The Hitpoint

The Hitpoint är en spelblogg av Nicholas Ranegie och Ossian Borén. Nicholas Ranégie studerar Media & Kommunikation och har spelat sen han gick i blöja. Här är hans twitter. Ossian Borén pluggar fri konst vid Konstfack och Valand, med intresse för spel, konst och design, besök hans webbsida för mer info.

[nranegie]

Två personer på internetforum som ber om ursäkt för att de betett sig som folk på internetforum gör. Detta är på IGN och handlar om CoD givetvis. Jag satt och småskratta i ett par minuter av chock och glädje. Måste sparas till framtida generationer.

[thehitpoint]

Spel som läromedel

Spelet handlar om att få så en hög highscore som möjligt. En poäng får du genom att låta avföringen som faller från rören plumsa ner i en av de tre toaletter som står nedaför. Tre poäng får du om du stänger toalettlocket innan en socka, blöja eller annat farligt avfall ramlar i.

Genom interaktivitet kan vi sätta kunskap på ett djupare plan samtidigt som vi håller spelaren engagerad.

I dag så har ju alla spel utan poängtak möjlighet att spridas genom Facebook,

PSN eller XBLA och vad det nu är Nintendo gör för att främja interaktivitet.

På så sätt kan man sprida spelets lärodomar viralt, något som får det att pirra i mitt kommunikationshjärta.

Något som också får det att pirra är lärosätets nya tankar kring inlärning och Minecraft. Är det bara jag som älskar att leva idag, i en tid då spelandet har gått från töntigt, till coolt, tillbaka till töntighetens näste, skolan? Tack Notch, tack Skolverket och tack Gryaab för dagens lilla guldkorn.

[thehitpoint]

Skadefysiksromantik

Warthunder, ett gratisspel med kanske spelvärldens just nu töntigaste namn har tagit mig med storm för ett ögonblick. Här finns något för alla som älskar flygplan och även något för de som inte gör det (det skulle vara jag i detta fallet). Det skulle kunna vara det taktiska manövrerandet som utspelar sig högt upp i skyarna, över krigshärjade landskap, men främst tror jag det är skademekaniken som får mig att gå igång. När jag dyker ner med min Spitfire mot någon stackars bombare med fyra 20 mm kanoner och beskådar hur vingar, stjärt och kropp långsamt faller av, en efter en, så vet jag att det är oundvikligt att inte köra en till match. Ända sedan Golden Eye och Soldier of Fortune så har jag uppskattat en fysikmotor som ger målet en smäll just där jag siktat.

I Golden Eye så kunde jag spendera timmar med att återspela redan avslutade banor endast för att tortera de stackars sovietiska vakterna. Få har väl någonsin sett en Bond där dubbelnollan hoppar fram bakom ett hörn, skjuter en ont anande ryss i handen, så han tappar vapnet och sedan springer fram och tillbaka i sidleds prickskjutande på mannens olika lemmar? Det har jag. Kör man på svåraste kunde man, till min stora förtjusning, hålla på ett bra tag. Femton skott av hoppande och ajande från hantlangaren innan nådaskottet i skrevet. Otroligt roligt för en tolvåring med en N64 och en tjock-TV.

Det finns många bra exempel på saker som exploderar i spel, men när man på riktigt kan interagera med allt i spelvärlden och då menar jag allt, först då kommer jag känna mig som en del av den. Red Faction är en föregångare för destruktivitet och DICE har med Frostbite-motorn också tagit stora kliv. Samtidigt har jag inte möjlighet att skapa en krater i marken eller skada en redan utbränd bil och då brister illusionen.

För mig är frihet en stor del av spelvärlden och om spelindustrin någonsin lyckas leverera absolut frihet i ett och samma spel, där jag kan skapa, förstöra och förstöra lite till, då kanske jag inte behöver ha så pass många spel i min samling. Det kanske hade räckt med ett. Ett GTA där jag kan gå in i fler hus, bränna ner dom, köpa tomten, bygga ett nytt och samtidigt slåss mot zombies och drakar. Det är väll inte så mycket begärt. I vilket fall så nöjer jag mig för tillfället med en massa skadefysik. För tillfället...

