Speglar är magiska föremål.
Har du någonsin stått i ett rum med en spegel och, utan att själv riktigt veta varför, ställt dig vid den och fastnat i att observera dig själv; och det fantastiska i att spegeln tillsynes är evig i sin reflektion trots ramverkets bundenhet till endast tre dimensioner? Jo. Då vet du att speglar besitter en alldeles unik form av magi.
Magikern stod framför sin spegel och mumlande för sig själv.
Det var konstiga ord som han knappt själv förstod. Hjärtat var tungt och blicken tom. Från sin reflektion i spegelglaset kunde han skönja hur linjerna i hans ansikte förändrats, blivit djupare, sen sist; hur ögonen förlorat sin klarblå glans, och nu blivit ackompanjerade av påsar inunder som närmast ögonen nästan var svarta, men som gick mer åt lila där de nådde kindbenen; hur hans en gång gyllene hår istället fått en råttaktig, livlös färg. Kring munnen, och under näsan hade han blåsor och bölder ‒ vissa blöta av gult var, andra röda och irriterade med begynnande skorpor efter upprepat klösande.
Magikern stod framför sin spegel och tänkte på sig själv.
Han var inte som alla andra; hade aldrig riktigt passat in. Så mycket hade han alltid förstått. Han hade sett hur de andra barnen delat in sig i olika läger där den ena var den andre lik, men samtidigt inte tillräckligt olik någon annan för att ses som annorlunda.
När de andra om somrarna hade klättrat i gamla träd och tävlat om att komma högst bland de gröna trädkronorna satt han i mörkt unkna och fuktiga arkivkällare och andades in dammet från uråldrig visdom i skenet av ett fåtal fladdrande ljusstumpar.
Folk runt honom hade alltid sagt att han var tvungen att anpassa sig; att slipa ner kanterna för att inte stöta sig med andra.
Magin hade kommit till honom som av en slump, och vid första formeln verkade allt falla på plats. Pusselbitarna passade, han kunde se mönstren; hur allt hängde ihop. Till slut hade han funnit mening och samhörighet genom att distansera sig så mycket som möjligt från andra. Och han förslöt sig i jakten på mer. Hemliga handrörelser, glömda ord, formler, besvärjelser. Det blev hans enda intresse, hans mening med livet, hans hela existens.
Han försköt allt annat. Han mötte svårigheter som han till slut klarade sig ur, men inte utan motgång, och inom honom växte en nattsvart ilska. En ilska mot alla andra; en ilska mot sig själv. En brinnande, ren, ilska.
Och ilskan drev honom djupare i mörkret, på en lång jakt.
Han hade sökt efter något som skulle kunna hjälp honom att nå sin mest fulländade form. Han hade rest över land och hav, genom träskmark och öken; till skolor och bibliotek, magasin och arkiv på jakt efter något: en oskriven bok, ett bortglömt minne, ett outtalat ord, eller ett evigt ögonblick ‒ vad som helst! En ledtråd av något slag, hur omöjligt det än kunde vara. Det han fann av värde köpte, stal, eller bedrog han sig till, men det fann han aldrig.
Häxmästaren fann istället honom en stormig natt när löven blivit gula, och andedräkterna till rök. Häxmästaren hade stegat in i Magikerns rum på ett härbärge, utan någon som helst förvarning, och tilltalat honom med namn ‒ hans riktiga namn; det som givits honom långt innan magin kom till honom.
"Det är mig du sökt", sade Häxmästaren lugnt. "Och nu har jag funnit dig!"
Häxmästaren var lång och klädd i en skogsgrön slängkappa. Om det långa skägget skvallrat något om Häxmästarens ålder kunde Magikerna endast dra slutsatsen att åren varit skonsamma mot mästaren, för dennes anletsdrag var vackra och lena som hos en ung pojke, som om de med tålamod ömsint blankpolerad körsbärsträ; ögonen var stort pigga, bruna och snälla, som trots ungdomligheten utstrålade århundraden av visdom.
Häxmästaren sträckte ut en vackert handskbeprydd hand men sade ingenting mer.
Magikern reste sig och följde med Häxmästaren utan att tveka, ens för ett ögonblick.
Med Häxmästaren som ledsagare tog sig Magikern allt längre i sin strävan. En natt, när den första frosten gjort trädgrenarna blåaktigt beklädda i tidig vinterskrud, och fönsterglaset täckts av tunt slingrande fraktalkristaller likväl av is; stod de båda i en stor sal av sten, öga mot öga, på varsin sida av en vilt fladdrande eld. Tillsammans hade de fullkomligt uppslukats av varandras magiska närvaro.
Plötsligt infann sig en känsla hos Magikern som han aldrig upplevt innan: som om han med ens kunde känna av planetens rotation, månens dragningskraft och hundra tusen stjärnors värme i bröstet. Det kändes som smaken av gräll purpur och doften av ljuv musik, som om varenda droppe blod i hans ådror förångats. Som en evigt expanderande allomslutande hypersfär: Ordning. Perfektion. Total fullkomlighet.
Men känslan försvann lika snabbt som den kom: sedan en sekund av skräck och kalla kårar längs ryggraden. Häxmästaren märkte hans förvåning.
"Du bröt vallen till sinnets och köttets förankring i verkligheten. Vandra varsamt.", sade Häxmästaren sakligt.
"Men jag har aldrig känt sån... makt. Sån känsla av fullständighet!", svarade Magikern.
Mästers blick blev mörk, och tonen allvarlig:
"Och stor makt för det med sig. Men till ett fruktansvärt pris."
