Natt Svart

[labaan]

27 Augusti

 Dova toner

Sensommarens sista visklek

Jag söker ett lodjurshjärta

Eller en resonans 

Jag söker fläderblom

Med rötterna i dig

[labaan]

Vingslag

Vingslag

kände  hur bruset  plötsligt tunnades ut med den  vildvuxna fågeln som suttit  på min axel sedan orden kom till mig måste den flugit sin väg en natt  och lämnat mig med hemligheten om andningens vingslag

[labaan]

Vilan

Vilan

 här är natten en stol  dit vilan  hittat hem och satt sig tillrätta sträckt ut sina armar som vore dom den famn jag aldrig haft eller letat efter iaktar stilla hur jag söker ett sätt att närma  mig själv utan att röra mig i någon riktning hur själva rörelsen blivit ett fotografi av en tom stol  där luften blivit till is

[labaan]

Vakuum nu

så tog orden slut eller vände sig in i dig mot mig så tystnade mystiken den vi hade levt våra liv i och odlat nånting jag trodde var vårt så gick du in i din egen skugga den jag vårdade ömt den jag aldrig vände ryggen åt den vars skugga jag fallit för så svärtades drömmen uråldrig blind färg stöpta ur ditt krig med dig själv när jag såg freden vaja i gryningen så blev vår evighet ett vakuum nu eller vände sig in i dig mot mig

[labaan]

I fokus ur tid

blixtstilla vatten

       munnen blöder

          måste svälja det 

               som speglas

                 som liv

                    som seende

                  i ögonen

                                    fresta mina hud

            stygn på stygn på stygn på stygn

                 nålen hittar aldrig botten

                     hittar aldrig hem

                                                                                      drömmen falnar nu

                         längtar bort 

                            räknar ner tiden

                                vaggar in tortyren

                                     tusenfaldig trots

                              runt omkring mig snurrar

                                 slänggungorna 

                                     cirkulerar kring eld

                                           lossar vid is

                                        framkallat negativ

[labaan]

Så som solen väste

utsträckt över molnen

           ur andetagen bildas kemisk dimmskog

                   lyssna

    så som solen väste

        tackar och tar emot

              nån annan än mig själv

                     fallande 

                         i kritvitt skal

                       kramar 

                          trycker mig emot henne henne ömt

                                   mitt kära våld

               jag har gömt alla bevis

                                 under lager av hud

                               där ska inga händer gräva

                               där ska inga munnar mötas

                   imorgon går skallgången vilse i sin egna fotspår

                                   kompassvisaren har tagit fart

                                             och slagit runt

                                               spräckt glaset

                                                   och svävat bort

                                                     mot sitt ursprung

[labaan]

Vi som är

tänkte som dom

törnfåglarna i mitt huvud

som ett glödgat järnrör

vakna till mitt liv

vakna nu

fräls mina fingertoppar

dom har tappat känseln

känslan av kärlek

inom varandras töcken

var vi slående förälskade

så sa dom 

vi bara viskade det uppenbara

som en räv i ett rådjurs öra

i sommar snöar skuld

för liljekonvaljerna kristalliserar sig

som våra ogenomträngliga band 

in genom svultna rötter

ut genom spröda kyssar

på den här planeten dansar årstiderna för oss

jorden är en omöjlig plats att fly

men träden växer ikapp med himlen

och vindarna tog oss dit

för att stanna

[labaan]

Pulsmisären

för sinnena dunkelt

  dolt under en salig hud

    vid stranden 

        vaskar vi fram

          det brevduvorna tagit med sig

                  in under vågorna

           små ödsliga bilder

              med hemligheter

                 en ångestkrampande doktors

                      synopsis till sitt egna

                          dödsattest 

               fuktiga läppars kyssar 

                   till ett krigshärjat hjärta

                     stödord till siarens 

                        skilsmässotal

                            bloddränkta snittblommor

                                   i den missförstådde floristens

                                          glasvas

                                     en vingklippts spår

                                   av skulderbladen

                     när vågorna nåt fram

                           och små bubblor söker sig upp

                       slår pulsmisären runt 

                             släpper fram

                           kupade våta händer 

                              i extas

                            vattenskuggans sista bild

[labaan]

Sorlet

du vet

          jag tog tillbaks allt

                 jag hade svurit dig

                    salivet söndras 

                      och fräter sönder

                         växlingsfraserna

                           bakom din rygg

                             svimlar det av 

                                sårade

                                  vådaskott av terpentiner

                                    våga inte titta på insidan

                                                av ditt ögonlock

                                                    där växer det fritt

                                                       utsikten av din innre

                                                rovdrift 

                                    förgreningar rakt igenom

                                                         sorlet

                                             men du måste förstå

                                                 den här tiden

                                                       är förlorad

                                                         och utblottad

                                                        som balanserandet

                                                            av alkoholen 

                                                               på väg

                                                                 mot levern

                                                         som vätskebristen av tårarna

                                                            tänk om vi hade

                                                             vetat om

                                                               läst prognosen

                                                                   för den här

                                                               stormen

[labaan]

