärda saker och hennes tal var i sin helhet som följer:

”Herr talman! Först av allt vill jag än en gång skicka en tanke till alla de offer och deras anhöriga som drabbades i de fruktansvärda terrorattackerna i Paris och på andra platser runtom i världen. Terrorism måste självklart bekämpas, men det viktigaste är att förebygga den och det är viktigt att vi använder rätt verktyg.

Idag diskuterar vi en resolution med både bra och dåliga inslag, och den är ju ett svar på president Hollandes beslut att åberopa den s.k. mutual assistance clause. Hollande kallade attacken mot Paris för en krigshandling och förklarade sedan krig mot terrorismen, precis som Georges W. Bush efter 11 september. Bush krig mot terrorismen har pågått i många år, men med facit i hand så vet vi att det snarare lett till ökade motsättningar och mer terrorism.

I Paris begicks terrorattacken av EU-medborgare som vuxit upp här. Attacken var ett vidrigt brott men inte en attack från en främmande stat. Daesh är inte en stat och därför ska attacken mötas med polisiära metoder. Vi menar att det är en farlig utveckling om vi skapar en praxis där brott beivras av militär istället för polis och på ett sätt så att alla medlemsländer dras in i detta s.k. krig. Vi borde istället använt oss av artikel 222, som de facto handlar om bl.a. terroristattacker.

Vi diskuterar gärna hur EU ska utveckla sin gemensamma säkerhets- och försvarspolitik, men vi vill inte att den sammanblandas med en home-grown terroristattack här i Europa. Vi vill inte se en ökad militarisering av EU på det sätt som vi menar att resolutionen förespråkar och därför har vi valt att inte ställa oss bakom den gemensamma resolutionen, utan hålla fast vi den vi själva skrivit och som mer speglar våra gröna värderingar.”

Resolutionsförslaget om klausulen om ömsesidigt försvar (artikel 42.7 i EU-fördraget) (RC-B8-0043/2016) lades av den styrande majoriteten bestående av kristdemokratiska EPP, socialdemokratiska S&D och liberala ALDE.

Första omröstning med namnupprop (ONU) var på ändringsförslag 1 från vänstergruppen GUE/NGL. De ville ersätta punkt 3 i resolutionsförslaget med en annan text. Punkt 3 som föreslogs av EPP, S&D och ALDE löd som följer:

”3. Europaparlamentet erinrar om att detta var första gången som klausulen om ömsesidigt försvar åberopades. Parlamentet anser att det nu aktuella fallet måste fungera som en katalysator för ingående politiska diskussioner om den flerdimensionella karaktären hos Europas säkerhet och försvar.”

Vänstergruppen GUE/NGL ville istället att texten skulle lyda som följer:

”3. Europaparlamentet förkastar aktiveringen av artikel 42.7 i EU‑fördraget och fördömer det faktum att denna åtgärd förvandlar Europeiska unionen till en militärallians. Parlamentet påpekar att detta inte får bli ett prejudicerande fall för framtiden. Parlamentet understryker att militära operationer aldrig har hejdat eller stoppat terrorism utan snarare skördat fler offer, skapat mer oreda och försämrat situationen för de drabbade. Parlamentet kräver att det så kallade kriget mot terrorismen ska upphöra och att terroristverksamhet ska hanteras inom ramen för rättsstatsprincipen genom polisiära utredningar och brottsbekämpande insatser. Parlamentet manar till strikt efterlevnad av folkrätten, till undvikande av militära interventioner och till fredliga lösningar på konflikter.”

Detta ändringsförslag från vänstergruppen GUE(NGL avslogs med endast 110 ja-röster mot 527 nej-röster och 25 nedlagda röster. Röstade för gjorde huvudsakligen blandgruppen EFDD, främlingsfientliga ENF, blandgruppen EFDD, främlingsfientliga ENF och vänstergruppen GUE/NGL. Nej röstade liberala ALDE, konservativa ECR, kristdemokratiska EPP, socialdemokratiska S&D och en stor majoritet av de Gröna/Regionalisterna. En minoritet av de Gröna/Regionalisterna avstod.

De svenska ledamöterna röstade som följer:

Ja: Björk (V), Post (FI) (avstod först men anmälde felröstning och intention att rösta ja).

Nej: Federley (C), Selimovic (FP), Wikström (FP), Adaktusson (KD), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Guteland (S), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S), Lundgren (SD), Winberg (SD).

Avstår: Andersson (MP), Eriksson (MP), Valero (MP),

Frånvarande: Engström (MP).

Sverigedemokraterna brukar vanligtvis rösta helt enligt blandgruppen EFDD:s lista (egentligen brittiska UKIP:s), men nu valde de att rösta nej till ändringsförslag 1 när deras grupp röstade ja.

Med Valeros (MP) tal i åtanke borde nog de tre MP-ledamöterna ha röstat ja till GUE/NGL:s ändringsförslag.

Punkt 8 i förslaget till resolution från EPP, S&D och ALDE:

”Europaparlamentet ser det alltjämt som en brådskande prioritering att utarbeta praktiska arrangemang och riktlinjer för framtida aktivering av klausulen om ömsesidigt försvar. När riktlinjerna utarbetas bör hänsyn tas till lärdomarna av den första aktiveringen av artikel 42.7.”

Denna punkt , som föreslagits av EPP, S&D och ALDE, antogs med 480 ja-röster mot 162 nej-röster och 23 nedlagda röster. Röstade för gjorde liberala ALDE, kristdemokratiska EPP, socialdemokratiska S&D, en minoritet av främlingsfientliga ENF och de Gröna/Regionalisterna.

Nej röstade en majoritet av konservativa ECR, blandgruppen EFDD, en majoritet av främlingsfientliga ENF och vänstergruppen GUE/NGL.

Avstod gjorde en minoritet av konservativa ECR (den polska delegationen).

De svenska ledamöterna röstade som följer:

Ja: Federley (C), Selimovic (FP), Wikström (FP), Adaktusson (KD), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Andersson (MP), Valero (MP), Guteland (S), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S).

Nej: Eriksson (MP), Post (FI), Björk (V), Lundgren (SD), Winberg (SD).

Frånvarande: Engström (MP).

Punkt 11 i förslaget till resolution från EPP, S&D och ALDE:

”Europaparlamentet är övertygat om att EU, genom att utnyttja befintlig kapacitet i medlemsstaterna och på unionsnivå, behöver ett permanent civil-militärt högkvarter på strategisk och operativ nivå och att denna struktur bör ges i uppdrag att planera för strategisk och operativ beredskap, däribland för kollektivt försvar i enlighet med artikel 42.7 och 42.2 i EU-fördraget och dess framtida tillämpning i nära samarbete med berörda Nato-strukturer.”

Denna punkt , som föreslagits av EPP, S&D och ALDE, antogs med 385 ja-röster mot 260 nej-röster och 17 nedlagda röster. Röstade för gjorde liberala ALDE, kristdemokratiska EPP och  en stor majoritet av socialdemokratiska S&D.

Nej röstade konservativa ECR, blandgruppen EFDD, främlingsfientliga ENF, vänstergruppen GUE/NGL, en minoritet av socialdemokratiska S&D (britter och svenskar) och de Gröna/Regionalisterna.

De svenska ledamöterna röstade som följer:

Ja: Selimovic (FP), Wikström (FP), Adaktusson (KD), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M).

Nej: Federley (C), Andersson (MP), Eriksson (MP), Valero (MP), Post (FI), Guteland (S), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S), Björk (V), Lundgren (SD), Winberg (SD).

Frånvarande: Engström (MP).

Punkt 12 i förslaget till resolution från EPP, S&D och ALDE:

”Europaparlamentet anser att det aktuella åberopandet av artikel 42.7 i EU-fördraget bör fungera som en katalysator för att frigöra potentialen hos alla säkerhets- och försvarsrelaterade fördragsbestämmelser som bör följa. Parlamentet erinrar i detta sammanhang om betydelsen av att till fullo och korrekt tillämpa försvarspaketet bestående av direktiv 2009/81/EG om upphandling på försvarsområdet och 2009/43/EG om överföring av försvarsrelaterade produkter inom gemenskapen.”

Denna punkt , som föreslagits av EPP, S&D och ALDE, antogs med 396 ja-röster mot 234 nej-röster och 36 nedlagda röster. Röstade för gjorde liberala ALDE, kristdemokratiska EPP och  en stor majoritet av socialdemokratiska S&D.

Nej röstade konservativa ECR, blandgruppen EFDD, främlingsfientliga ENF, vänstergruppen GUE/NGL och de Gröna/Regionalisterna. Avstod gjorde främst en minoritet av socialdemokratiska S&D.

De svenska ledamöterna röstade som följer:

Ja: Federley (C), Selimovic (FP), Wikström (FP), Adaktusson (KD), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Andersson (MP), Eriksson (MP), Valero (MP), Post (FI), Hedh (S).