[thehitpoint]

Min snart månadslånga paus är strax över, inlämningsdatumet på monsterarbetet är snart här och då kanske jag faktiskt hinner spela spel igen. Såg detta och kunde inte inte dela med mig dock. 

[thehitpoint]

Critical Hit! — Zen Pinball 2

Ett av de första (och bästa) Zen Pinball-brädena, Tesla!

Zen Pinball 2

Utvecklare: Zen Studios  Plattform: PS3, PS Vita, PC, Wii U, 3DS, iOS, Xbox 360 (Pinball FX 2) Utgivningsår: 2012-2013

Brukade du spela det där flipperspelet som kom med Windows? Jag spelade det på Mac tillsammans med några andra bräden i form av Full Tilt! Pinball. Mitt första flipperspel var egentligen Crystal Caliburn, men jag var på tok för liten för att förstå hur det skulle spelas, och spenderade mest mina turer med att frenetiskt trycka med båda flipprarna för att undvika att kulan föll ner — en taktik som nog gjorde mer skada än nytta, såhär i efterhand. Det var dock de senare spelen som Full Tilt!, 3-D Ultra Pinball och Pro Pinball som fick att börja jaga high scores och träna mig på att inte bara hålla kulan vid liv. Men allt detta var 90-talet. Flipperspelen dog snabbt ut och under större delen av 00-talet spelades i alla fall jag knappt några flipperspel alls.

Och så, förra året kom Zen Pinball 2. Med en uppfräschad motor, och en prislapp på 0kr, kan man pröva alla bräden (de från ettan och Marvel Pinball inräknade) gratis innan man bestämmer sig för vilka man vill köpa. 

Star Wars Pinball består av Empire Strikes Back, The Clone Wars och Boba Fett

Spelet släpptes också samtidigt på PS Vita, och alla ens köp gäller även på den. Faktum är att Zen Pinball finnsi någon form på i princip alla plattformar nuförtiden: Windows, Wii U, iOS, Mac OS, 3DS, och så på Xbox 360 i form av Pinball FX 2. Och det är alltid en Critical Hit!, även om jag föredrar att spela på konsoller med knappar.

Förra veckan släpptes ett paket med Star Wars-bräden och nu är jag fast igen. Vem skulle tro att ett flipperspel skulle kunna återställa ens barnsliga uppskattning av allt Star Wars i en tid när franchisen känns mer söndermjölkad och urholkad än någonsin? Men så sitter jag där med världens största flin på läpparna och ser miljonerna rulla in när jag på Boba Fett-brädet flippar in kulan i en spinner av förstenad Han Solo.

[thehitpoint]

The Next Generation

Vi lever i sånna tider igen. De kommer och går med jämna mellanrum, förra gången runt 05, 06. Innan dess 01, och innan det 96. Och nu är det dags igen. Det är inte utan att man blir lite pirrig i magen när en ny TV-spelskonsoll presenteras för första gången. Alla har sina egna förhoppningar, förväntningar, rykten florerar och läckta detaljer debatteras ivrigt runtom i världen. Som jag själv nämnt förut så har jag länge varit en PlayStation-kille. Som liten var jag en rabid Mac-fanboy och det har gjort att jag undvikit Microsofts försök på konsollmarknaden. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till Nintendo; jag älskar deras spel, men Wii, 3DS och Wii U har känts som felsteg i min bok. Så jag har liksom fastnat i Sonys läger. De tycks liksom alltid ge mig vad jag vill ha i en TV-spelskonsoll. Även om det inte alltid går så bra för dem, så är de liksom alltid på min sida.

Nervositeten är förstås hög när Sony vid midnatt i natt visar upp vad många tror kommer vara PlayStation 4. Rykten och läckor pratar om en rejält kraftfull konsoll, ett lagom lågt pris (~£300), bakåtkompabilitet genom en cloudtjänst och en kontroll med touchpad likt PS Vita. Men ungefär allt kan gå fel. Så låt oss hålla tummarna. Jag har embeddat livestreamen nedan åt oss. Det är bara timmar kvar nu...

[ollymoss]

[thehitpoint]

Fantastisk pixelgrafik med sprites från Pokémon av ollymoss:

I had some downtime so I decided to make myself a new set of dinnerware based on The Willow Pattern.

[thehitpoint]

Internet: Våldsdebatt i IGNs kommentarsfält. Min favorit är nog den att Hitler skulle blivit bannad från Xbox Live. 