"Vilket priset än är," sade Magikern, "så är det värt det!". Exaltationen i hans röst gick inte att ta miste på.
"Du leker med verktyg du inte hanterar", sade Häxmästaren, utan att Magikern lyssnade. "De förtär dig om du inte är försiktig".
Magikern kunde fortfarande känna dess kraft, den totala fullständigheten; alldeles nära, inom räckhåll, men samtidigt flyktig som dermafobisk kvicksilver så fort han sträckte sig efter den.
"Jag ber dig!", började Magikern. "Lös mina bojor!"
"Du söker tillfredsställelse, förmågan att kunna älska dig själv, men du väljer den breda och enkla vägen; och hur belagd och kantad av kärlek den än är leder den omisstagligen endast till död och förtvivlan!", sade Häxmästaren.
"Jag varken vill, eller kan"
Inför detta svar blev Magikerns ögon svarta, och ilskan inom honom växte till blint raseri, som koncentrerades och bokstavligen blixtrade ur hans händer.
Häxmästaren var död innan han stumt slog i marken, och Magikern kände åter den fullkomliga makten strömma genom sin kropp. Nu kunde han nå vad som helst, när som helst.
Det var i alla fall vad han trodde.
Magikern stod framför sin spegel, när något störde hans grubbel. Något hade skymtat i spegeln, ur ögonvrån: en skugga, en plötslig rörelse. Han vände sig hastigt om. Varje muskel sammandragen. Ingenting. Hans hjärta slog hårt och snabbt innanför bröstkorgen. Händerna kändes klibbiga av kallsvett. Andningen var snabb. Den låg högt i bröstet. Sinnena på helspänn. Han blickade över rummet. Ingenting. Enkom tomhet och tystnad. Utanför fönstret föll ett stilla snöfall.
"Bara inbillning", mumlade han för sig själv och svalde.
Axlarna sänktes när spänningen i musklerna släppte. En våg av lugn sköljde över honom samtidigt som han andades ut.
Han vände sig tillbaka mot spegeln.
Med ett högt, djupt skrik exploderade den. En skuggestalts döda trädgrensarmar grep efter hans hud. Rakbladsvassa klor rev hans armar så att tunna strimmor av djuprött blod uppenbarade sig och pulserande blommade ut till fasansfull akvarell.
Han föll baklänges, men kände aldrig att han slog mot golvet.
Det kändes som han föll i ett evighetens svarta slukhål. Det kändes som om allt ‒ huset, väggarna, taket, livet självt; raserades och begravde honom i tungt mörker. Det kändes som om någon satt på hans bröst med vassa knän som borrade sig djupare, rakt mot hjärtat.
Den ansiktslösa vålnaden hade kastat sig över honom. Den slet sönder hans klädnad till trasor. Han grät och skrek och bad och lovade.
Vålnaden hånskrattade och slöt sina kalla fingrar kring hans hals. Han föll fortfarande. Tårarna blandades med blod. Han spottade och försökte förgäves få luft. Den ansiktslöse skrek, fast som utan ljud, och bet sig fast i hans huvud.
Magikern visste redan att nu skulle han dö. Han kände hur livet sakta sögs ur honom, men önskade att det skulle gå fortare ‒ att det skulle vara över; men sekunder eller hundratusen år passerade i obeskrivlig vånda, och Magikern kunde inte göra annat än låta det ske.
Långt bort anade han en melodi, en urgammal sång som rörde sig närmre. Han tyckte sig känna igen den, men ändå inte. Den fick honom att känna sig lugnare. Snart kunde han höra den alldeles klart.
"Så måste änglar låta", tänkte han. "Nu är det äntligen över".
Mörkret som omslutit honom drog iväg. Kvar låg han naken på golvet framför en krossad spegel. Kring honom låg skärvorna utspridda, några nedfläckade av blod.
Med plötslig förfäran förnam han att någon satt bakom honom och strök hans hår. Innan hade kvicknat till tillräckligt för att vända sig om började en röst tala till honom, varsamt som när man tröstar ett ledset barn.
"Så så, lugn; jag är en vän, och Den är borta nu".
"Vad var det för något?", frågade han utan att titta bak mot röstens ägare, som slutade att stryka hans hår.
"All fasa som någonsin hållits i doldom, materialiserad genom mörk magi; sprungen ur en spegel. Din spegel. Med bettet har vålnaden brännmärkt dig. Den kommer för alltid jaga dig. Endast i döden är ni åter skiljaktiga".
Han förstod att det som hade hänt var hans eget fel. Han hade grävt för djupt och för girigt i sin jakt på mening. Han började gråta. Magen och halsen kontraherade sig krampaktigt och han kände den oljiga gallan svida frätande på de spruckna läpparna.
"Jag var... är så rädd", sade han mellan snyftningarna, "så jävla rädd!".
Han vände sig om för att se ängeln som förbarmat sig över honom, men där fanns ingen, bara spillror av spegelns glas i vilka han kunde se hur något började skina i de tomma ögonen. Långt borta, fast som inifrån hjärtat kunde han höra en viskning; som en sång som försökte sjungas:
"Hav tröst! Gläds ‒ fröjdas; snart kan våren skönjas!"
Men till slut hade han förstått.
Den här novellen skrevs i mellandagarna och nyårshelgen 2015/2016 mellan rapporter och rättning, till tonerna av experimentjazz, och avnjuts bäst i ett mörkt rum (med läslampa) med en iskall läsk.
kaledo-art
romaincrisis
areudirty
stormborns
germansingergirl
pixelskylines
tangentwithtanner
kianamaiart