Nej: Björk (V), Lundgren (SD), Winberg (SD).

Avstår: Guteland (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S).

Frånvarande: Engström (MP).

Punkt 18 i förslaget till resolution från EPP, S&D och ALDE:

”Europaparlamentet betraktar aktiveringen av klausulen om ömsesidigt bistånd som ett unikt tillfälle att skapa en grund för en stark och hållbar europeisk försvarsunion. Parlamentet anser att EU kommer att vara rustat och redo att bemöta de överväldigande hoten och utmaningarna på området för inre och yttre säkerhet endast om man har tillgång till självständig säkerhets- och försvarskapacitet.”

Denna punkt , som föreslagits av EPP, S&D och ALDE, antogs med 371 ja-röster mot 250 nej-röster och 44 nedlagda röster. Röstade för gjorde liberala ALDE, kristdemokratiska EPP och  en stor majoritet av socialdemokratiska S&D.

Nej röstade konservativa ECR, blandgruppen EFDD, främlingsfientliga ENF, vänstergruppen GUE/NGL och de Gröna/Regionalisterna. Avstod gjorde främst en minoritet av socialdemokratiska S&D.

De svenska ledamöterna röstade som följer:

Ja: Selimovic (FP), Wikström (FP), Adaktusson (KD), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M).

Nej: Federley (C), Andersson (MP), Eriksson (MP), Valero (MP), Post (FI), Guteland (S), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S), Björk (V), Lundgren (SD), Winberg (SD).

Frånvarande: Engström (MP).

Skäl H i förslaget till resolution från EPP, S&D och ALDE:

”EU-institutionerna bör vara mer aktiva inom säkerhets- och försvarspolitiken och främja tillämpningen av alla säkerhets- och försvarspolitiska bestämmelser som står inskrivna i fördragen, inklusive dem om Natos särskilda roll för säkerhet och försvar i Europa och över Atlanten. EU-institutionerna måste stödja alla medlemsstater i deras arbete med att tillämpa dessa bestämmelser fullt ut.”

Detta skäl H delades upp i tre ONU. Först röstade man om en del av texten som blev ganska obegriplig. Den löd som följer:

”EU-institutionerna bör vara (...) Natos särskilda roll för säkerhet och försvar i Europa och över Atlanten.”

Därefter röstade man om texten:

”(EU-institutionerna bör vara) mer aktiva inom säkerhets- och försvarspolitiken och främja tillämpningen av alla säkerhets- och försvarspolitiska bestämmelser som står inskrivna i fördragen, inklusive dem om (...).”

Denna andra del av skäl H , som föreslagits av EPP, S&D och ALDE, antogs med 380 ja-röster mot 243 nej-röster och 41 nedlagda röster. Röstade för gjorde liberala ALDE, kristdemokratiska EPP och  en stor majoritet av socialdemokratiska S&D.

Nej röstade konservativa ECR, blandgruppen EFDD, främlingsfientliga ENF, vänstergruppen GUE/NGL och de Gröna/Regionalisterna. Avstod gjorde främst en minoritet av socialdemokratiska S&D.

De svenska ledamöterna röstade som följer:

Ja: Federley (C), Selimovic (FP), Wikström (FP), Adaktusson (KD), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Guteland (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S).

Nej: Andersson (MP), Eriksson (MP), Valero (MP), Post (FI), Björk (V), Lundgren (SD), Winberg (SD).

Avstår: Hedh (S), Ulvskog (S).

Frånvarande: Engström (MP).

Därefter röstade man om den tredje delen, vilket var texten:

”(...) EU-institutionerna måste stödja alla medlemsstater i deras arbete med att tillämpa dessa bestämmelser fullt ut.”

Denna tredje del av skäl H , som föreslagits av EPP, S&D och ALDE, antogs med 381 ja-röster mot 247 nej-röster och 39 nedlagda röster. Röstade för gjorde liberala ALDE, kristdemokratiska EPP och  en stor majoritet av socialdemokratiska S&D.

Nej röstade konservativa ECR, blandgruppen EFDD, främlingsfientliga ENF, vänstergruppen GUE/NGL, de Gröna/Regionalisterna samt 18 ledamöter från socialdemokratiska S&D (främst den brittiska delegationen). Avstod gjorde främst en minoritet av socialdemokratiska S&D.

De svenska ledamöterna röstade som följer:

Ja: Federley (C), Selimovic (FP), Wikström (FP), Adaktusson (KD), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Guteland (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S).

Nej: Andersson (MP), Eriksson (MP), Valero (MP), Post (FI), Björk (V), Lundgren (SD), Winberg (SD).

Avstår: Hedh (S), Ulvskog (S).

Frånvarande: Engström (MP).

Så till ONU om resolutionen i dess helhet. Då röstade man alltså för godkännande av alla de punkter ovan som hade inkluderats i resolutionen.

Resolutionen i dess helhet, som föreslagits av EPP, S&D och ALDE, antogs med 406 ja-röster mot 212 nej-röster och 51 nedlagda röster. Röstade för gjorde liberala ALDE, kristdemokratiska EPP och  en stor majoritet av socialdemokratiska S&D.

Nej röstade konservativa ECR, blandgruppen EFDD, främlingsfientliga ENF, vänstergruppen GUE/NGL och de Gröna/Regionalisterna. Avstod gjorde 27 ledamöter från socialdemokratiska S&D (framförallt från tyska SPD).

De svenska ledamöterna röstade som följer:

Ja: Federley (C), Selimovic (FP), Wikström (FP), Adaktusson (KD), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Guteland (S), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S).

Nej: Andersson (MP), Eriksson (MP), Valero (MP), Post (FI), Björk (V), Lundgren (SD), Winberg (SD).

Avstår: Ulvskog (S).

Frånvarande: Engström (MP).

Att C, FP, KD och M röstar ja till utökat militärt samarbete i EU är kanske inte så konstigt. Deras respektive partier är ju för att Sverige skall gå med i NATO, även om man kan invända att EU:s försök att bygga en dubbel militär struktur till NATO kan anses onödigt. Antingen satsar man på NATO eller också lämnar man NATO och startar en egen försvarsallians i EU.

Att fyra av fem socialdemokrater röstar för resolutionen är intressant – representerar de en ny linje för de svenska Socialdemokraterna? Eller är de så ”Brysseliserade” att de villigt följer S&D-gruppens linje?

De skriftliga röstförklaringarna efter omröstningen är intressanta att studera.

Ledamöterna i UK Independence Party lämnade in följande röstförklaring:

”UKIP voted against the resolution on the Mutual Defence Clause because we do not support the further militarisation of the EU. We are also specifically concerned about discussion of the development of a European Defence Union or further activation of other defence provisions contained within the Lisbon treaty. UKIP is in complete support of the French people in their fight against terrorism and offers our condolences for the tragic attacks in Paris last year. However we do not support the activation of Article 42 (7). The UK has strong defence ties with France, through NATO and bilateral agreements between the two countries, such as the Lancaster House Treaties (2010).

UKIP supported Amendment 1 to the resolution on the Mutual Defence Clause because it rejects the activation of Article 42 (7) TEU. This should however not be interpreted as offering support for any other statements contained within this amendment.”

De fem svenska socialdemokraterna lämnade in en skriftlig röstförklaring efter omröstningen. Den löd som följer:

”Möjligheten för en medlemsstat att åberopa artikel 42.7 finns inskriven i EU-fördraget. Vi svenska socialdemokrater stödjer en översyn av klausulen om ömsesidigt försvar eftersom vi anser att EU behöver dra lärdomar av hanteringen efter första tillämpningen av artikel 42.7 och fastslå hur en liknande situation bäst bör hanteras i framtiden. Vi anser däremot inte att det behövs ett permanent civil-militärt högkvarter, eller att aktiveringen av klausulen om ömsesidigt bistånd på något sätt bör leda till en europeisk försvarsunion. Vi valde därför att inte stödja dessa skrivningar.”

Detta är dock rent struntsnack, fyra de fem socialdemokraterna röstade ja till resolutionen i dess helhet som innehöll just de viktiga principiella skrivningar man säger sig vara emot. Alltså väljer de svenska socialdemokraterna (utom gruppledaren Ulvskog som avstod i slutomröstningen) att flyta som döda sillar med den EU-federalistiska strömmen i EU-parlamentet. Imponerande integritet? – inte.

Bild: Eurocorps logo (C) Europeiska Unionen 2016

[granskningeu]

EU:s reformförslag till Storbritannien – tomma löften

Tisdagen 2 februari offentliggjorde Donald Tusk, EU-president i ministerrådet sin förslag för en ny uppgörelse med Storbritannien (eller Förenade Kungadömet som det officiellt heter) inom EU. Det viktigaste dokumentet är det utkast till beslut för regeringscheferna i Europeiska Rådet Tusk skrivit efter diskussioner med olika medlemsländer. Detta beslut skall då träda i kraft den dag Storbritanniens regering meddelar ministerrådet att landet har beslutat att stanna kvar som medlem av EU.

