Ingenting når min värld
Och där sitter jag och stirrar och min hjärna försöker desperat extrapolera formler från det som har hänt, letar efter ekvationer i livets multiplikationstabell, den aldrig sinande strömmen av siffror som representerar vårt liv i maskinläsbara värden.
Kunde jag ha förhindrat det, gjorde jag det för lätt för mig själv, återigen, överreagerade jag eller reagerade jag för sent eller inte alls eller hur?
Och varför det och inget annat, herregud, det har vi haft ju tusen gånger förut, man tänder och lamporna tänds och släcks och lamporna slocknar.
Du duger för ingenting och det blir inte bättre med dig heller, vad ska hända med dig, ja, ja, jag bryr mig inte nu heller. Inte längre i alla fall.
Vad finns bakom nästa punkt, dörren, nästa avisering, alla spelar alltid bara standardljudet, så var är ju huvudpriset?
Tystnad från det eviga dånet.
Vingar från att falla, ögon på ryggen och svärd ur våra armar borde växa oss från att slåss bara för vårt nästa andetag.
Men vi ligger stilla. Fångad. Och djupt inne i våra ögon rasar striden vi fortsätter att förlora.
Aså, jag har ju redan förklarat det för dig om tvätten och radiator och brödrosten och diskmaskinen och ja, du kan ju byta påse i dammsugaren. Du är gammal nog för det.
Så är det verkligen inte kul här, oj låt mig göra det, nej nej, nu gör jag det själv.
I n g e n t i n g når min värld!
Nothing....
And there I sit, staring, my brain desperately trying to extrapolate formulas from what has happened, looking for equations in the multiplication table of life, the never-ending stream of numbers that represent our life in machine-readable values.
Could I have prevented it, did I make it too easy for myself, again, did I overreact or did I react too late or not at all?
And why exactly that and nothing else, dear God, we've had that a thousand times before, you switch "on" and the lights go on and switch "off" and the lights go out.
You're good for nothing and you won't get better either, what's going to happen to you, yeah, yeah, I don't care now either. Not anymore anyway.
What's behind the next point, the door, the next notification, everyone always just plays the default sound, so where's the main prize?
Silence from the eternal roar.
Wings from falling, eyes on our backs and swords from our arms should grow us from fighting just for our next breath.
But we are standing still. Inprisoned. And deep inside our eyes rages the battle we keep losing.
Well, I've already explained it to you about the laundry and the radiator and the toaster and the dishwasher and yes, you can change the bag in the vacuum cleaner. You're old enough for that.
This here isn't fun at all, let me do it, no no, now I do it.
Nothing reaches my world!