[thehitpoint]

Dear Proteus 2

Ossian sitter nu vid sin nya iMac och spelar Proteus. Ljudbilden är underbar och allt som händer framför våra ögon är magiskt. Ännu har vi inte tryckt på några knappar, hittat några nycklar eller skjutit några muslimer, men spelet håller upp likväl. Allt påminner om något magiskt som Myasaki regisserat fram, fast utan alla japanska flickor och pojkar.

Ossian jagar någon lysande liten groda in i en cirkel av ljus och årstiderna förändras framför ögonen. Löven faller och musiken spelar mer dämpat nu än vad den gjorde under sommaren och våren. Om man ens kan säga att musik som denna spelar.

Vi spelar musik, med hjälp av grafik som stödmedel. Stenarna vi passerar ger ifrån sig en baston och när vi ser oss omkring så ploppar en synth till. Löv som faller till marken spelar en melodi.

Det kan vara något av det mest estetiskt tilltalande jag har sett. Någonsin. Om jag börjar gråta av dess skönhet är jag skuldfri. Proteus kan inte upplevas utan att du har det framför dig i realtid. 

I guess you had to be there.

[thehitpoint]

17 år av åldrande

För femton år sedan skrevs detta om Tomb Raider II GameSpot.com och jag kunde inte hjälpas tänka på hur tiden flyger förbi.

Tomb Raider was all about looks, and Tomb Raider II continues that trend. When running the game with a 3Dfx card, it's often tempting to simply sit back and take in the view. Combining breathtaking landscapes, fluid, Disney-like character animation, and (most importantly) a nicely balanced procession of obstacles, traps, and puzzles, Tomb Raider II is an excellent continuation to the Lara Croft saga. - Tim Soete

Det är svårt att luta sig tillbaka och titta på ett sådant här spel idag och inte gräva ut ögonen med en rostig sked. Nostalgi, javisst, men alla spel åldras inte lika bra som andra. 

Nu är Laura Croft på väg tillbaka under titeln Tomb Raider, helt utan undertitlar. Ser ut att bli ett spännande äventyr, ett mörkt Uncharted luktar det som. Nu ska hon i födas på nytt, men för att de ska kunna ske så måste hon ju dö, så jag hittade denna videon för alla att känna lite nostalgi över. Själv tog jag mig aldrig förbi andra banan, den i Venedig.

Varsågoda

"...sit back and take in the view."

[thehitpoint]

Dear Proteus

I debatten om konst och spel så känns den nya releasen av Proteus, samt det något äldre Dear Esther, som intressanta inlägg. Jag har inte ännu spelat något av de två, men Proteus ska definitivt få en chans. Varför kan ni se nedan. 

Proteus saknar alla vanliga spelmekanismer utöver det att du kan röra dig och du kan titta omkring dig. That's it. Inga pussel, ingen story, ingen interaktion mer än vad som sker i ljudbilden. Ska sätta tänderna i det så snart som möjligt. Det ser ut att vara en upplevelse utöver det vanliga.

Ofta diskuterat i P3-Spel, Dear Esther har fått fantastisk kritik och ser otroligt vackert ut. Jag vet inte varför jag avstått eller varför jag fortfarande gör det, men den regniga atmosfären får jag ju bara genom att jag kollar ut genom fönstret. Kanske är det det som håller mig tillbaka. Samtidigt är det är en dikt i formen av ett spel, byggt på Source-motorn och man kan argumentera på att det är det vackraste som levererats från den flera år gamla Valveprodukten. Kanske är det dags att jag kastar mig in i denna hyllade saga. 

[thehitpoint]

White Cube GameCube #6

I denna serie blogginlägg tar jag upp det senaste tillskottet i den mängd olika medium och tekniker jag använder i mitt konstnärskap: TV-spelet. Dessa texter kikar på olika aspekter av mediumet i förhållande till en konst-kontext. Detta är del #6, klicka här för de andra delarna.