När det gäller de ekonomisk-politiska frågorna har Storbritannien krävt att när euroländerna går vidare med sin finanspolitiska överstatliga union så skall den intre marknadens integritet och de legala intressena från icke-euroländers sida respekteras.

Intressant för Sveriges del är att Tusk nu uttalade att en fördjupning av EMU skall vara frivillig för de länder som inte har euro som valuta och det skall vara öppet för dessa länder att delta när det så är lämpligt.

Detta är intressant då EU-kommissionens linje är att till exempel Sveige måste gå med i euron eftersom vi inte har något undantag. En del euroländer som Tyskland och Frankrike är angelägna om att se till att eurozonen blir mer överstatlig och de är irriterade över att Storbritannien har en eventuell möjlighet att stoppa dem. Men det finns också i Tusks förslag en skrivning om att icke-euroländer inte skall skapa hinder utan underlätta fördjupningen av den överstatliga eurostaten.

När det gäller ”ever closer union”, det vill säga att som det står i EU-fördraget - EU skall gå på ett enda spår mot målet att skapa ett Europas Förenta Stater – har Storbritanniens regering deklarerat att de vill att detta politiska åtagande INTE skall gälla dem. Storbritannien vill ha detta på pränt formellt, lagligt bindande och oåterkalleligt. Något som också Sverige/Danmark borde uttala skall gälla för oss.

Tusk har föreslagit att Europeiska rådet skall uttala att Storbritannien inte är åtaget till ytterligare politisk integration i EU. Detta är dock bara ett uttalande som skall göras från rådet. Det skall alltså inte formellt skrivas in i EU:s fördrag just nu, men Britterna får ett löfte om att det skrivs in i EU:s fördrag nästa gång man gör en revision. Om man kan lita på ett sådant löfte kan ifrågasättas starkt. Detta är alltså vad som föreslås skall bli positionen från övriga 27 EU-länder. Om detta blir EU-27:s slutliga position återstår att se.

Cameron och Storbritanniens regering vill också stärka de nationella parlamentens roll i EU. EU-parlamentet anser sig ju till exempel stå över medlemsländernas parlament i rangordning (trots ett lågt valdeltagande i valen till det förstnämnda). Storbritannien har förordat att ett antal nationella parlament tillsammans skall kunna ge ett ”rött kort” till nya EU-lagar. Exakt hur många medlemsländers parlament som skall krävas för att kunne ge ett rött kort skall vara ett ”föremål för förhandling”.

Men här har Tusk inte utlovat något av substans. Redan idag finns det i enlighet med Lissabonfördraget en möjlighet för de nationella parlamenten att avge ett gult kort för att få EU-kommissionen att ompröva ett förslag för att de nationella parlamenten anser att det strider mot principen att politiska beslut skall fattas så nära medborgaren som möjligt (EU-institutionernas princip är snarare att EU är den bästa nivån där politiska beslut skall fattas).

Men det gula kortet har hittils fungerat dåligt. Det behövs nio parlament eller fler för att få till ett gult kort. Men tidsperioden för att avge kortet är begränsad (12 veckor), de nationella parlamenten är inte koordinerade sinsemellan, de har heller i regel inte fått några resurser för att genomföra granskningen av EU-förslag. Sveriges Riksdag har faktiskt varit mycket aktiva i denna granskning av EU-förslag. Men tyvärr lämnas det mycket att önska av många andra nationella parlaments arbete. En del verkar överhuvudtaget inte ha brytt sig, Kroatiens parlament har sedan 2010 inte visat gult kort en enda gång. Sloveniens parlament har gjort det i 0,1% av fallen,  Bulgariens parlament 0,2% och så vidare. Totalt ligger 14 EU-länders parlament under 1% i gula kort av det totala antal ärenden där man kunnat avge det. D¨säger det sig självt att det är ytterst svårt att skrapa ihop nio länders parlamentet till vare sig ett gult kort eller ett rött kort.

Att detta skulle bytas från ett gult till ett rött kort löser inga av de nämnda problem som finns idag med de nationella parlamentens inflytande på EU. Så det brittiska kravet från EU om att utöka de nationella parlamentens roll i EU har i princip inte nått något gehör i verkligheten.

I Storbritannien är det också en stor fråga vad som skall gälla i framtiden till exempel  för barnbidrag till EU-migranter. Idag betalar Storbritannien barnbidrag till EU-migranter vars barn kan vara kvar i deras hemländer, till exempel i Polen. Dessa barnbidrag är på en och samma nivå oavsett vilket land dessa EU-migranters barn bor i. Nu föreslås det en en ändring från EU som kan innebära att man till exempel sänker banrbidraget för EU-migranters barn som befinner sig i Polen till polsk nivå.

I sitt valmanifest 2015 lovade Cameron att han skulle minsann se till att man inte betalade ut barnbidrag till EU-migranters barn som bor i andra EU-länder. Huruvida detta var ett populistiskt löfte för att kamma hem väljare kan diskuteras. Men nu ser vi alltså att han inte kom särskilt långt med att förverkliga sitt vallöfte när han förhandlade med EU. Själv säger Cameron nu att det fortfarande är en fråga för förhandling med EU. Men det kan konstateras att han inte kommit särskilt långt och att hans vallöfte inte var något värt i Bryssel.

En del kritiker är inte nöjda med detta men Cameron försöker vrida till beskrivningen av förslaget och få det till en seger för hans krav på begränsning av bidrag till EU-migranter.

Men i dokumentet från Tusk är det fullt av hål om vad som skall komma att gälla. Att ändra EU-migranters förmåner skall gtälla en begränsad tid och endast för EU-migranter som nyligen har kommit in på den brittiska arbetsmarknanden under en period av (X) år, utvidgningsbart för två följande perioder på (Y) år and (Z) år. Detta med X, Y, Z (det står faktiskt så i Tusks dokument) har vållat mycket irritation i Storbritannien och Camreon försöker att undvika frågan.

Cameron försöker nu att dansa piruetter likt balettdansörerna i Svansjön. Han säger att detta utkast levererar ”substantiella reformer” i EU. Men det finns inget substansiellt i Tusks förslag till Europeiska Rådet. Oavsett vad Tusk hade kommit med hade Cameron tagit positionen att han minsann har påverkat EU, Cameron vill inte att Storbritannien skall lämna EU.

Bättre förslag måste säkert komma för att övertyga Storbritanniens medborgare om att de skall rösta ja till fortsatt EU-medlemskap. Cameron hoppas på att han kan överrösta EU-kritikerna i Storbritannien. Men frågan är om detta förslag är tillräckligt för att göra det.

Se även: When Cameron and Osborne laughed at a ‘Red Card’

[granskningeu]

Utredning visar att EU:s offentlighetslag fungerar dåligt

När Sverige som ordförandeland i EU:s ministerråd våren 2001 fick till stånd en offentlighetslag för EU:s institutioner hyllades den som en stor framgång,  i alla fall av den dåvarande svenska S-regeringen. Minister Britta Lejon (S) uttalade före omröstningen om förordningen “Jag är övertygad om att kommande generationer européer kommer att minnas vad som hände den 2 och 3 maj 2001.″ Kritiker menade att det var en alltför tandlös lagstiftning.

Nu många år efteråt ser vi resultaten. Sverige begränsade från 1/1 2014 sin offentligshetsprincip för att inte irritera andra EU-länder. Dokument som rör EU skall hemligstämplas lättare av svenska myndigheter än tidigare. 

Frilandsjournalisten Staffan Dahllöf har å EUD:s tankesmedja OEIC:s vägnar testat öppenheten i EU-kommissionen i tre olika ärenden och sammanställt detta i en rapport.

Dahllöf och OEIC:s Philip Lerulf skriver i GP 2/2/2016 om rapporten och dess slutsatser. De sammanfattar att få utnyttjar EU:s offentlighetslagstiftning. En förklaring till det är att EU-institutionerna befinner sig i en egen bubbla i Bryssel, långt från EU-ländernas medborgare. Enligt senast tillgängliga uppgifter är det bara 0,001 procent (6 525) av EU:s 500 miljoner invånare  som utnyttjar möjligheten att be om insyn i EU-handlingar med stöd av lagen från 2001. Majoriteten är forskare, jurister och lobbyister. Journalister stod bara för 299 av ansökningarna, motsvarande knappt fem procent. Än färre är vanliga medborgare. 

