Blinka lilla stjärna
En av de första sakerna som jag lade märket till när jag flyttade till Tokyo i början på januari var natthimmelen. Hemma i Stockholm på Södermalm tittade jag aldrig upp på den. Stockholmshimmeln var mest ett svart täcke där stjärnora dränktes i bakgrundsljus, och de få blinkande prickarna på de endast flygplan. Stockholmshimmeln bara fanns där utan att jag reflekterade över den.
I Tokyo skiftar himlen mellan olika nyanser av svart och mörkblått. Tokyohimmeln är stjärnströdd och jag hittar Orion, Karlavagnen och Andromeda som blinkar åt mig igenkännande. Jag kan deras namn. Känner till deras historia. Tänker på hur dem följt mig genom alla dessa år, från första bekantskapen med dem i 1:an när vi studerade stjärnhimlen och finaste lärarinnan Toni läste om de grekiska sagor dom de är uppkallade efter. Hur länge sedan var det jag såg dem senast egentligen?
Under Tokyohimmlen känner jag mig dock så väldigt liten.
Kanske är det miljön som gör skillnaden? Att Tokyo med sina höga skyskrapor, blinkande neonskyltar och skräniga affärsjingles som gör att jag känner mig så otroligt liten. Att jag är en av uppskattningsvist 38 miljoner människor som bor i storstads metropolen Tokyo. Att jag är ensam långt ifrån mitt hemland utan att behärska varesig det lokala språket eller begripa den japanska kulturen med alla dess kodexer och regler.
Detta är kvällens funderingar.