Chibi-robo, ett bra exempel på hur musik kan användas spel

Musik som lyssnar på dig

Om du som läser detta någon gång träffat mig kan du ha lagt märke till mina hörlurar. De följer med mig överallt och musiken som flödar från dem gör mig sällskap så fort ingen annan gör det. Den varierar från rockiga avgrundsvrål till elektroniskt glitchande och neoklassiska symfonier. Jag konsumerar musik som ett soundtrack till mitt funderande liv. På vägen mellan möten med människor, eller i bakgrunden när jag arbetar, eller när jag spelar för den delen. Jag använder också musik i mina verk på ett liknande sätt; sällan är musiken enbart menad att upplevas separat utan hellre i relation till något annat — som ett soundtrack. Men hur används musik i spelvärlden, och hur vill jag använda mig av musik i mitt spel?

Jag skulle säga att det finns tre grenar inom spelmusiken idag. Först har vi den elektroniska musik som utvecklats ur de gamla spelen, men som flörtar med senaste trenderna inom elektronisk musik, som trance och dubstep. Detta är alltså originalkompositioner, ofta av låg kvalitet men det finns en del uppstickare, som när Trent Reznor (Nine Inch Nails) gjorde musiken till Quake.

Andra grenen är originalkompositioner gjorda för orkester. Det är inte så konstigt att spelskaparna tittat på spelens närmaste kusin, filmen, för inspiration. Dessa är oftast av högre produktionsvärde och komponerade av kända filmmusiker men kommer också men den nackdelen att de ofta känns för statiska i ett interaktivt sammanhang. Det finns dock undantag (bland annat Fumito Uedas Shadow of the Colossus, som jag kommer ta upp längre fram).

Grand Theft Auto: Vice City fick i alla fall mig att snöa in mig på 80-talsmusik efter många timmar på de neonupplysta vägarna

Den tredje grenen är en som man oftast hittar i sportspel av olika slag, nämligen licenserad musik. Detta är alltså musik som inte är gjord för spelet utan istället inköpt, vanligtvis för att förankra spelvärlden i verkligheten och för att rama in spelet i en viss stil. Några lyckade exempel är Tony Hawk's Pro Skater-spelen som plockade från skatepunk, gangstarap och alternativ rock när MTV var som störst. WipEout, som är en slags racingspel i en futuristisk setting plockade artister som (1997) låg i framkant inom elektronisk musik, som The Chemical Brothers, The Prodigy, Daft Punk och Aphex Twin. Jag skulle säga att detta är ett gränsfall då dessa artister också blev inspirerade av spelet självt.

Det finns också spel vars musik används på olika kreativa sätt som passar spelens interaktiva sida. I Grand Theft Auto-spelen ges musiken kontext genom att den enbart kan höras i fiktiva radiokanaler, med inbakade fakeade reklamjinglar och nyheter. I Skate hörs musiken från en boombox vid half-pipen så när man skatear en bit ifrån på en parkering utan någon ljudkälla hör man bara suset från vinden och trafiken från en motorväg. I Chibi-Robo så hörs enbart ett lågmält trumspår tills man rör sin karaktär och ljudet från hans fotsteg formar en melodi. 

I introt till Indiana Jones and the Fate of Atlantis har man lyckats använda John Williams musik utan att störa interaktiviteten genom att låta de kända tonerna spela när man inte styr Indy, för att sedan gå över i en slags lågmäld ljudmatta av musik när man styr honom. Detta funkar så bra att man inte ens tänker på att musiken är dynamisk, och istället upplevs det som ett enda långt musikstycke. Detta koncept har tagits ett steg längre i Shadow of the Colossus.

Shadow of the Colossus

Spelet går ut på att Wanda, en liten pojke utrustad med ett magiskt svärd, skall färdas över stora vidder för att hitta en koloss, klättra upp till dess skalle och dräpa den genom att hugga svärdet genom kraniet ett antal gånger. Det är en lång utdragen process som ackompanjeras av ett dynamiskt symfoniskt soundtrack som låter olika beroende på hur det går för en. Jag skall inte gå in i en djupare analys av Shadow of the Colossus i denna text, men för mig handlar det om ens makt över andra varelser, och hur en sådan kraft kan missbrukas för egen vinning. Kolosserna må vara monster, men ger det en rätten att förneka dess existens? Som ni kanske kan tänka er är spelet oerhört emotionellt — en riktig tankeställare för den vane spelaren som annars glatt dödar allt spelet säger åt en. Detta budskap framförs till stor del genom den pompösa men melankoliska musiken, då spelet annars är oerhört avskalat vad gäller dialog och intrig. 