De tre områden Dahllöf testade att få ut handlingar om var:

Högnivågruppens arbeta för införandet av en direkt EU-skatt

En principiellt viktig politisk fråga . I princip fick Dahllöf inte några handlingar av vikt, inga handlingar lämnades ut om de känsliga frågor som gruppen uppenbarligen förhandlat om. Denna grupp har haft svårigheter att komma överens, det vet vi efter vad som uppdagades i december 2015 när de skulle presentera ett resultat. Men vad som utspelades i denna högnivågrupp får vi inte veta. Inte bara allmänheten, utan också EU-ländernas regeringar undenhålls information i denna fråga.

EU:s förhållande till ”icke-demokratin” Saudiarabien

Sveriges relation har varit en känslig fråga. Men hur är EU:s relation till detta land? EU har ju en ambassad där så en diger kommunikation finns säkerligen mellan EU-institutionerna och Saudiarabiens myndigheter. Men det enda som lämnades ut var i princip en artighetskonversation relaterat till ett dödsfall i den saudiska kungafamiljen.

EU-kommissionsordförande Jean-Claude Junckers korrespondens

Är den sökbar, möjlig att se eller överblicka för EU-länderna medborgare? I USA har det varit en massiv kritik mot att Hillary Clinton som utrikesminister använde ett privat emailkonto utanför utrikesministeriet och undgick offentligheten. Denna slags uppmärksamhet möter inte Juncker. Dahllöf kunde konstatera att Junckers korrespondens finns inte i någon sökbar sammanställning, ej heller finns information om hur Junker hanterar sin korrespondens eller var den förvaras.

EU-kommissionen saknar 15 år efter öppenhetsförordningens tillkomst fortfarande ett fungerande dokumentregister för allmänheten. Trots en uttalad kritik för åtta år sedan från EU:s dåvarande ombudsman Diamandouros har inget hänt.

Handläggningstiderna överskrids dessutom regelbundet (stadgade 15-30 arbetsdagar). Det tog kommissionen 65 arbetsdagar att besvara ansökan om insyn i arbetet med EU-skatter, 42 dagar att redogöra för EU:s relationer med Saudiarabien och 56 arbetsdagar att få klarhet i att, och varför, kommissionen inte redovisar ordföranden Jean-Claude Junckers korrespondens.

De anförda skälen att avslå en ansökan i Dahllöfs fall, men också generellt, är att skydda EU-kommissionens eget arbete från insyn och inblandning utifrån.

De verkliga problemen är det ständiga hotet från EU-kommissionen om att försämra den gällande förordningen, de ständigt återkommande angreppen på öppenheten från annan EU-lagstiftning, och det till synes monumentala politiska ointresse som har avlöst öppenhetsentusiasmen för 15 år sedan.

För Sveriges del som EU-land, 250 år efter tryckfrihetsförordningens tillblivelse och 15 år efter EU:s försök i samma riktning, tycks öppenhet inte längre vara en prioriterad fråga.

Skärpning alla svenska politiker som så gärna skryter om att de är så betydande i EU-samarbetet. Varför agerar ni inte mer aktiv i frågan om öppenhet?

Bild: ett av dokumenten om EU-skatt som skickades till Staffan Dahllöf

[granskningeu]

Gör EU-parlamentet skäl för sina höga omkostnader?

EU-parlamentet hade session i Strasbourg måndag-torsdag 18-21 januari 2016.

751 EU-parlamentariker multiplicerat med minst tre EU-parlamentsanställda av olika slag gjorde resan till Strasbourg, den sistnämnda gruppen i huvudsak från Bryssel.

EU:s Revisionsrätt uppskattade sommaren 2014 EU-parlamentets resekostnader mellan Bryssel och Strasbourg till 114 miljoner euro (cirka 1,06 miljard svenska kronor).

Men vad gör då EU-parlamentet som är så viktigt att det berättigar denna stora extrakostnad för EU-ländernas skattebetalare?

Förutom debatter om bland annat vad som hänt under det luxemburgska ordförandeskapet i ministerrådet och vad som skall hända under det kommande nederländska ordförandeskapet så röstade man om totalt 26 ärenden (dock ett av dem godkändes utan omröstning). Av dessa 26 var sju stycken lagstiftningsfrågor (ett av dessa sju var dock tekniskt sett ett yttrande till ministerrådet).

De sju lagstiftningsärendena var som följer:

Tisdag 19/1

1/ Flerårig återhämtningsplan för blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet (ordinarie lagstiftningsförfarande, första behandlingen – EU-kommissionen lägger förslaget och ministerrådet och EU-parlamentet arbetar och med och godkänner förslaget gemensamt).

Onsdag 20/1

2/ Automatiskt utbyte av uppgifter ur fordonsregister i Lettland (samrådsförande – EU-parlamentet avger endast en åsikt, ministerrådet är inte skyldigt att följa EU-parlamentets uttalande utan bara att lyssna till det).

3/ Oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegång i straffrättsliga förfaranden (ordinarie lagstiftningsförfarande, första behandlingen – EU-kommissionen lägger förslaget och ministerrådet och EU-parlamentet arbetar och med och godkänner förslaget gemensamt).

4/ Personlig skyddsutrustning (ordinarie lagstiftningsförfarande, första behandlingen – EU-kommissionen lägger förslaget och ministerrådet och EU-parlamentet arbetar och med och godkänner förslaget gemensamt).

5/ Anordningar för förbränning av gasformiga bränslen (ordinarie lagstiftningsförfarande, första behandlingen – EU-kommissionen lägger förslaget och ministerrådet och EU-parlamentet arbetar och med och godkänner förslaget gemensamt).

6/ Linbaneanläggningar (ordinarie lagstiftningsförfarande, första behandlingen – EU-kommissionen lägger förslaget och ministerrådet och EU-parlamentet arbetar och med och godkänner förslaget gemensamt).

Torsdag 21 januari 7/ Stabiliserings- och associeringsavtalet mellan EU och Kosovo (godkännandeförfarande – EU-parlamentet har vetorätt men saknar möjlighet att ändra i lagförslaget).

EU-parlamentet hittar jobb åt sig själva och alltid finns det något tyckande man kan sönderdela. Till exempel på tisdagen röstade man om två egna initiativbetänkanden i följande ämnen: ”Kompetenshöjande åtgärder för att bekämpa ungdomsarbetslöshet” (Plurabetänkandet A8-0366/2015 – observera ingen anknytning till Plura i Eldkvarn) och ”Vägen mot en rättsakt för den digitala inre marknaden” (Kallas/Gebhardtbetänkande A8-0371/2015).

Dessutom röstade man på tisdagen om ett eget initiativbetänkande om rollen för interkulturell dialog, kulturell mångfald och utbildning när det gäller att främja EU:s grundläggande värderingar (Wardbetänkandet A8-0373/2015) från utskottet för kultur och utbildning.

Den som vill ödsla tid på att läsa ett fullständigt meningslöst dokument kan göra det här.

Av 20 närvarande svenska EU-parlamentariker röstade 17 ja till detta betänkande. Dessa 17 svenska EU-parlamentariker stödjer utan problem den rikliga ordproduktion EU-parlamentet presterar, vars kvalitetsinnehåll starkt kan ifrågasättas, och inte minst ifrågasättas existensen av med tanke på de tuffa villkor verksamheten inom vård, skola och omsorg lever under.

Av de 26 ärendena var också tre rent interna EU-parlamentsangelägenheter. Två stycken ärenden handlade om upphävandet av immunitet för en EU-parlamentariker, en om utnämning av en undersökningskommitté (godkändes utan omröstning) samt ett betänkande om verksamheten i EU-parlamentets utskott för framställningar år 2014.

Sammantaget kan konstateras att EU-parlamentet har lite att göra, men samtidigt är de som är valda dit oerhört välbetalda, liksom en stor del av personalen också uppbär goda löner.

Utan problem skulle man kunna stryka några ärenden och skippa varannan session i EU-parlamentet. Därmed skulle man spara cirka 500 miljoner svenska kronor om året. Ett sådant besparingsförslag skulle säkert vara populärt bland en majoritet av EU-ländernas skattebetalare.

Foto:  Cédric Puisney Flickr

[granskningeu]

Skall EU få makt över bensinskatten?

Utspelen för genomförandet av en fjärde skattenivå – att medborgare och företag i EU:s medlemsländer på något sätt skall betala en skatt direkt till EU:s institutioner – kommer då och då fram i media.

För att genomföra en EU-skatt försöker EU:s toppolitiker att binda förslaget till dels att EU-skatten skall gå till behjärtansvärda ändamål som ingen kan motsätta sig och helst skall man ta ut EU-skatten från något som inte är särskilt populärt hos allmänheten.