Bedårande 

        du har gått ut

           lämnat färgerna 

               av ditt nya hår

                  i den lilla spegeln

            du trodde jag inte såg

                hur du borstade ut

                     din sorg 

                       genom väggarna

              Bedårande

                ibland förväxlar du

                     ord och handling

                   undervärderar 

                         ser på alfabetet

                            med radergummit

                              i blicken

                         Bedårande

                            du räds mina

                                 meningar

                                    som om dom

                                      vore ett gift

                                       samma gift

                                            jag en gång bar

                                               med mig till dig

                               Bedårande

                       behåll dom här orden

                          dom är dina

                            lika mycket 

                               som jorden bär 

                                     de dödas 

                          Bedårande

                       svälj inte ner

                         svärtan

                            ikväll

                            låt den växa 

                              från din mun

                                  till min

                                bara tvivlet 

                              ståra emellan oss

                                som ett knastrande

                                      hologram

                                vi är och förblir

                                  i varandras ögon

                                     blödande

                                  Bedårande

[labaan]

Håglös

  I den här

     staden

    räknar man 

       dimensioner

        från det innersta

          och ut

              i oändligheten

         varje distinktion

             är röd neon 

                 mot

               en kvinnas

                 nakna rygg

                   bildade som 

                    fraseringar

                     i ett underjordiskt

                         klockspel

                       och himlen faller

                            igen

                            möter upp dig

                              i grå överrock

                                  handen håglöst 

                                      innanför 

                                    en snabb rörelse

                                         ett långsamt farväl 

[labaan]

Självmördaren

Du          satt i ett barrikaderat                 sår        av infekterade måsten               du             hade skrubbat sönder                  dina knän                     i en                        lång                         kall                          dusch                 med slitna tummade                       sidor                      från ett vasst                           exemplar                            av din födelsebok                               ark                                  efter ark                                med av dina ögon                                 signerade sällsamma                                   livstecken                                     du var knivsudden                                  i den punkterade lungan                                     när dom viskade ikapp                                         där är han                                            självmördaren                                             ta skydd                                             slit er loss                                            sen                                       små vallmofrön                                          strödda över                                            bårhusets                                              bästa myt

[labaan]

Ektorp

Jag hade förverkat 

       rätten att låtsas

          gå på vatten

            snurra på en 

              inre jordglob

                och peka på

                  varje plats

                   jag inte varit 

                      i

                     på

                   min tidsrymd

                    var en vadderad

                      spikmatta

                     ett rått skratt

                      nånstans ifrån  

                        en dödsdömd 

                               clown

                            på en underjordisk

                                  cirkus

                             jag valde att titta på

                                 minnena ryggar ifrån

                                  trädet utanför

                                       har vuxit in

                                           genom mitt

                                             fönster

                                        ibland är jag där

                                           krattar upp löv

                                             blodig växtvärk

                                               abscesser fyllda av

                                                  höst & tomhet

[labaan]

Portkod

Rivsåren sipprar ut

             in

                ifrån det allra

              tunnaste av 

                   huden

            nånting skär av 

           nerverna i dig

            för att lätta 

            på rytmerna 

              som rymmer

                 ankomsten

                av direkta hot

                mot din ensamhet

                  och du hörde andning

                   i ditt brevinkast

                       trots din skylt 

                          på dörren 

                           om ovälkommet 

                             liv

                  och fann tryggheten 

                   under den svarta

                 soffgruppen

                      anonyma händer tränger 

                                    sig in

                         och lämnar spår

                      av personnummer och initialer

                   som vill dig nåt

                         vill få dig ut

                          ut genom din port

                         och in i en annan

                            genom ett hav 

                              av eld

                             genom ett själavtryck

                    som nyckel 

                        knackning ord och avspegling

[labaan]

Döva mordets värld

                 varje kväll 

                     låtsas

                       stjärnorna

                           lysa för dig

                              du har obehindrat

                                 skrivit ner noterna

                                     till musiken som 

                                        spelades 

                                  när du blev av 

                                     med vårdnaden 

                                av ditt inre barn

                                  bläcket rann ur dina ögon

                                   häftet tog aldrig slut

                                       svullnaden mellan 

                                            dina knogar

                                              och omvärlden

                                                   bands ihop

                                                  med kvarvarandet

                                                    avsaknaden 

                                                     av villfarelsens

                                               navelsträng

                                                   symfoniska ritualer

                                                     tar all din tid nu

                                                        en viskelek

                                                           mellan svalg

                                                             och tunga

                                                         samma falska ton

                                                             samma upprinnelse

                                                                till uppbrottets under

                                                                   för det döva mordets värld

[labaan]

Himlens utkant

Såg

               förtroligt

               på

                när du vässade

                    dina klor

                       längs med

                          allt som skreks

                             ut 

                        mellan gemener

                                och versaler

                             stilla bedjanden 

                  torrt saliv

                        ett vakant väckelsemöte

                                       i den sömnlöses

                                         mardrömmar

                             vi

                                sjönk ihop

                                     och andades ut

                                         mot 

                                            badkarskanten

                                            strömvirveln av 

                                                vitt upplösningstillstånd

                                              som lämnat lungorna

                                                 spottats in och ut

                                                    av vår moders ande

                                                      vågat och vägrats

                                                        komma tillbaka och fram

                                                           pressat marken

                                                             till himlens utkant

[labaan]

Prisma

Står inför

      en påbörjad

        likgiltighet

        har 

          budat

            förbi och

             bort 

           kvarvarande

              livsuppehållande

               organ

                mot strålande

                   förbistrad

                    sol

             kön utanför

               ringlar sig 

                 som tarmar

                   i cancersjuk

                          mage

                  en grå människoskara

                      hoppas på att

                         gardinerna ska 

                          dras

                            i sär

                             och visa

                       spegellika ögon

                         sörja samma jord

                             vägra samma liv

                                  för att orka

                                äta sig igenom

                                    det här

                                 karga 

                                   rådande 

                                   landskapet

                                     vid

                                  färglöshetens

                                      ändlösa

                                       prisma