Först är spelet helt tyst, men när man hittar en koloss dundrar musiken igång och blir allt intensivare medan Wanda sakta klättrar upp längs dess rygg, och än intensivare ju närmre man är bestens död. Skulle man måhända falla av (och överleva) återgår musiken till ett lugnare tempo, och när kolossen till sist dör ebbar musiken ut likt livskraften i det stora monstret. Musiken spelas alltså i symbios med spelets varierande tempo och utkomst. Spelet är en levande orkester och spelaren är (omedveten) dirigent. Rent praktiskt är musiken i spelet komponerad som sviter med stora mängder korta musikstycken med olika intensitet som likt pusselbitar går att koppla ihop med varandra för att göra ett till synes oändligt dynamiskt stycke. Min tanke är att på ett liknande sätt använda mig av ljud- eller snarare musikmattor i mina verk, som består av stämningar som går att foga och mixa samman, beroende på ens position i spelet. Jag hoppas att likt Indiana Jones... eller Shadow... kunna skapa ett  soundtrack som inte hörs, utan istället bidrar till spelets narrativ. För om ett soundtrack följer verkets tempo, och spelaren styr tempot, så måste soundtracket göras med hänsyn till spelarens handlingar.

[thehitpoint]

Jag började skriva ett blogginlägg om spel som passade nybörjare, sen hittade jag det här spelet istället och körde i tre timmar i sträck. Motsatsen till n00bigt om rymdninjor från framtiden med otroligt snygga ljuseffekter och en massa blod.

[thehitpoint]

White Cube GameCube #5

I denna serie blogginlägg tar jag upp det senaste tillskottet i den mängd olika medium och tekniker jag använder i mitt konstnärskap: TV-spelet. Dessa texter kikar på olika aspekter av mediumet i förhållande till en konst-kontext, idag handlar det dock om mitt egna spelprojekt som lär stå klart senare i år, och som bygger på researchen som också dessa texter är ett resultat av. Detta är del #5, klicka här för de andra delarna.

Skisser från mitt spelprojekt

En projektbeskrivning

Jag vill göra ett konstverk i form av ett enkelt spel. Mekaniken är direkt lånad från MYST; sett från förstapersonsvy utforskar spelaren en värld och pusslar ihop ett narrativ. Spelaren kan gå omkring fritt och ”läsa” den virtuella världen i vilken ordning den vill. Olika spelare ser olika detaljer och formar sin egna berättelse ur spelet.

Det är utgångspunkten. Jag tänkte från början skala av alla andra spelsätt och destillera spelet så att det bara går ut på detta utforskande. Jag tycker att det egentligen inte är konstigare än att (de flesta) målningar inte är någon variant på finn-fem-fel eller Where’s Waldo. Spelet är i första hand ett konstverk, och behöver således inte tillfredsställa den vane spelaren med många olika spelsätt. 

Animal Crossing

Jag tycker Animal Crossing är ett bra exempel på ett spel som inte heller har något tydligt slut. Det börjar med att spelaren flyttar in i en liten by där invånarna är mer eller mindre säregna djur som vill bli ens vän, skicka post till en och bara umgås. Allt utspelar sig i realtid, och spelaren kan komma och gå som den vill och se hur byn förändras med årstiderna, och hur invånarna flyttar iväg och ersätts av nya. Byn i Animal Crossing fortsätter leva i all oändlighet även när spelaren väljer att den är klar med spelet. Spelet har, olikt boken, ingen pärm som stoppar berättelsen från att fortsätta i all oändlighet. Jag hävdar att början och slut i spel är något som, om inte motiveras genom spelets berättelse, inte hör hemma i spelet som medium. 