Vad det gäller det förstnämnda, vad EU-skatten skall gå till, så var det före den globala klimatkonferensen i Paris hösten 2015 tal om att EU-skatten skulle gå till klimatfrämjande åtgärder. Men nu är klimatkonferensen över och dess resultat har det uppstått en annan debatt om. Dock, nu har ju flyktingkrisen blivit en annan akut fråga och då ser EU-federalisterna sin chans att introducera EU-skatten med argumentet att den skall gå till att åtgärda flyktingkrisen. Vem kan motsätta sig flyktinghjälp? Hur EU-skatten skall fördelas (genom EU-institutionerna så de får något att göra och utökad makt) till EU:s medlemsländer, är något som får klaras ut efter att EU-skatten är på plats.

Den finansiella transaktionsskatten (FTT) på EU-nivå valdes tidigare ut därför att den är ganska lätt att sälja in. Vänstern gillar att man beskattar banker och valutaspekulanter och även i högerkretsar är inte alltid banker populära, så EU-först-högern kunde också stöda och godkänna FTT-projektet. Men verkligheten har visat sig mer komplicerad när det gäller beskattning av finansiella transaktioner mellan EU-länder som är med i EU-skatten och EU-länder som inte är med i den. Dessutom skall pensionsfonder också betala EU:s FTT, vilket leder till ökade utgifter för dem och därmed minskade utbetalningar till pensionärer.

Man måste alltså hitta på nya idéer på hur EU-beskattning kan bli realitet. Den tyska finansministerns förslag är endast det senaste, tidigare har t.ex. föreslagits 350 kr per år i EU-skatt på varje mobiltelefon (förslag i EU-parlamentet 1999), 130 kr i EU-flygskatt på varje flygresa (förslag i EU-parlamentet 1999) samt en direkt momsinbetalning till EU på en-två procentenheter på varje vara, tjänst eller dylikt som köps i de olika EU-länderna. Om EU-institutionerna får direkt beslutsmakt över en del av momssatsen så kan de höja den efter eget tycke när de anser sig behöva mer pengar till EU-budgeten. Kriser råder det inte brist på.

Nu har Tysklands  finansminister Schäuble föreslagit en EU-skatt på bensin för att åtgärda flyktingkrisen, men också för att trygga EU:s och Schengenområdets gränser. Var och en kan ju fundera på om rätt väg att gå är att ta ytterligare steg mot en EU-stat med intaget av en EU-skatt för att skydda EU-gränsen? Är det snarare inte så att Schengenavtalets framtid måste utvärderas?

Självuttalad och trogen EU-federalist, Finlands finansminister Stubb, applåderade genast idén om en EU-skatt på bränsle. Stubb erkänner dock att ingen vill höja totalskattegraden i nuläget. Särskilt inte i Finland skall tilläggas som genomgår en flerårig ekonomisk kris. I sann Bryssel-anda vill Stubb vara ”kreativ”. Vad som dock är intressant är att Stubb erkänner att med en EU-skatt höjs skattetrycket, EU-federalisterna har tidigare pratat i nattmössan om att en EU-skatt skall bli ”skatteneutral”, det vill säga de andra skattenivåerna nationellt, regionalt och lokalt kommer att sänka sina skatter. Rent konkret har de aldrig förklarat hur detta skall gå till. Samtidigt efterfrågas allt mer uniforma skattesatser och eliminering av konkurrens mellan skattejurisdiktioner.

Men sedan till huvudfrågan om vi i Sverige verkligen vill ge EU-institutionerna makten över bensinskatten. Sverige är ett glesbefolkat land och har redan relativt sett en hög bensinskatt.

Varje gång bensinskatten debatteras är det viktigt att den svenska lands/glesbygdsväljaren hörs i debatten. EU:s beslutsprocess i Bryssel kommer den svenska lands/glesbygdens medborgare knappast att kunna påverka. Att ge bort Sveriges självständighet i denna fråga, förutom implikationen av en EU-skatt i sig, vore döden för våra medborgare politiska inflytande i en vital och även livsavgörande fråga. Är Bryssel bättre på att sätta nivån för bensinskatten?

Får EU rätt till en direkt EU-skatt kommer de steg för steg att införa andra EU-skatter och så småningom ta över hela skattefrågan. Skall Sverige som EU-medlem lämna den urgamla princip som slogs fast redan i 1809 års regeringsform genom den berömda formuleringen: 

"Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av riksens ständer allena vid allmän riksdag".

Två svenska socialdemokratiska EU-parlamentariker argumenterade i september 2011 i princip för att ovannämnda urgamla politiska grundlag inte skall gälla längre.

Det skall tilläggas att även en femte skattenivå kan komma i framtiden. Förenta Nationerna har ont om pengar. Det har talats om en finansiell transaktionsskatt på global nivå. Men den idéns förverkligande ser inte ljus ut. Nu i januari 2016 presenterades en rapport som föreslog en FN-skatt på fotbollsbiljetter, konsertbiljetter och dylikt för att finansiera FN:s flyktingarbete. 

Bild: commons.wikimedia.org/wiki/User:Catasa 

[granskningeu]

Ett första avtal om en EU-skatt på finansiella transaktioner på plats

Men många detaljer återstår - och Estland lämnar projektet

I Sverige fick förhandlingarna under december 2015 om införande av en direkt EU-skatt mellan elva EU-länder föga uppmärksamhet. Just december 2015 var en månad av desperation för att få ett avtal på plats på grund av den självpåtagna tidsfrist som de elva EU-länderna hade satt upp för sina EU-skatteförhandlingar. De har pågått sedan 2011, men hade gått i stå.

De elva finansministrar som ville införa en harmoniserad EU-skatt på finansiella transaktioner hade grunden för en uppgörelse på bordet till deras möte måndagen den 7 december.

"Vi har en grund för en överenskommelse på bordet ... Vi är i de sista centimetrarna ifrån vad som krävs för att uppfylla detta avtal, inte det lättaste att uppnå, men jag tror att vi kan göra det, och vi måste göra det. Vi kan göra det och måste göra det nu”. 

Det sade EU-kommissionär Moscovici på en presskonferens inför mötet på finansiella transaktioner. Han var som optimist som alltid - det är hans jobb.

Men Tysklands finansminister Wolfgang Schaeuble sade till journalister innan mötet att han var "skäligen skeptisk" att en kompromiss hade kommit närmare.

"Vi har haft så många möten om detta ämne och då har det alltid misslyckas på någon punkt i en av medlemsländerna," sade Schaeuble till journalister. "Jag vet inte vad jag skulle göra. Vi måste nå en överenskommelse. Vi kanske kommer att lyckas i dag och om inte kommer vi att förnya våra ansträngningar nästa år."

De elva deltagarna i mötet kom att fokusera på hur skatteplanen skulle hantera derivat, hur erbjuda statspapper bundna undantag, och hur man skulle behandla ”market making”-aktiviteter, berättade en EU-tjänsteman för reportrarna i Bryssel.

Österrikes finansminister Hans Joerg Schelling sade att det fanns ett nytt kompromissförslag som kunde vara acceptabelt. "Det är rätt att vi inte har långt att gå, men som ni vet är den sista metern ofta det svåraste", sade han före mötet.

Men ett genombrott kom tisdagen den 8 december 2015. Tio EU-länder enades om "grundläggande principer" för en skatt på finansiella transaktioner (FTT). Inte utan problem och Storbritannien hotade med att gå till EU-domstolen om FTT-skatten går emot deras intressen på finansmarknaden.

Efter en sen natts möte måndag-tisdag 7-8 december lade finansministrarna från Österrike, Belgien, Frankrike, Tyskland, Grekland, Italien, Portugal, Slovakien, Slovenien och Spanien fram ett förslag, som bara utgjorde en sida, till sina EU-kollegor på tisdagen. Papperet beskriver hur aktier och derivat kan beskattas.

Angående aktier beslutade de att "alla transaktioner inklusive intradags skall beskattas", men att "en smal ”market making”-undantagelse kan krävas."

Angående derivat, sade de "beskattningen bör baseras på principen om bredast möjliga bas och låga avgifter" och bör inte påverka statsobligationer utfärdade av medlemsstaterna.

Dokumentet är "ett viktigt steg framåt [och] signalerar en mycket tydlig vilja att gå framåt", uttalade EU:s finanskommissionär Moscovici.

Men avtalet representerar i själva verket ett dubbelt bakslag för initiativtagarna till FTT-skatten. Främst för Österrike, som var ordförande i gruppen andra halvåret 2015, för Frankrike och för EU-kommissionen. De lanserade i början av 2015 en förhandlingsrunda med syfte att genomföra FTT den 1 januari 2016. Då hoppades de att nå en överenskommelse före klimatkonferensen i Paris och använda FTT-skatten för att finansiera kampen mot klimatförändringar och utvecklingsbistånd.

Nästa deadline är nu juni 2016 och samtalen kommer att fortsätta inom ramen för Nederländernas EU:s ordförandeskap, ett land som inte är inblandat i FTT-planen.

Det andra bakslaget i förhandlingarna var att Estland nu lämnat den grupp av länder som är villiga att införa skatt på finansiella transaktioner.

