Jag ligger ner pĂ„ golvet med fötterna uppdragna mot rumpan, trycker fotsulorna ner i golvet. Ser framför mig hur rötter vĂ€xer ut frĂ„n fötterna och letar sig ner i jorden. Jag ligger pĂ„ en Ă€ng och grĂ€set Ă€r grönt omkring mig. FjĂ€rilar flyger runt mig. Jag har det bra. Jag tĂ€nker pĂ„ boken jag lĂ€st om Elena Belle. Hur hennes panikĂ„ngestattacker kommer frĂ„n ingenstans och lĂ€karen förklarar att det Ă€r oftast nĂ„got som hĂ€nt för lĂ€nge sedan som gör att dom kommer. Trauma. Vad har jag för trauma? Vad Ă€r mitt sĂ„r? VĂ€nskapsrelationer. VĂ€nner som utan att vĂ„ga sĂ€ga varför inte vill vara med mig. Hur jag mĂ€rker det, hur jag undrar varför? Jag lĂ€ser dom, och undrar och tar pĂ„ mig ansvaret. Det Ă€r fel pĂ„ mig, och jag mĂ„r sĂ„Ă„ dĂ„ligt. Varför Ă€r det fel pĂ„ mig? LĂ€gger in det i mitt nuvarande liv och förstĂ„r mitt sĂ„r. som jag gjort sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger förr men vissa mĂ€nniskor Ă€r bĂ€ttre pĂ„ rak kommunikation Ă€n andra. Men dom som triggar mitt trauma Ă€r inte sĂ„ bra pĂ„ det. Jag flyter vidare i min tankar, och landar i frustrationen över att stĂ„ utanför en mĂ€nniska som inte mĂ„r bra och hjĂ€lplösheten jag har kĂ€nt inför det. Det lossnar en knut och jag börjar grĂ„ta. GrĂ„ter för att hjĂ€lp har hittats och mĂ€nniskor som jag inte kunde nĂ„ har fĂ„tt sina meddelanden och förstĂ„tt vad dom mĂ„ste göra nu. Tacksamheten för att en sten har lyft frĂ„n mig och samtidigt sĂ„ mycket sorg över att det ens fick hĂ€nda. Flyter vidare i den tanken. TĂ€nk om vĂ„ra vĂ€gar inte korsats? Hade kaoset kommit senare dĂ„, för det hade kommit det Ă€r jag sĂ€ker pĂ„, men i vilken form? Ăr helt slut pĂ„ mornarna nĂ€r jag vaknar, som att jag Ă€r nĂ„gon annanstans pĂ„ natten, i ett parallellt universum. KĂ€nner mig inte hemma just nu i mitt eget liv. Jag Ă€r inte hemma.