Nästa TV-spelskonvention jag vill spräcka hål på är den om att spel behöver mål. Många spel idag ger en ett mål som spänner över hela spelet (döda bossen), och delar sedan ned det i mindre lättillgängliga mål (tio banor som leder till bossen), ibland hundratals. Spelet blir som en enda lång progress bar som långsamt fylls. Jag uppskattar spel där målet är oklart och lämnar rum åt spelaren att sätta upp egna mål. I Noby Noby Boy blir spelkaraktären nersläppt på en slumpmässigt genererad terräng fylld med konstiga former och karaktärer. Mer information än så får man inte, men Noby Noby Boy kan stretcha ut sig och interagera med omgivningen på olika, oftast väldigt abstrakta sätt. Spelaren får själv hitta på spektakel (Hur långt kan jag stretcha mig? Kan jag göra en knut på mig själv? Kan jag äta upp rymdgubbarna?) och spelet lägger ansvar på spelarens kreativitet och lekfullhet för att den ska kunna ha roligt. I mitt projekt vill jag på ett liknande sätt lägga över en stor del av ansvaret på spelaren, för att få den att själv attackera spelet med sina egna mål och gräva fram spelets narrativ.

Grundtanken var ett oerhört destillerat spel — inga spelmoment alls — men medan jag gjort research till projektet (som denna text också är en del av) har jag kommit fram till att små spelmoment behövs för att jag ska kunna styra spelaren mot narrativet jag vill berätta. Ett exempel på detta är införandet av en osynlig timer som, när den slutar, säger till spelet att skicka tillbaka spelaren till en startskärm. Man kan fortfarande fortsätta spela men kastas då till en annan plats i spelvärlden (dock med möjlighet att navigera sig tillbaka till sin tidigare position). Detta är för att stressa spelaren till att vara mer aktiv i spelvärlden. Det ger också spelet naturliga andningspauser pauser likt kapitlen i en bok, och ger (om flera personer utöver spelaren tittar på) en chans för nästa spelare att ta över. 

Dessa beslut har givit spelet en riktning och det har blivit betydligt enklare att forma innehållet i spelet. Jag trodde från början att jag bara skulle kunna ta en imaginär kniv och hugga mot olika delar av mitt sinne för att se vilka bilder/platser/världar som kommer ut. Istället har spelet formats långsamt genom få små visioner som vid jämna mellanrum kommer med glimtar av narrativet jag vill berätta, och nu när spelet fått sin riktning tycks dessa komma lättare och oftare.

Tidig 3D-skiss

För närvarande utspelar sig spelet på en plan öken, med bergsvidder i fjärran och ett antal små strukturer utstakade likt en stad av kulisser i vilda västern. Det är gryning. Ibland kommer skurar. Väggar är målade med graffiti, det finns gatulampor och höga stängsel. Långt bort i fjärran finns en struktur som är mycket högre än de andra. Denna byggnad är onåbar. (Det finns ett exempel från Super Mario 64 där man styr Mario upp för en spiraltrappa som tycks fortsätta i all oändlighet. När man sen ger upp och vänder sig om för att gå ner upptäcker man att man fortfarande bara är några få steg upp i trappan.) Jag tror att relationen mellan denna byggnad och de andra utforskningsbara byggnaderna, samt förhållandet mellan karaktären som spelaren spelar och samma karaktär när denne inte spelas på startskärmen (man ser taket på ett sovrum), är det som spelets narrativ kommer utforska. 

Dessa idéer har givit projektet det fiffiga och definitivt spel-klingande arbetsnamnet Off-sight.

Vidare i projektet kommer byggandet av en arkadkabinett för spelet att husera i. Detta kommer bli en enkel historia eftersom jag vill sätta det digitala innehållet av konstverket i fokus. Jag hoppas kabinetten blir en förlängning av spelets atmosfär i första hand och skulptur i andra hand. Jag anser dock att just detta projekt är bunden till en fysisk plats — det är tänkt för visas i konstsammanhang, bredvid andra mer traditionella konstverk. Jag hoppas också på att karaktären man spelar skall formas snart. Det enda jag vet säkert än så länge är att den skall vara könsneutral. Just nu är nästa steg i arbetsprocessen är att utforma den tidigare beskrivna miljön i form av enkla 3D-modeller och iscensätta dem digitalt. Simultant kommer jag också bygga spelmotorn som för närvarande står halvfärdig, samt göra ett soundtrack bestående av en mängd olika ljudmattor som skall vara ihoppusslingsbara så att de kan fadeas in och ut i varandra beroende ens position i spelet. Mer om musik i tv-spel handlar dock nästa del i denna bloggserie om, stay tuned!