Estlands motsätter sig nu FTT eftersom de är oroade över att de flesta aktierna handlas av finansiella institutioner som inte finns i de deltagande EU-FTT-länderna, vilket betyder att FTT kanske knappt ger några skatteintäkter.

Omfattningen av FTT-skatten i de deltagande länderna hade Estland räknat på och de fann "att kostnaden för att samla in skatten jämfört med intäkterna inte skulle göra denna skatt värt det", sade en EU-tjänsteman efter mötet.

Just när tidsfristen för ett slutgiltigt avtal kom upp godkände alltså tio EU-länder ett FTT-förslag som åtminstone håller hoppet för EU-federalisterna om införande av EU-skatt på finansiella transaktioner vid liv. Men, för att gå vidare med planen under en förstärkt format samarbete, måste det finnas minst nio frivilliga stater. Ett par avhopp till skulle döda FTT-skatten. För att hålla medlemmar ombord, säger dokumentet att "ytterligare analys ... krävs. Negativ inverkan på realekonomiska system och pensioner bör minimeras."

Granskning.eu frågade precis före jul 2015 en slovensk nationell parlamentsledamot som är medlem av det slovenska parlamentets EU-utskott om debatten i landet om den EU-skatt man skall gå med i. Men parlamentsledamoten visste inget om FTT-skatten, den hade inte debatterats och inte föredragits i EU-utskott. Den slovenska finansministern skötte frågan själv. Slovenien ville inte heller döda FTT-skatten genom ett avhopp. De har legat illa till ekonomiskt som euroland under eurokrisen och kan behöva finansiellt stöd från EU, i detta läge vågar de inte stöta sig med Tyskland och Frankrike.

"Vad vi uppnår är blygsam," sade Tysklands Wolfgang Schaeuble efter finansministrarnas möte. "Alternativet var att få något som är värre." Schaeuble yttrade också vissa reservationer när han föreslog att fler deltagare skulle vara nödvändigt att göra FTT-skatten värd att införa.

"Det enda vi kan göra är att ta del av gruppens dokument och säga att vi kommer att fortsätta detta nästa år", sade Luxemburgs finansminister Pierre Gramegna, som var ordförande för mötet.

Huvuddelen av diskussionen om de skattesatser som tillämpas på alla olika instrument som ingår i FTT-skatten, har inte ens börjat. "Nu när principerna har kommit överens om, kommer samtalen att handla om vilka verktyg som finns och hur du kan utarbeta juridiska språket", uttalades det officiellt efter mötet.

Som skattefråga kommer EU-skatten på finansiella transaktioner när den är klar att kräva enhällighet bland de 28 medlemsländerna. En medlemsstat kommer att vara avgörande för att nå en uppgörelse - Storbritannien. Dess finansminister George Osborne hällde kallt vatten på de tio FTT-skatteländernas entusiasm.

Detta ensidiga förslag "är en bit papper, det är inte ett Ekofin dokument", sade Osborne till sina kollegor.

De tio länder kan gå vidare med FTT planen, sade Osborne, men "det är deras verksamhet, under förutsättning att påverkan bara gäller dem." Han tillade att resultatet är "mycket osäkert."

Tidpunkten för FTT-införandet kunde ha varit bättre för den brittiska Toryregeringen. En folkomröstning är på gång 2016 eller 2017 i Storbritannien om att lämna EU.

Relationerna mellan Storbritannien och euroområdet, samt bevakning av City of Londons verksamhet, var i samtalets centrum för att hålla Storbritannien inom EU. Men George Osborne gick ännu längre än en politisk varning och hotade med rättsliga åtgärder.

"Jag gör det mycket klart att om förslaget ger effekter på den brittiska, andra icke-deltagande staters och på de enskildas marknader, kommer vi att behöva gå till domstol", sade han.

Så en sorts ”uppgörelse” om EU-FTT kom på plats och anhängare av projektet räddade sina ansikten. Men det var en mycket tunn handling och den kan inte kallas imponerande. Det bara gjorde att man kunde trycka fram tidsfristen till juni 2016. Ingen förlorade, men ingen vann. Kohandeln fortsätter.

[granskningeu]

EU-parlamentet tjatar om en plats för EU i FN:s säkerhetsråd

På EU-parlamentets session i Strasbourg 23-26 november 2015 hände inte så mycket. Men en fråga i ett betänkande är intressant att återge. Från utskottet för utrikesfrågor - en diskussionsklubb, precis som de utrikespolitiska föreningarna som brukar finnas på Sveriges universitetsorter, lades det fram ett betänkande ”om EU:s roll i FN – Hur kan EU:s utrikespolitiska mål uppnås bättre?” (A8-0308/2015). Föredragande var Paavo Väyrynen, som varit Finlands utrikesminister inte mindre än tre gånger (1977–1982, 1983–1987 och 1991–1993). Men betänkandet var inget annat än ett ”eget initiativbetänkande”, alltså bara ett tyckande från EU-parlamentet.

EU-parlamentet har i åratal tjatat om att EU skall ha en gemensam permanent plats i FN:s säkerhetsråd. I EU:s medlemsländer är tonen en annan och EU-parlamentarikernas åsikt i stort sett ignorerad. Frankrike och Storbritannien bevakar sina permanenta platser som hökar och Tyskland för kampanj för att de skall få en permanent plats. Även Sverige för kampanj för att få en av de roterande platserna i FN:s säkerhetsråd 2017-2018. Att EU-länder sitter där räcker uppenbarligen inte för Sverige trots ”den heliga EU-samordningen”.

I ett yttrande till Väyrynenbetänkandet skriver EU-parlamentets utskott för konstitutionella frågor: 

”Europaparlamentet begär att man genomför de förhandlingar och förfaranden och den reform av FN:s säkerhetsråd som behövs för att EU ska kunna bli permanent medlem av detta organ, med en permanent plats och en gemensam röst.”

Utrikesutskottet vill dock inte gå lika långt denna gång. De skriver följande i punkt 14 i förslaget till betänkande: 

”Med tanke på EU:s bidrag till freds- och säkerhetsstrukturen i världen och Lissabonfördragets mål att stärka den europeiska utrikespolitiken påminner Europaparlamentet om det långsiktiga målet att EU får en plats i ett utvidgat säkerhetsråd, och efterlyser åter en debatt i hela Europa om reformen av säkerhetsrådet. …”.

EU-parlamentet backar alltså något och vågar inte riktigt uttala att EU-länderna skall ha en enda gemensam plats, vilket rimligtvis skulle innebära att de stora EU-länderna inte längre kan ha egna platser där.

Tisdagen den 24 november röstade man om betänkandet i plenum. Vid omröstningen röstade man särskilt i en andra del av punkt 14 om formuleringen 

"det långsiktiga målet att EU får en plats i ett utvidgat säkerhetsråd".

Denna del av punkt 14 antogs med 497 ja-röster mot 166 nej-röster och 18 nedlagda röster.

Ja röstade liberala ALDE, italienska femstjärnerörelsen i blandgruppen EFDD, en minoritet av vänstergruppen GUE/NGL, kristdemokratiska EPP, socialdemokratiska S&D samt de Gröna/regionalisterna.

Nej röstade konservativa ECR, en majoritet av blandgruppen EFDD, främlingsfientliga ENF, en majoritet av vänstergruppen GUE/NGL, 18 ledamöter från brittiska Labourpartiet i socialdemokratiska S&D samt en svensk Miljöpartist. Ytterligare en minoritet i vänstergruppen GUE/NGL avstod.

De svenska ledamöterna röstade som följer:

Ja: Federley (C), Selimovic (L), Wikström (L), Adaktusson (KD), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Guteland (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S).

Nej: Andersson (MP), Björk (V), Lundgren (SD), Winberg (SD).

Frånvarande: Engström (MP), Hedh (S), Post (FI).

C, FP, KD, M, S och MP anser alltså att EU skall ha en plats i säkerhetsrådet och i huvudsak ta över det diplomatiska arbetet i FN från medlemsländerna.

Borde inte de svenska S och MP-ledamöter som röstade för den del av punkt 14 som vill att EU skall få en plats i FN:s säkerhetsråd också tycka att S-MP-regeringens kampanj för att Sverige skall sitta där är att slänga tid och pengar i sjön, andra EU-länder sitter ju där redan och vi kan väl då lita på deras arbete? Eller?

EU-parlamentet lever i sin egen lilla värld med visioner om att EU skall ta över allt från utrikespolitik till kommunala frågor. En del svenska EU-parlamentariker flyter med i den visionen som döda sillar med strömmen.

Bild: "New York, Consejo de Seguridad de las Naciones Unidas (9452039589)" by Cancillería Ecuador Licensed under CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons 

[granskningeu]

EU-parlament vill centralisera EU-valinformation och valregler för att skapa den federala EU-tvåpartistaten

Som rapporterats i fyra tidigare delar på detta tema - onsdagen den 11 november röstade EU-parlamentet om ett eget initiativ om reformen av Europeiska unionens vallag (Hübner/Leinenbetänkandet A8-0286/2015).

