Drömmen om Alexandria - Den digitala distributionens dilemma
Per Strömbäck har länge varit en aktiv och offensiv debattör om upphovsrätt och angränsade frågor. Som mannen bakom Netopia driver han för en aktiv opinionsbildning för kulturskaparna, upphovsrättsinnehavarna och emot piratrörelsen.
I den nya Timbroskriften Drömmen om Alexandria tar Strömbäck ett steg tillbaka från sitt vanliga mer polemiska jag och levererar en resonerande genomgång av den “digitala distributionens dilemma”. Och, säkerligen till vissas förvåning, så lyckas Strömbäck tämligen väl med sitt mål. Boken ger en gedigen överblick över enormt många olika konfliktytor där de gamla modellerna för distribution hotas eller påverkas av digitaliseringen. Ibland som snabb orientering, ibland som ingående kapitel och genomgående resonemang. Det är en imponerande bedrift att ge en sådan pedagogisk beskrivning av komplicerade konflikter.
Men även om boken är läsvärd och till stora delar är mycket välskriven, så ser vi ändå ett par problem med boken och dess resonemang: Dels en missbedömning av marknadskrafter och marknadsförutsättningar. Men även en del ofullständiga resonemang och utelämnande/feltolkning av fakta.
Den stora boven i dramat som Strömbäck målar upp är internetoperatörerna. De nya distributörerna av kulturen och informationen. Strömbäck menar att den illegala nedladdningen är en killer-app för ISP:er, något han till viss del har rätt i. På grund av detta menar Strömbäck att ISP:er, eller tjänsteleverantörer borde ha ett ansvar (moraliskt och juridiskt) för att hindra eller minska den illegala nedladdningen. Det kan handla om att förorda legala alternativ när man gör reklam om nedladdningshastigheter, eller att filtrera bort illegal nedladdning, eller att helt enkelt betala till upphovsrättsinnehavarna för den nedladdning ISP:er möjliggör.
Att reklam inte har helt fria ramar är inget nytt. Vi har till exempel viss reglering gällande reklam för alkohol och vi har krav på innehållsförteckningar av matprodukter. De andra förslagen är klart mer oroväckande. Båda kräver en kontroll av vad för innehåll varje paket består av på nätet, dvs, all information måste övervakas i någon mån. Det som är en del av en mediafil måste sedan bedömmas som antingen lagligt eller olagligt, med de metoder som finns tillgängliga (kanske man letar markörer i filen, eller så kollar man på ursprung).
Ur ett integritetsperspektiv är detta såklart mycket problematiskt (något Strömbäck erkänner i ett resonemang om bredbandsskatt). Att något eller någon, observerar och klassificerar vår kommunikation systematisk har i andra fall visat sig vara öppet för felanvändning och missbruk av personuppgifter. Det gör att upphovsrätt får en teknisk särställning på nätet som än så länge enbart är reserverad för riktigt grova brott, och kan leda till att de tekniska lösningarna missbrukas.
Vissa skulle idag peka på att lösningar på de ekonomiska problemen redan finns. Spotify är inte sällan det exemplet, trots att många också påpekar att ersättningsmodellerna lämnar mycket att önska där. Steam och Netflix har var för sig revolutionerat betalningsmodellerna för sina respektive branscher, underligt nog nämns de bara i förbigående i boken. Men även Kickstarter och IndieGoGo har visat möjligheten för crowdfundade initiala investeringar. Det är en modell som flera artister också har använt framgångsrikt, såväl Radiohead som Louis C.K om man ska nämna extrema exempel. Nya tjänster som Subbable och Patreon ger även möjlighet att prenumerera på enskilda skapares kreationer, med de förmåner som finns tillgängliga.
Strömbäck vänder sig emot lösningar med mikromecenater och crowdfunding. Ett huvudargument för detta verkar vara att artister inte ska behöva oroa sig för att behöva hitta investering före sina projekt utan i stället bör kunna fokusera på att skapa sitt material, och sedan ta betalt för det på etablerade sätt. Han härleder detta resonemang till att en av upplysningstidens stora förändringar var att kulturskapare inte längre behövde förlita sig på mecenater för sitt leverne, utan kunde då skapa fritt och oberoende, och sedan ta betalt för den klara kulturprodukten.
En tolkning av Strömbäck skulle kunna vara att han anser att artister inte kan lita på konsumenters stöd för en icke existerande produkt (och de krav som därmed kanske sätts) och därmed borde fritt skapa det de vill, och ta betalt efteråt, med skivbolagen (eller filmbolag, eller förlag) som finansiell garant utan några sorters förbehåll på skapandeprocessen. Det är för många en idealistisk bild av vad distributionsbolagen gör, men det upphöjer också bolagen till de enda möjliga kuratorerna för ett kvalitativt skapande.
Det många av de ovan nämnda tjänsterna visar är att allmänheten vill betala för kultur. De vill betala direkt till artisterna, men fram till nu har det inte funnits möjlighet för dem att göra det. Visst, det är långt ifrån en majoritet som använder dessa systemen (borträknat Spotify och Steam kanske), men de visar på en lovvärd trend. Den läxa som upphovsrättsinnehavare bör ta med sig från dem är inte att detta är de enda modellerna, eller det i framtiden rådande, men snarare att det finns en vilja att skapa och använda nya betalningsmodeller för kultur inom små och avgränsade områden. Även om dessa nya modeller självklart inte kan lösa alla utmaningar genom ett alexander-hugg, men vi borde snarare fråga oss hur de kan främjas.