[thehitpoint]

Tänkte först skriva en Critical Hit om Oxyd, detta gamla sharewarespel från 1990, men eftersom det antagligen närmar sig tjugo år sen jag spelade det, så finns det inte så mycket att skriva om. Det är dock fint att kika på, och om någon av er läsare har möjlighet så rekommenderar jag att pröva det!

[thehitpoint]

Bryter ny mark

Idag utförde jag TheHitpoints första intervju. Så fort jag lämnat nästa examination bakom mig så får ni ta del av den. Det kommer handla om världens största LAN, om Quake, CS och Starcraft. 

[thehitpoint]

Critical Hit! — Mount & Blade

Mount & Blade

Utvecklare: TaleWorlds

Plattform: Windows

Utgivningsår: 2008

Vad är det för inre behov jag bär på, vad är det för liten röst inom mig som belönar mig så gott när jag sätter på mig en virtuell rustning och ger en baron en smäll på käften? Jag vill göra min första djupdykning i ett spel och det blir i spel som aldrig förklarar den ljuva känslan av att svinga runt en tvåhandshammare bland bönder och banditer. Den bara erbjuder känslan i mängder.

I Mount & Blade klär du dig i rollen som en kringresande i ett medeltida land vid namn Caladria, där 5 olika kungadömen slåss om makten. Karavaner, arméer, rövare, bönder och flyktingar springer kors och tvärs över världskartan, mellan städer och borgar, över snöklädda berg och vida öknar. In i detta vimmel kastas du, ofta med en häst och ett armbort, kanske en påk. Utan direktiv och troligen med 25 arga vikingar bakom sig eller nått liknande otyg. Är det inte vackert?

Långsamt börjar man klättra i adelns ögon genom att utföra uppdrag eller genom att slå ihjäl folk, du får följeslagare och soldater som vill följa dig. Snart får du kanske svära dig lojal till någon av kungarna och får en by att ta hand om, sedan ett slott och sedan en stad. Mer och mer människor väljer att följa dig och till slut så är du redo att ta en egen tron och skära ut ett eget rike. Det är vad den strategiska kartan erbjuder, men det är slagen som bjuder på adrenalinet. 

Det svenska företaget Paradox Interactive publicerade turkiska TaleWorlds episka RPG Mount & Blade 2008 och spelet har sedan dess fått ett antal expansioner och mods. I bild syns den ensamma spelaren i en stor värld att utforska.

Här möter du fienden och med hjälp av de som valt att följa dig, så börjar du vifta dit vapen kors och tvärs. Till häst eller till fots. Du väljer dina anfalls riktning genom en lätt rörelse med musen och med högerklick parerar du med din sköld eller vad du nu kan hålla i handen.

Att få stå på murarna till din sista borg, när tusentals yxviftande galningar kommer springande upp för stegen är något nästan unikt i spelvärlden. Ur tredjepersonsperspektiv ger du order till dina mannar att inta positioner samtidigt som du täcks i andras och ditt eget blod. 

Att med lansen nerfälld och trettio knektar bakom dig, anfalla flanken på en infanterimur bara för att se hur du flyger fram genom luften efter att din häst gått i marken genom ett lyckat spjutkast.

Att ensam, efter att din armé utplånats, stå pall mot 20-talet fiendesoldater med hjälp av en lam häst och ett trubbigt svärd.

Om du har tur så slutar du som kung (eller så förlorar du allt och alla nationer hatar dig.), efter vad som känns som tusentals timmar spelade och går därefter vidare till att spela onlinefunktionen som kom med den fristående expansionen Mount & Blade: Warband eller så skaffar du ett mod, som ett Star Wars, Sagan om Ringen eller nått Samuraimod. 

Just nu har jag återvänt till spelet för vad som borde vara fjärde gången på 4 år, för att erövra, plundra och härska. För er som söker strategi och maniskt levlande så rekomenderar jag spelet starkt. Två mod som jag rekomenderar att införskaffa är Battlesizer (för större slag) och Prophesy of Pendor (för ännu mer episk känsla i en helt ny värld). 

Någon gång inom en snar framtid kommer Mount & Blade: Bannerlords. Hitills har de bara släppt en riktigt dålig teasertrailer, men jag slår vad om att det kommer bli fantastiskt. Så spela genom detta fantastiska spel nu innan det är dags för nästa runda.