Vi granskar nu de avslutande och viktigaste omröstningarna med namnupprop (ONU).

ONU nummer 20: Ändringsförslag 28 på 1976 års valakt från utskottet för konstitutionella frågor

EU-parlamentet vill att i princip alla politiska frågor skall beslutas om genom överstatliga beslut genom en kvalificerad majoritet i ministerrådet (där de stora medlemsländerna genom sina röstetal är tungt vägande) och en majoritet i EU-parlamentet (där också de större medlemsländerna har fler mandat).

Medlemsländernas nationella parlament betyder ingenting i detta maktspel. Trots att den politiska debatten cirkulerar i princip helt och hållet runt valen till de nationella parlamenten i medlemsländerna (med undantag av Frankrike där presidentvalet betyder mer) så skall medlemsländernas parlament marginaliseras i superstaten EU. Som synes av ändringsförslag 28 vill EU-parlamentet ta bort medlemsländernas vetorätt i att sätta reglerna för valet till EU-parlamentet. De större EU-länderna skall kunna köra över de mindre länderna.

I artikel 14 i 1976 års valakt står det idag följande:

”Artikel 14. Om det visar sig nödvändigt att besluta om åtgärder för att genomföra denna akt, skall rådet på förslag från Europaparlamentet och efter att ha hört kommissionen enhälligt besluta om sådana åtgärder. Rådet skall först ha försökt komma överens med Europaparlamentet i en förlikningskommitté som skall bestå av rådet och företrädare för Europaparlamentet.”

Detta vill utskottet för konstitutionella frågor ändra till:

”Åtgärder för att genomföra denna akt ska föreslås av Europaparlamentet genom beslut av en majoritet av dess ledamöter och antas av rådet med kvalificerad majoritet efter det att kommissionen har hörts och Europaparlamentet har gett sitt godkännande.”

Att rösta för detta ändringsförslag innebär att ytterligare en fråga går från mellanstatlighet till överstatlighet i EU. Man ger EU makt över en fundamental fråga – hur allmänna val skall organiseras, visserligen i det här fallet endast EU-parlamentsvalet.

Dessutom ger man den politiska makten över dessa frågor till de kristdemokratiska och socialdemokratiska regeringspartierna, som har ett delat intresse av att skapa ett tvåpartisystem i EU. Detta tvåpartisystem vill de skapa genom att införa spärrar av olika slag samt att i valreglerna gynna de stora partierna publicitetsmässigt med mera.

Detta ändringsförslag (nummer 28) från utskottet antogs med 459 ja-röster mot 155 nej-röster och 13 nedlagda röster. Röstade för gjorde liberala ALDE, italienska femstjärnerörelsen i blandgruppen EFDD, en stor majoritet av vänstergruppen GUE/NGL, de Gröna, kristdemokratiska EPP och socialdemokratiska S&D. Nej röstade konservativa ECR, en minoritet av vänstergruppen GUE/NGL, en majoritet av blandgruppen EFDD, främlingsfientliga ENF, 20 ledamöter från kristdemokratiska EPP, 13 ledamöter från socialdemokratiska S&D och ledamöter från spridda grupper.

Det är direkt huvudlöst av de Gröna och en stor del av vänstergruppen GUE/NGL att de röstar för regler som ger makten till de stora partierna i de stora EU-länderna att bestämma över valrepresentationsregler. En del av dem tror på EU-överstatlighetens beslutsfattande av princip. Idag kan det gröna EU-partiet direkt påverka valreglerna genom att be till exempel svenska MP i regering att lägga veto mot regler som ensidigt gynnar de två stora i EU, kristdemokraterna och socialdemokraterna. Blir EU-överstatlighet verklighet i frågan om beslut över EU-parlamentsvalregler kan en majoritet i ministerrådet av kristdemokratiska/socialdemokratiska regeringar (som i princip alltid brukar dominera regeringarna i EU:s medlemsländer, även om de inte alltid har parlamentariska majoriteter bakom sig) rösta ner de regeringar som representerar konservativa och gröna partier.

Tala om att de Gröna och Vänstern ger bort makten i dessa för dem livsviktiga frågor om EU-parlamentarisk representation i framtiden,

De svenska ledamöterna röstade som följer:

Ja: Federley (C), Selimovic (FP), Wikström (FP), Adaktusson (KD), Valero (MP), Post (FI).

Nej: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Andersson (MP) (röstade först ja men har i efterhand anmält felröstning och att han avsåg att rösta nej), Guteland (S), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S), Björk (V), Lundgren (SD), Winberg (SD).

Närvarande, men ej röstat: Engström (MP), Eriksson (MP) (hade lämnat omröstningen).

De två MP-ledamöterna hade på grund av stressig förberedelse missat den Gröna gruppens idiotresonemang. EU-parlamentet brukar vara sena med definitiva röstlistor för omröstningarna, särskilt när det som i detta fall var session i Bryssel.

ONU nummer 35: Punkt 22, första delen, i förslaget till betänkande

Punkt 22 i förslaget till betänkande löd som följer:

”22. Europaparlamentet anser det önskvärt att inrätta en europeisk valmyndighet som skulle kunna ha i uppdrag att centralisera informationen om val till Europaparlamentet, övervaka valens genomförande och underlätta informationsutbytet mellan medlemsstaterna.”

Denna punkt röstade man om i två delar. Den första ONU var på följande text:

”22. Europaparlamentet anser det önskvärt att inrätta en europeisk valmyndighet ...”

Denna första del av punkt 22 antogs med 401 ja-röster mot 211 nej-röster och 13 nedlagda röster. Röstade för gjorde liberala ALDE, italienska femstjärnerörelsen i blandgruppen EFDD, en minoritet av vänstergruppen GUE/NGL, de Gröna, kristdemokratiska EPP och socialdemokratiska S&D. Nej röstade konservativa ECR, en majoritet av vänstergruppen GUE/NGL, en majoritet av blandgruppen EFDD, främlingsfientliga ENF, 35 ledamöter från kristdemokratiska EPP, 17 ledamöter från socialdemokratiska S&D, två från svenska MP och fyra regionalister.

De svenska ledamöterna röstade som följer:

Ja: Federley (C), Selimovic (FP), Wikström (FP).

Nej: Adaktusson (KD), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Andersson (MP), Valero (MP), Guteland (S), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S), Post (FI),

Björk (V), Lundgren (SD), Winberg (SD).

Närvarande, men ej röstat: Engström (MP), Eriksson (MP) (hade lämnat omröstningen).

ONU nummer 36: Punkt 22, andra delen, i förslaget till betänkande

Den andra ONU på punkt 22 var på följande text:

”22. ... som skulle kunna ha i uppdrag att centralisera informationen om val till Europaparlamentet, övervaka valens genomförande och underlätta informationsutbytet mellan medlemsstaterna.”

Denna andra del av punkt 22 antogs med 386 ja-röster mot 204 nej-röster och 27 nedlagda röster. Röstade för gjorde liberala ALDE, italienska femstjärnerörelsen i blandgruppen EFDD, de Gröna, kristdemokratiska EPP och socialdemokratiska S&D. Nej röstade konservativa ECR, vänstergruppen GUE/NGL,  en majoritet av blandgruppen EFDD, främlingsfientliga ENF, 13 ledamöter från kristdemokratiska EPP, 11 ledamöter från socialdemokratiska S&D, två från svenska MP och fyra regionalister.

De svenska ledamöterna röstade som följer:

Ja: Federley (C), Selimovic (FP), Wikström (FP).

Nej: Adaktusson (KD), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Andersson (MP), Valero (MP), Guteland (S), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S), Björk (V), Lundgren (SD), Winberg (SD).

Avstår: Post (FI).

Närvarande, men ej röstat: Engström (MP), Eriksson (MP) (hade lämnat omröstningen).

ONU nummer 43: Ändringsförslag 34 från S&D och ALDE-grupperna

Ändringsförslag 34 från socialdemokratiska S&D-gruppen samt liberala ALDE-gruppen tog upp ett förslag som EU-parlamentet tjatat om i mer än tjugo år. De vill skapa en speciell EU-valkrets och att alla väljare skall ha två röster, en för den nationella/regionala valkretsen och en för hela EU.

Ändringsförslag 34 löd som följer:

”Pa. Om det inrättades en gemensam valkrets där listorna toppades av dem som varje politisk gruppering nominerat som kandidat till befattningen som kommissionens ordförande, skulle detta kraftigt förstärka den europeiska demokratin och ge ytterligare legitimitet åt valet av kommissionens ordförande.”