Strömbäck uppreperar flera gånger i boken att kulturskaparna inte kan vara ansvariga för att utveckla tekniska lösningar för distribution. Men oavsett det, så måste man väl erkänna att det ligger i deras intresse att de tekniska distributionslösningarna åtminstone kan fungera. Problemet som Spotify visar, och som man kunnat se med den sena etableringen av Netflix i Sverige är att avtalen mellan de tekniska företagen och rättighetsinnehavarna, och licensieringen dem emellan inte är så smidig som den borde vara för att möjliggöra nya tekniska lösningar och möjligheter för artisterna att få betalt. Varför den sista formuleringen där?
För att om man inte underlättar licensiering och förbättrar avtalen så kommer den illegala spridningen av sådant material att fortsätta. Filmindustrin är möjligen det område som påverkas av detta främst just nu. Tekniken bakom Spotify var utvecklad långt före att produkten släpptes, den stora utmaningen var snarare juridisk och förhandlingsteknisk. I boken saknar vi en diskussion hur man på olika sätt kan underlätta att nya tekniska lösningar och affärsmodeller.
Utelämnande och feltolkning av fakta.
Strömbäck är en av de mest pålästa och kunniga debattörerna på området, men missar trots detta flera saker som påverkar bilden av boken negativt.
- Det nämns att IPRED-lagen fick följden att den svenska internettrafiken föll med 40% över nästan en natt eftersom att den illegala nedladdningen sjönk. Trots att Strömbäck är väl medveten om att nedladdningen snabbt började öka igen och inom ett år var uppe i högre nivåer än före IPRED infördes.
- I en passage om att filtrera bort webbsidor som möjliggör illegal nedladdning påpekar Strömbäck att en kundenkät som PTS genomfört visar att 82% av svenskarna är positiva till filtrering av oönskade hemsidor. I undersökningen av PTS specificeras dock “oönskade hemsidor” till att vara sidor som innehåller virus eller genomför phishingförsök för att komma åt bankuppgifter m.m. Ingenting alls om fildelning.
- Han påpekar vid ett tillfälle att flera forskare visat att pirater är mer benägna att betala mer för musik än andra men Strömbäck diskvalificerar dessa forskningsresultat på grund av det “svär mot både (sic) intuition, empiri och logik” och senare även “vår magkänsla”. Att avfärda forskning med sin intuition, logik och magkänsla som bas skär i det akademiska hjärtat. Även om man är tveksam till resultatet bör forskning bemötas med relevant kritik och noggrant överläggande. Strömbäck hävdar i stället att det är ett fall av dålig kausalitet då personer som inte är intresserade av musik ändå inte betalar för den, något som är totalt irrelevant i den fakta och empiri som redovisas eftersom att de som inte är intresserade av musik inte syns i statistik om musikförsäljning. Han påpekar även att Daniel Johansson gjort en forskningsöversikt som skulle kunna motbevisa de tidigare nämnda forskningsresultatet, något som gärna hade kunnat få större utrymme i texten.
- Strömbäck säger också att skivbolagen tappade mycket pengar mellan 2002 och 2011, en halvering av intäkterna rättare sagt. Sidan efter säger han att argumenten om att innehållsproducenterna får skylla sig själva för att de inte varit delaktiga i den tekniska utvecklingen stämmer dåligt då det idag “finns otaliga musiktjänster med rikliga kataloger”. Det är sant, men att de finns idag hjälper inte att musikbranschen förlorade pengar tidigare. Spotify lanserades försiktigt 2006, iTunes Music Store kom till Sverige 2005. Båda behövde lång tid för att nå en tillräckligt stor publik. Idag fungerar de lösningarna. Men de har inte fungerat tidigare. Det kvarvarande skuldbeläggandet hjälper inte utvecklingen från dagens situation.
Boken är, trots ovanstående brister, troligen den bästa och mest lättillgängliga överblicken av den digitala distributionens dilemma som vi har läst. Strömbäck är mestadels balanserad och gör ärliga försök att representera debatten och diskrepansen mellan ställningstaganden. Tyvärr faller lite av balansen av ett långtgående engagemang i en passionerad debatt, något man inte utan stora svårigheter kan bortse ifrån.
Vi vill avsluta med att ställa några frågor till Per Strömbäck som vi tycker förtjänar att utvecklas.
1. Spotify uppvisar brister gällande kontrakt mellan artister och skivbolag, och den låga ersättningen till artisterna per spelad låt. Detta har belysts av båda sidor i debatten. Vad kan man göra för att göra en Spotifyliknande modell bättre för artisterna?
2. Strömbäck hävdar bestämt att skapare inte ska vara ansvariga för en teknisk utveckling av distributionen. Men de har ett intresse av att det ska fungera, för att kunna ta ut det de anser vara skälig ersättning för sina produkter. Ligger det inte i upphovsrättsinnehavares intresse att bland annat licensiering ska bli lättare för att underlätta nya tekniska lösningar och affärsmodeller? Och var ligger det politiska ansvaret kring detta?
3. Strömbäck ser skeptiskt på utvecklingen av mecenattjänster och crowdfunding som lösningen på problemen idag, och hävdar även att det vi tidigare betalat för är exklusiviteten men att den är svår att reproducera digitalt. Likväl bygger nästan samtliga mecenattjänster (Subbable, Patreon, Kickstarter, IndieGoGo) på en inbyggd exklusivitet för att öka betalningsviljan. De visar att mecenatsystem kan fungera för kreatörer, samt att exklusiviteten kan upprätthållas online. Varför inte främja detta som en del av lösningen?
4. De förslag som Strömbäck lanserar om mellanhandsansvar kräver inspektering av all nättrafik för att säkerställa vad som är upphovsrättsksyddat material eller inte. Är detta verkligen en rimlig avvägning att göra och hur står de i konflikt med andra viktiga värden?