Detta ändringsförslag är som sagt ett återkommande förslag från EU-parlamentet som har sett lite olika ut genom åren. Före Sverige blev EU-medlem 1995 föreslog EU-parlamentet en gång att 15% av dess medlemmar skulle väljas av en EU-valkrets. Det vill säga då skulle också varje lands delegation till EU-parlamentet minskas med cirka 15%. Under mandatperioden 1994-1999 förordade EU-parlamentet att en EU-valkrets skulle välja 10% av EU-parlamentets mandat. I Sveriges fall skulle då två mandat avträdas och ges till EU-valkretsen istället. Senare fick de en ny briljant idé i utskottet för konstitutionella frågor. Den förra mandatperioden 2009-2014 föreslog utskottet att 25 ”super-MEPs” skulle väljas i en EU-valkrets. Men EU-parlamentets gruppledare fick kalla fötter och det förslaget kom aldrig upp till sessionsbehandling trots tjat från utskottet. Men nu återkom alltså socialdemokrater och liberaler med förslaget.

Detta ändringsförslag (nummer 34) från S&D och ALDE antogs med 386 ja-röster mot 204 nej-röster och 27 nedlagda röster. Röstade för gjorde liberala ALDE, de Gröna, kristdemokratiska EPP och socialdemokratiska S&D. Nej röstade konservativa ECR, vänstergruppen GUE/NGL, blandgruppen EFDD, främlingsfientliga ENF, 35 ledamöter från kristdemokratiska EPP, två svenska MP-ledamöter och fyra Regionalister.

De svenska ledamöterna röstade som följer:

Ja: Selimovic (FP), Wikström (FP).

Nej: Adaktusson (KD), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Andersson (MP), Valero (MP), Björk (V), Lundgren (SD), Winberg (SD).

Avstår: Federley (C), Guteland (S), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S).

Närvarande, men ej röstat: Ulvskog (S), Post (FI), Engström (MP), Eriksson (MP) (hade lämnat omröstningen).

Intressant att inte ens EU-federalisten Federley (C) ville stötta detta förslag. De svenska Socialdemokraterna har ingen åsikt och Ulvskog (IS) och Post (FI) vågade inte ens rösta.

ONU nummer 56: Skäl AA i förslaget till betänkande

Skäl AA i förslaget till betänkande tog åter upp frågan om förslaget att upprätta en EU-valmyndighet. Texten löd som följer:

”AA. En valmyndighet som fungerar som ett nätverk för medlemsstaternas gemensamma kontaktmyndigheter bör inrättas på EU-nivå, eftersom den skulle underlätta tillgången till information om bestämmelserna för val till Europaparlamentet, göra processen mer enhetlig och öka den europeiska karaktären hos dessa val. Därför bör kommissionen undersöka vilka praktiska arrangemang som behövs för att upprätta en sådan myndighet på unionsnivå.”

Detta förslag till skäl AA i betänkandet antogs med 409 ja-röster mot 189 nej-röster och 18 nedlagda röster. Röstade för gjorde liberala ALDE, italienska femstjärnerörelsen i blandgruppen EFDD, de Gröna, kristdemokratiska EPP och socialdemokratiska S&D. Nej röstade konservativa ECR, en majoritet av vänstergruppen GUE/NGL, en majoritet av blandgruppen EFDD, främlingsfientliga ENF, 30 ledamöter från kristdemokratiska EPP, 11 ledamöter från socialdemokratiska S&D, två svenska MP-ledamöter och fyra Regionalister. En minoritet av vänstergruppen GUE/NGL avstod.

De svenska ledamöterna röstade som följer:

Ja: Federley (C), Selimovic (FP), Wikström (FP), Post (FI).

Nej: Adaktusson (KD), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Andersson (MP), Valero (MP), Guteland (S), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S), Björk (V), Lundgren (SD), Winberg (SD).

Närvarande, men ej röstat: Engström (MP), Eriksson (MP) (hade lämnat omröstningen).

ONU nummer 58: Slutomröstningen om betänkandet i dess helhet

Slutomröstningen om betänkandet i dess helhet med alla de vansinniga centraliseringsåtgärder som att EU-valakten skall bli ett överstatligt område, skapandet av en EU-valkrets, inrättande av EU-valmyndighet, EU-centraliserad EU-valinformation, procentspärrar i stora EU-länder för att utestänga en del politiska rörelser, EU-presidentvalkampanjer och lyfta fram de okända EU-partierna för dyra skattepengar, med mera, med mera, var givetvis den viktigaste omröstningen.

Betänkandet i dess helhet antogs med 315 ja-röster mot 234 nej-röster och 55 nedlagda röster. Röstade för gjorde en stor majoritet från liberala ALDE, en ledamot från konservativa ECR, kristdemokratiska EPP och socialdemokratiska S&D. Nej röstade 12 ledamöter från liberala ALDE, konservativa ECR, vänstergruppen GUE/NGL, en majoritet av blandgruppen EFDD, främlingsfientliga ENF, de grupplösa ledamöterna, 28 ledamöter från kristdemokratiska EPP, 15 ledamöter från socialdemokratiska S&D (den brittiska Labourdelegationen) och de Gröna/Regionalisterna. Avstod gjorde tio ledamöter från liberala ALDE, en ledamot från konservativa ECR, sex ledamöter från vänstergruppen GUE/NGL, den italienska femstjärnerörelsen i blandgruppen EFDD, åtta ledamöter från kristdemokratiska EPP, tio ledamöter från socialdemokratiska S&D och sex ledamöter från de Gröna.

De svenska ledamöterna röstade som följer:

Ja: Federley (C), Selimovic (FP), Wikström (FP), Guteland (S), Nilsson (S), Post (FI).

Nej: Adaktusson (KD), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Andersson (MP), Valero (MP), Björk (V), Lundgren (SD), Winberg (SD).

Avstår: Hedh (S), Ulvskog (S).

Närvarande, men ej röstat: Ludvigsson (S), Engström (MP), Eriksson (MP) (hade lämnat omröstningen).

De svenska Socialdemokraterna är yra höns från början till slut i denna omröstning. De slutar som de börjar, två röstar ja, två avstår och en röstar inte alls. Inte alls imponerande!

Post från FI ställer helt upp på EU-federalistmajoritetens centraliseringspolitik. Likaså Centerpartiet och Folkpartiet (Doublespeak: Liberalerna).

Sammantaget i slutomröstningen röstade alltså 315 ja, 234 nej och 55 lade ned sina röster. Summa 604 röstande av 750 ledamöter (en ledamotsplats var vakant just vid detta tillfälle).

Men de tre grupperna som stödde betänkandet, EPP, S&D och ALDE (den styrande majoriteten - glöm snacket om att ”högern” styr i EU-parlamentet) har tillsammans 476 platser i EU-parlamentet. Det rådde alltså ingen större entusiasm ens i dessa tre grupper för förslagen i betänkandet.

Den Gröna gruppen hade röstat för betänkandet i dess helhet om procentspärrarna hade strukits. Majoriteten i de Gröna tror på EU-överstatlighet på detta område, trots att de då skulle styras i än högre grad av deras politiska fiender.

I Sverige eftersträvar man breda överenskommelser om valregler. Att införa skilda valdagar mellan riksdags- och kommunalval till exempel skulle nog knappast införas genom en omröstning 175-174 i riksdagen. Det måste finnas en kvalificerad majoritet för ett sådant beslut för att det skall ses som demokratiskt förankrat. Men i EU-parlamentet finns det en stor fräckhet från de två stora grupperna kristdemokraterna och socialdemokraterna. Att genomföra en sådan här reform kan de stora göra utan samvetsbetänkligheter för att gynna sig själva.

De flesta svenska ledamöter låg lågt i denna fråga. En svensk röstförklaring lämnades in. Den var från Max Andersson (MP) och löd som följer:

”Fru talman! Det finns ett missnöje här i parlamentet över att ledamöterna är valda från sina egna medlemsländer, från sina egna partier, som har egna valmanifest och att de representerar sina egna väljare. Istället vill man att ledamöterna ska väljas på europeiska valmanifest och att de ska underställas de i stor utsträckning artificiella EU-partierna.

Det här förslaget till europeisk vallag innehåller flera förslag som går i den riktningen. Förslaget om transnationella listor, förslaget om att EU-partiernas valsymboler ska förekomma både på valsedlar och på valmaterial. Vad det handlar om är att flytta makt från medlemsländerna till EU-partierna. Det handlar om att öka avståndet mellan väljare och valda. Och det skulle undergräva demokratin.

Jag har röstat emot det här förslaget och jag hoppas att rådet kommer att se till att dessa dåliga förslag inte blir verklighet.”

Ytterligare argument för ett nej till betänkandet ger Max Andersson här.

Kan Federley (C), Selimovic (FP), Wikström (FP), Guteland (S), Nilsson (S) och Post (FI) motivera varför de rösta ja till betänkandet?